När jag var liten levde jag med en alkoholist till pappa (pågick fysiskt och psykiskt våld). Jag var mobbad i skolan och hade svårt med relationer länge. Blev utnyttjad av vänner och liknande. Efter detta har jag haft ett stort problem med att säga nej och får dåligt samvete om jag känner att jag ska stå på mig och säga nej. Jag har tagit och varit beroende av droger som jag själv har slutat med och varit utan i sju år nu. Istället har jag svårigheter med maten då jag i stunder hetsäter. Det är liksom det som får mig att andas ut. Sluta känna ångesten och stressen (som ofta bara är i mitt huvud). Men utåt har jag allt ordnat. Jag är välutbilda, har ett bra jobb, underbar man och två fina barn. Jag är en person som andra gärna vill vara vän med men jag drar mig undan. Tidigare har relationer tagit så mycket av mig och jag har inte fått något tillbaka så jag orkar inte. Men nu som föräldraledig har jag börjar umgås med två kollegor som också är föräldralediga. Vi har kul och allt känns bra. Men jag undrar helt enkelt om jag någonsin kommer känna mig bra nog. Jag tänker hela tiden att jag inte är bra nog. Jag straffar mig själv och låter inte mig själv blir bättre (speciellt kring maten). Jag vill bara andas ut. Känna mig stark och trygg i mig själv. Jag har tidigare pratat med psykolog och det hjälpte en hel del med min sociala ångest men inte mer än så.
