Fin relation, men utan kärlek!

Sen är terapi väldigt dyrt.
En man som inte tycker att han själv har några problem ser givetvis ingen anledning att kasta ut pengar på det, när han är fullt upptagen med att maxa pensionen. 

Allt är helt logiskt sett från mannens perspektiv.
Kvinnan tror att hon är en del av ett team men i mannens team finns ofta bara han. Ju fortare kvinnor lär sig det desto bättre klarar de sig i livet.

En vän till mig upplevde exakt samma sak som du. Relationen var varm och vänlig på alla sätt, föräldraskapet funkade kanon, bra uppdelning av hushållssysslor, de gjorde roliga saker tillsammans etc. Men den romantiska och sexuella gnistan fanns inte där. Hon ville mycket mer än han. De hade fortfarande sex, fast väldigt sällan och hon upplevde att det var "pliktskyldigt" från hans sida. Alltid hennes initiativ. Och precis som du beskriver det "avsexualiserade" han ofta kyssar och smek, vände ansiktet så att det blev en puss på kinden istället för munnen.

Hon tyckte det var så himla märkligt eftersom det i övrigt inte fanns några fel i relationen. Att sexlivet och närheten försvinner brukar ju vara ett symptom på andra problem, men allt annat i förhållandet funkade kanon.

Det visade sig vara så att han kommit till insikten att han var homosexuell.

Det var en uppslitande period där ett tag med separationen, men i dag är de goda vänner och lever i nya relationer.

Självklart behöver det inte vara så med din man. Men det är något som inte stämmer när relationen funkar på alla andra sätt men den sexuella/romantiska närheten stöts bort.

Har det varit så från början? Eller när började det svalna?

Låter som att han inte tänder på dig och älskar dig på samma sätt längre. Så har det blivit för mig i flera förhållanden genom livet, jag har varit i båda rollerna. Det var definitivt värre att vara den som ville mest.

När jag inte ville var det för att jag kände att vi blev som syskon, vi kom för nära och det går absolut inte att backa från att det känns som att pussa sin bror... 

Det här med att ställa krav på intimitet är inte sunt, att säga att det är nåt fel på honom är inte heller rätt. Han kan inte hjälpa vad han känner, och du vill väl inte ha någon som har sex bara för din skull. Jag mådde dåligt när vi väl hade sex, kändes bara helt fel att inte lyssna på sin egen kropp.

Jag ville inte pussas eller kramas för jag var rädd att det skulle leda till sex.

Jag kunde bara inte säga till min partner hur det kändes, det var FÖR sårande.

Mitt tips är att absolut inte pressa honom när det gäller fysisk kontakt. Men såg till honom att du fattar att han inte kan hjälpa hur han känner men att det är viktigt för dig att du får veta om det alltid kommer vara såhär. Föreslå att han kanske känner som ovan och att om han vågar bekräfta.

Jag lämnade faktiskt, trots barn. Med ny partner som jag inte bor ihop med, har jag fortfarande gnista och bra sex många år senare. Det var alltså inte nåt fel på min lust, jag kände bara inte romantisk kärlek för min före detta längre. Man behöver inte alltid rota i barndomen liksom.

Med allt detta vill jag också säga att jag förstår din frustration, jag var helt oförstående när jag var i en omvänd relation. Vi gick hos sexterapeut och försökte med allt, men han hade också kommit över tröskeln där han inte såg på oss på samma sätt längre.

I min kommun är det gratis att gå till kyrkans familjeterapi och kostar 200kr/gång om man går till kommunens familjeterapi vilket jag upplever som väldigt billigt. 

Du är inte bortskämd och överkänslig! Det är en sak att han inte använder kärleksord, en del personer är sådana, Min fru är en... Men att han inte visar kärlek och intimitet är inte okej. Det hör till i en kärleksrelation, att man bekräftar varan fysiskt. Och att bara ha sex var sjätte vecka är alldeles för sällan. Att han sen inte vill prata om det eller förstå dina behov gör det än värre.

Jag ser inget fel i att du separerar. er relation är inte bra som helhet då en av de viktigaste delarna saknas.

Förlåt men nej ni har inte en särskilt fin relation alls eftersom han inte respekterar din vilja att kommunicera och lösa det som du anser är ett stort problem.  Han struntar i hur du mår . Så gör man verkligen inte i en fin relation.  
Han visar noll respekt och anser därmed att din vilja är oviktig och att han kommer först. 

Jag blir dessutom bekymrad när du förminskar dig själv och ber om ursäkt för att du har grundläggande behov .  Ungefär som att du anser att hans vilja är viktigare än din?  Han verkar ha fått dig att tycka det?

Tycker det du beskriver är en dålig relation och inte en fin relation. Kärlekslöst och med bristande kommunikation och bristande respekt. Du får väl fundera på om du vill leva så i längden?

Vad sa er sexterapeut om att försöka få tillbaka lusten? Oftast är det våra egna tankar som ligger till grund varför vi inte längre har lust. Att sen partner som ett syskon är inget som är skrivet i sten. Men för stunden kan det kännas som att det inte går att ändra på fast det går.

Har varit till sexolog i två olika förhållanden. I det första förhållandet var jag omogen även om jag inte förstod det själv. Jag styrdes för mycket av mina känslor och hade inställningen att har man tappat lusten så har man det. Även om den gången inte var framgångsrik för mig så planterade det nog ett frö som 10 år senare hade växt till mer förståelse när vi i min nuvarande relation gick till en sexolog. Då hade jag under flera år också tränat att inte lyssna på mina känslor då det ofta är självsabotage. Så istället var jag mer rationell och vi gjorde övningarna med positiv inställning och struntade i vad vi kände. Det lyckades faktiskt. Så lusten är inte död bara för att man tror det. Däremot kan sambolivet förstöra en del om man umgås för mycket och varken tar hand om sig själv eller relationen. 

Stort tack för alla kloka svar som ramlat in! Jag ska försöka mig på ett samlingssvar här.

Mina svärföräldrar är de mest okärvänliga människor jag mött. Jag har aldrig hört dem säga ett fint ord om varandra. Jag har däremot hört svärmor muttra "gubbjävel" efter svärfar mer än en gång. Jag själv kommer från en familj med föräldrar som tar på varandra, håller handen, pussas och säger att de älskar varandra. De har bråkat genom åren, men alltid sett till att bli vänner och alltid visat oss barn att de är vänner igen, både fysiskt och verbalt. De kunde fortsatt vara lite irriterade på varandra, men ändå pussas hejdå. Min man är helt tvärtom. Minsta irritation leder till absolut noll fysisk beröring, tills han slutat vara irriterad.

Jag tror inte att min man inte tänder på mig längre. När vi är ensamma och utan distraktioner, har vi sex. Men det är inte så ofta vi har den möjligheten. Ensamma är alltså när inga barn är hemma i huset alls. Jag tror inte att han är homosexuell och absolut inte att han har någon annan häller. Han är bara förbannat dålig på att visa kärlek och ömhet annat än genom handling, typ sätesvärmare i bilen, eller framställd tekopp på bordet. Och det är fint, absolut, men det är inte riktigt hela min bild av en kärleksrelation.

Jag såg också att någon frågat hur länge det varit så här. Sen barnen är svaret. Sista gången han sa att han älskar mig, var för sex år sen när andra barnet kom. Jag har frågat och han svarar att han säger till om han ändrar sig, dvs slutar älska mig. Men att ingen gång på sex år få höra "Jag älskar dig", är ganska tärande.

Någon undrade också hur han är som pappa. Fantastisk är svaret. Vi delar på föräldraskap och på arbetet hemma. Vill jag göra något själv, är det aldrig något problem och han föreslår ofta att han tar barnen så att jag får möjlighet att träna/läsa en bok/åka iväg en stund. 

Någon beskrev också att dennes partner inte heller kan prata om sådant här seriöst. Det kan inte min man heller. Han sluter sig, blir oerhört obekväm och slutar sen helt enkelt prata om jag fortsätter försöka när han markerat att han inte vill. Han är bra på att prata om allt annat, han skulle aldrig ta en öl efter jobbet utan att först ta upp det med mig och stämma av, men känslor går inte att prata om. Han säger dock ofta till barnen att han älskar dem och kramas mycket med dem.

Hon sa att lusten kan gå att få tillbaka, speciellt om man verkligen haft glöd i början. Vi gjorde övningar och i korta perioder blossade lusten upp, och alltid om vi var iväg på semester. Men efter några veckor eller max månader var vi tillbaka på ruta ett. 

Men jag lärde mig mycket och gör allt för att inte hamna i syskonkänslan med en partner igen. Det är helt enkelt inte samma sorts kärlek.