Vad tycker du som är kvinna om män som inte kan få

Men Kaffedraken vad ger sådana här trådar dig egentligen?
Vad spelar det för roll vad okända kvinnor här på FL anser?
Det påverkar ju inte dig på något sätt vad folk här tycker om män.
Det varken hjälper dig eller stjälper dig när det handlar om att hitta en kvinna.
Varför ältar du detta om vad andra har för åsikter när det inte påverkar ditt liv på 
något sätt alls.

Vad ska du göra med folks svar? bara fortsätta älta om svaren som inte ger dig någonting mer än att du känner dig ännu mer nedstämd.
Du plågar ju bara dig själv med alla dessa frågor som inte ger någonting.

Jo jag förstår det men sådana här trådar spär ju bara på ditt självförakt, titta på dina svarsalternativ, alla svar är negativa gentemot frågan så inget svar är positivt. Du blir bara mer deprimerad av alla svarsalternativ.
Hela frågeställningen är bara negativ för ditt mående och ger absolut inget
mer än ökat förakt.

Hela frågeställningen är meningslös och ger som sagt ingenting.

Du hör ju inte till dem ens. Du är inte oskuld och det var en kvinna som ville ha dig under pandemin men då vågade du inte. Så det stämmer inte ens. Att det är få som vill ha dig är en annan sak.

Jag håller med "Vad ska du göra med svaren?"

Det jag lagt märke till, Kaffedraken, är att du skapar liknande trådar men de går alla under samma tak. Jag har skrivit till dig innan, men inte fått svar. Det är som att jag kommer för nära inpå? Du vill fortsätta med de här trådarna?

Du skiftar mellan offer-rollen, och angripar-rollen, två olika starka sinnesstämningar. Du försöker få någon sorts statistik som då ska ge en (falsk) trygghet för dig, gissar jag i din jakt efter svar? Samtidigt så går del av svaren inte igenom din egen barriär. Du mår inte bra. Så fort man skriver det till dig avbryts det, och så har du antingen flera olika trådar sammangående parallellt med den gamla, eller så tar du en paus, och återkommer sedan med ny tråd om liknande ämne.

Din statistikmässiga mål vet jag inte om de bottnar i ett spektrum av autism och/eller OCD?

Jag vet inte om du är drabbad av depression och/eller ångest, men något är det, Kaffedraken, och har du sökt, eller får du hjälp?

Om du har autism behöver man vinkla terapin på annat sätt, så viktigt komma till botten med varför du inte mår bra, så du kan må bättre.

Jag har erfarenhet av autism (jag har det inte men känner), jag känner också till OCD (inte haft det själv) och hur det kan yttra sig. Jag säger inte att du har något av detta, men vill lyfta det om det är något du kan känna igen i ditt egna mönster och dig själv i? 

Skulle någon falla för dig, älska dig, kommer hon inte bry sig om du haft någon eller inte, utan det är mer verktyg till att veta vem du varit, inte vem du nödvändigtvis är idag. Den jag var förr är jag inte idag, jag har också ändrat på mig. Man kan råka ut för allt möjligt här i livet och de är händelser, de talar inte nödvändigtvis om vem du är. Livet är orättvist. Har alltid varit det. 

Jag tror vi matas med att så fort vi hittar Den Rätta så kommer vi må bra och hela livet kommer vara perfekt. Det är så i sagorna. Detta är verkligheten. Man måste ta hand om sig själv, man måste må bra först i sig själv, innan, annars kommer de här osäkerheterna komma upp under relationen, hela relationen kan gå i kras. Den andra är också bara människa, den kan inte bära allt. Man får bära sitt eget. Ta ansvar för sitt eget. 

De här trådarna du gör måste skapa något slags belönesystem i dig, tänker jag, men samtidigt gör de att du fastnar, du fastnar i starka känslor, du påminns om det förflutna, och din frustration över var du är nu, och din eventuella framtid? De är inte lösningen. 

När jag inte mådde bra så lyste det rött alla de svåra stunderna i en relation som sedan gjort att jag kommit till en slutsats. Jag ältade. Jag märker samma sak hos dig i trådarna, de är återkommande, din mamma, din syster, de här  händelserna, du har inget skydd mot det som du hade haft om du mått bra, så har det varit för mig, därför drar jag den slutsatsen.

Jag trodde att om jag pratade om det, eller jag pratade om det (för 100:e gången) med den andre att jag då skulle må bättre, jag mådde bara sämre... Jag gjorde så att den andre som skulle ta emot allt det här som också bara är människa bara mådde sämre, fast han försökte hjälpa mig, blev orolig, blev paralyserad, han påverkades också. Det är därför det är så bra att prata med utomstående, med någon profession som vet, de blir som en hand som sträcker sig ner som du kan få tag i. Du måste göra ditt också för att ta dig ur samtidigt som den andra fortfarande har sin hand där för dig, och håller din.

När du skapar alla de här trådarna gör du inte ditt, du hjälper inte dig själv. Då gör det ingen skillnad hur många händer som sträcker sig ner till dig. 

Det är skillnad på att bearbeta och att älta. Ältandet är en del av sjukdomen. Bearbetningen är det som gör att du kommer framåt i din läkning.

Du  måste mer upp i ditt mående innan du kan bearbeta, du är för långt ner nu. Om man ska jämföra så är det som hjul som snurrar i gruset och inte kan ta sig upp, du kan ta dig upp, men inte så som du gör det nu. Du kan få hjälp med detta men då måste du söka för att få det, få mediciner som hjälper din hjärna att läka, tillsammans med terapi, du har ett sår där nu. 

Finns autism i din familj?

Är det något du känner igen? Har du kännedom om autism på ett spektrum, autism utan intellektuell funktionsnedsättning?

Jag har autism i min (jag har velat testa mig för det fast de inte trodde jag hade det och jag har det inte, men ville utesluta det i sådant fall).

Jag talar inte för alla autister men det finns de familjemedlemmar/släktmedlemmar som varit okänsliga när de sagt en del saker om utseende, som inte förstår för i deras tycke säger de bara sanningen. Det är deras problem. Inte vårt andras problem.

Jag har en familjemedlem som har autism som fått komplex över sådana kommentarer, som inte skulle kunna säga så själv, så alla säger inte så bara för man har autism, det har med förståelsen att göra, med hur man själv är. Jag har olika familjemedlemmar, alla har autism av dessa jag nämner här (har andra som inte har det), de uttrycker sig olika, de har olika grader, förståelse, för vissa saker.

Finns de som har lägre EQ (emotionell intelligens) än andra. Finns de som har lägre intelligens än andra. Då kommer grodor fram. Man kan inte förhindra det. Man kan hitta sätt att hantera det på så man själv inte mår dåligt av det. När du mår bättre eller i samband med att du kommer må bättre kommer du kunna se, tillvarata de verktygen .

Kaffedraken, jag önskar dig bara det bästa,  jag hoppas du inte tar det här på fel sätt. 

Du hör ju inte till dem ens. Du är inte oskuld och det var en kvinna som ville ha dig under pandemin men då vågade du inte. Så det stämmer inte ens. Att det är få som vill ha dig är en annan sak.

Trött blir man på de som ältar sin inceldom på nätforum istället för att göra något åt sin situation för att bli mer attraktiva.

Att tjata och gny är extremt ickeproduktivt och ger noll resultat för att hjälpa en med problemet.

Det hjälper som sagt inte att älta, oavsett om du anser dig blivit felaktigt behandlad. Du kommer ingenvart. Folk är trötta på ditt tjafs.

Ingen kvinna kommer att orka med ditt tvångsältande i riktiga livet heller. Bara sluta och gör något istället. Träna din kropp, jobba på din personlighet för såsom den är nu kommer du aldrig att lyckas attrahera någon.

Så du vill höra negativa kommentarer enbart? Så att du kan känna dig riktigt nedtryckt av alla onda kvinnor och befästa din känsla av att vara ett offer ännu mer? Du har fått ett oerhört fint och insiktsfullt svar av Anonym (ja) här ovan, ett positivt svar som kan hjälpa dig framåt. Men du svarar som vanligt inte på det väsentliga i kloka svar du får, utan upprepar bara ditt vanliga mantra än en gång. 

Jag beklagar, du är inte ensam om det, även om när man har depression att man känner sig ensam. Du behöver söka vård för det, Kaffedraken. Du klankar ner på dig själv också, inget bra. Du kommer se på dig själv, och andra, ditt liv, annorlunda när du mår bättre, och du kommer må bättre när du väl fått hjälp. Börja med att söka hjälp. 

Om du redan sökt hjälp och fått mediciner är det kanske mediciner som måste omjusteras eller bytas ut? Inte ge upp hoppet då, och klanka ner på dig själv igen. Många har inte den kraften/energin att stå på sig när de redan mår dåligt, så bra om du har någon som kan stötta dig. Depression sätter sig på självkänslan, gjorde på mig i alla fall. Jag tyckte inte om min kropp plötsligt efter något hänt, innan dess hade jag ett skydd. Jag var förlåtande mot andra men inte mot mig själv. Jag drog mig undan mycket. Drog mig undan den relationen jag var i. Jag sov antingen för mycket eller för lite, ingen balans. Han fick vara på mig om jag åt, jag kunde äta för lite eller för mycket, ingen balans. Kunde inte känna hunger. Ja, ingen balans, i någonting för att förkorta det. Han förvärrade det för han blev orolig och ville ha koll, var lite av en kontroll-freak, och det var bara mer stressande. Jag kände också att jag aldrig dög. Jag förstärkte och jag förvrängde. Jag har samma kropp idag och känner inte så idag. Det var min sjukdom som gjorde det. 

Är där något bakomliggande, såsom autism (ger större sårbarhet för depression och ångest, OCD) behöver de ta reda på det, annars kommer inte det bara hjälpa att de tar itu med depressionen? Kan du vara bipolär? Får du ups and downs? På vilken skala i så fall? De får undersöka?

Där är tester online som ger dig en hint, men viktigt att du söker för att inte själv diagnostisera dig då andra faktorer ska med in och viktigt du blir bedömd av någon kunnig i professionen.

Depression med ångest är vanligt. Man kan också ha depression men utan ångest. Betyder inte att man ska eller kan stångas med det själv. Jag stångades med mitt själv, för länge, alldeles för länge. För mig var det som att jag kämpade för att komma lite upp, men drogs tillbaka, som ett osynligt rep. Jag skämdes för att jag inte klarade det längre. De har gjort statistik och kvinnor söker i större utsträckning, mindre män, fler män begår självmord, det här är inte okej nånstans. 

Jag har haft depression själv, men jag missade ångesten, antagligen var den för låg då, men kom senare som ett brev på posten (fruktansvärt). Jag har fått veta i efterhand att jag haft ångest då, men jag visste inte om att de var tecknen för ångest, det kan yppa sig olika. 

Min hjärna hade också tryckt tillbaka tidigare händelser i mitt liv som varit svåra, och när depression började komma hade jag ett sämre skydd att fortsättningsvis hantera dem på, de "spökade" för mig. Fy fan vad jag har mått. Trodde aldrig jag skulle må så där. Att det var möjligt. 

Viktigt du får hjälp, du är värd det, och du ska ha det, och du ska få må bra du också. Då kommer din stabilitet, din livsglädje tillbaka, och du kommer att se på saker och ting på ett annat ljusare sätt. 

Allt gott. 
 

Fast det drabbar ju inte bara män. Jag minns när jag skrev här om en man jag var väldigt förälskad i för tre-fyra år sedan. Jag funderade på att flytta till hans stad, för att lättare naturligt kunna komma i kontakt med honom. Då fick jag läsa massor med skit av typen "det verkar inte som att ni har någon relation alls", "det finns absolut ingenting som tyder på att han vill ha med dig att göra", "du är en kaninkokerska" och liknande. 

Jag tror, Kaffedraken, att om du söker vård kommer du få medicin, för du är så pass nere nu.

Du måste ha någonting utöver bara depression då de här trådarna är så återkommande i den takten det är under så pass lång tid det rör sig om. Vad ligger bakom dem? Vad händer med dig innan du startar dem? Vad har du för känsla? Hur mår du av de här trådarna? Hur mår du efter? Frågor du kan ställa till dig själv, inget du ska känna du behöver svara mig på, men skulle vilja att du grunnar på det för det visar på ett annat problem du lider av. Jag vet inte om du förstår det? Problemet är inte kvinnor versus män. Du har hittat den perfekta plattformen här inne på Familjeliv för att göda det här problemet. Du kan skapa 1000 till. Du kan få svar på 1000 till. Du kan fortsätta tills ditt sista andetag, men det kommer inte lösa någonting för dig, för ditt mående. 

Jag märker också det klassiska här och det är att du letar fel. I hela min text (och jag skriver mycket, urdålig på att förkorta, ett av mina brister) var det det som utmärkte sig för dig, att jag haft relation/er.

Det är vanligt att man, när man mår som du mår, letar fel, jämför sig så att den andre står i en för en bättre position än man själv gör, jämför sina liv här och då. Blir också då som ett slags förakt att du vet inte vad du pratar om till den andre. Men du vet inte, Kaffedraken: Om fem år kanske jag blivit lämnad, eller har cancer? Och du är på toppen av ditt liv med fru och barn (om det skulle vara något du vill ha dvs) om du ser det som att vara på toppen? Vi vet inte. Det här jämförandet känner jag igen i mitt liv, inte av mig själv, men någon annan som mått psykiskt dåligt. Det är också ett tecken på din sjukdom. 

Även om du haft, eller skulle vara i ett förhållande nu, skulle det vara jobbigt för dig då du inte mår bra, det skulle smitta av sig, din respektive skulle inte få det lätt. Jag gjorde det inte lätt för min. Men jag såg det inte själv. Jag tänkte håller jag mig undan slipper han mig, jag kan inte vara på topp idag, jag gömmer mig, jag orkade inte umgås. 

Du blir inte per automatik av med din depression (eller vad det är du lider av) bara för du hittar någon, svaret är inte jobb och tjej, visst, det berikar, om det är rätt jobb dvs med rätt klimat på arbetsplatsen, rätta arbetsuppgifter, och rätt tjej, men det är inte det som är de avgörande för ditt mående. En depression måste man jobba på själv och med stöd/hjälp av kunniga i psykiatrin, på vilken nivå kommer avgöras där och då, och sedan kommer man ta detta allt eftersom. Jag fick till exempel först hjälp av läkare, sedan psykiatriker, sedan kurator, det var den proceduren. Du har inget jobb nu skriver du så då kan det underlätta för du behöver ingen sjukskrivning då och du kan gå på de tider som erbjuds utan problem, tänker jag? Där är inga praktiska hinder? 

De finns de människor som inte bryr sig om deras nya kärlek haft någon, haft några eller haft fler, om så skulle vara fallet då är inte den kvinnan något för dig då, så får du ju tänka? 

Jag har inte brytt mig om min kille skulle ha haft någon före mig, jag har inte velat höra, det har inte varit i mitt intresse, jag har varit intresserad av honom. Det är jag som vill ha honom. 

Han har inte varit intresserad av mitt förflutet på det sättet, han tycker inte det är romantiskt, han har skyllt det på att han varit svartsjuk, han har inte velat "förstöra bilden" av mig  (hur nu det förstör bilden vet jag inte men okej...). 

Det tar tid att lära känna någon och det finns ingen checklista man kan gå igenom som helt kommer svara på vem den personen är.

I ditt fall kan jag märka du har kroppskomplex.
Jag tror det har hållit dig tillbaka på andra plan också, det kan också ha med din omgivning att göra, att du levt som i en bubbla, det kan ha att göra med att du inte är så framåt (som jag i efterhand förstått att jag är, utan att tänka på det), det kan bero på många olika saker, det finns inget svartvitt svar på hur en person är, om den är rätt eller fel beroende på om de har haft ex eller inget ex. 

Jag kunde också skylla det på allt och alla, och mycket riktigt, det har sagts hemska saker till mig (också) av okänslighet, av oförstånd, av frustration, av rädsla, av de som är mobbare, de som säkert har någon personlighetsstörning de lux, men den som mådde sämst av det var jag, det var ingen annan. När jag var i det kunde jag känna mig hämndlysten, men det var också ett tecken på min sjukdom, och jag gjorde inget med det, jag bara konstaterade att jag var det. Det jag kunde tänka var det klassiska: "De vet inte bättre", för så är det. Vad deras skäl än är så resulterar det i att de vet inte bättre. Du ska inte ta det på dig. Det är inte ditt fel att de inte vet bättre. Det är inte ditt ansvar heller. Det är deras. Det är deras misslyckande. Det är de som gör bort sig. 

När du blir frisk kommer du se vart felet är, och det bästa av allt är att hur det än är med den saken så kommer du inte bry dig längre, du har för mycket annat, roligt, att tänka på, du kommer inte orka med sån skit längre, och till vilken nytta? Det är ju bara mög. Ärligt? 

Den jag tyckte det skulle kännas värst mot för att berätta att jag behövde hjälp var min partner, men när väl det var gjort, var det skönt men samtidigt skrämmande när jag fick komma in till sjukvården, när dörrarna öppnades. Bara få acceptera att så här är det. Jag kände mig som ett stort misslyckande. Som att jag inte hade koll på någonting. Var en svag människa som inte var av vikt för någon. Att jag borde vara starkare. Men saken är den, att må som du gör, att må som jag gjorde och ändå bara klara av att existera i det så länge som man gjort: Då är man stark. Men det räcker inte. Man måste ändå få hjälp, man måste också själv förstå man behöver hjälp, att man blivit sjuk. Det är inte alla som förstår fullt ut att de blivit sjuka. För min del var det som att jag hade "en liten en", den friska i mig, som förstod att jag blivit sjuk, som vifta på hjälp, men "den stora"/sjukdomen var som en stor skugga som bara tog över, den hördes mest i mitt huvud.

Inte alla som kan skilja sjukdomen åt från personen, för den är så stark, den kedjar sig fast, men sjukdomen är inte du, den var aldrig jag, även om det känns så.

Du måste veta från nånstans, om du letar dig tillbaka i tiden när du har mått bra, när det har varit okej, det är den som är ditt riktiga jag, ditt friska jag. Den är inte förlorad. Den kommer igen. 

Snälla du, sök nu hjälp så du får bukt med det här, det kan känns mycket svårt i början att ta sig för det, men jag lovar, det kommer kännas mycket bättre sedan. 

Nu måste jag sticka,
jag håller tummarna för dig.

Med dessa svar kommer snart en ny tråd skapas som kommer handla om kvinnor som säger hur män ska vara. Och efter den kommer nog kvinnor som hycklar. Och så är evighetsloopen igång. kapitel 879