Min sambo saknar föräldraförmåga...

Det finns hundratals liknande trådar i detta forum; män med ett oerhört tungt bagage, barn sen tidigare och total avsaknad av föräldraförmåga men som ändå lyckas förmå någon stackars kvinna att flytta ihop med dem och deras vidhängande barn.                                                                                                                                         Den fråga jag alltid ställer mig är hur I allsin dar detta kan gå till, hur kan kvinnor flytta ihop med  handikappade individer? Vad är det som lockar? Umgås man inte under lång, lång tid innan man flyttar ihop? Bor man inte ihop på prov och behåller lägenheten under testperioden? Vad är det som gör att självbevarelsedriften sätts på sparlåga? Jag skulle behöva få det förklarat. I någon mån måste dessa kvinnor skylla sig själva.                                                                                                                                                                    Lyckligt barnfri med en tillika lyckligt barnfri särbo har jag naturligtvis inte varit befriad från dessa sökare  under ungdomsåren. De hade alltid en välfungerande radar, det gällde att fortast möjligt efter separationen hitta en kärlekstörstande kvinna, fullt införstådd med att ta över hushåll, barnuppfostran och helst försörja mannen och hans ohängda barn. Men urvalsprocessen måste ju funka! Man besöker någon i ett hem som inte städats på 5 år, dammet ligger som ett snötäcke över möbler och boktitlarna är knappt skönjbara. Badrummet, kakel och badkar, är en sanitär olägenhet, barnen får springa in och ut utan att ta av sig skorna. "Jag tänkte städa idag men jag hann inte". När jag sa upp bekantskapen, givetvis innan några intimiteter ägt rum, sa han "men jag kan lära mig". Tror jag inte, dessa killar lär sig ingenting, de letar vidare tills de hittar någon tillräckligt korkad.

TS förklarade den emotionella bindningen så väl, på ett utlämnande sätt som man inte är van vid i detta forum Jag blev riktigt hjärtnupen och jag inser att skälla på TS inte är rätt, det är för övrigt aldrig rätt att sparka på någon som ligger. Jag har fått ett svar på min fråga och ber om ursäkt för mitt påhopp.                                                                                                                                               Den svåra, i det närmaste förlamande ensamheten, är TS grundproblem, avsaknaden av vuxenkontakter. För att råda bot på detta måste TS arbeta på att etablera ett nätverk, försöka skaffa vänner. Man behöver gemensamma nämnare, intressen att diskutera. Jag är särbo men har vänner som jag umgås med utan särbon, den senaste i raden för att diskutera klassisk musik. Ett starkt intresse, vad det nu kan vara, gör att man inte upplever ensamheten så plågsam. Om TS nu inte kan omvända mannen är separation ofrånkomlig; skräck för ensamhet borde inte vara skäl nog stanna kvar. En sak att alltid bära med sig, med böcker, god litteratur, är man aldrig ensam. Böcker nickar från sina hyllor, tålmodiga och väntar på att bli lästa. De är ens vänner.