Hur ska jag göra för att få en tryggare tillvaro?
Jag har kanske lite satt mig i den klassiska kvinnofällan och vill förändra min situation. Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 9 år och vi har två små barn. Vi har alltid haft ett turbulent förhållande men älskar varandra och jobbar mycket med oss själva och med relationen. Min sambo är 9 år äldre än mig och hade tjänat ihop en del pengar under sitt liv, till skillnad från mig. Han ägde en lägenhet när vi träffades. Detta var verkligen inte det som fick mig att falla för honom, om nu någon tror det. Jag förr för hans personlighet och på vår gemensamma dröm och våra gemensamma tankar om världen. Vi fick barn och ville köpa en gård på landet för att få en tillvaro närmare naturen. Vi renoverade lägenheten tillsammans och då området den låg i blivit mer attraktivt gick försäljningen med bra vinst. Vi hittade ett renoveringsobjekt som vi köpte med pengarna från lägenhets försäljningen. Vi skrev ett kontrakt om att jag skulle stå på 25% av gården. Då tyckte jag det kändes bra eftersom jag inte kunde gå in med något eget sparkapital till köpet. Nu har åren gått och jag har själv tagit all föräldraledighet med båda barnen och jobbat halvtid för att barnen ska kunna få vara hemma mer. Något vi båda tyckt varit viktigt. Min sambo utbildade sig på nytt och har nu arbetat de senaste 3 åren.
Vi har renoverat huset massor och jag har lagt ner otroligt mycket tid och arbete på gården. Värdet på gården har ökat, mycket på grund av jobb jag lagt ner på att renovera.
Nu känner jag att jag sitter i en lite rutten sits. Min sambo kan hota om att lämna mig om jag inte "beter mig" så som han vill. Om jag tillexempel blir arg över att han aldrig hjälper till hemma då är det jag som betett mig dåligt som blivit arg. Han säger att han inte accepterar vissa saker med mig som måste förändras om han vill vara i relationen. Jag blir oerhört stressad av detta och att jag för varje år bara fäster mig mer och mer i vårt hem, ett hem som kan tas ifrån mig när som helst. Jag har hela mitt liv här med nya vänner, jobb och barnens liv. Att gå isär skulle innebära att jag riskerar att bli av med mitt hem. Jag skulle idag som det ser ut troligtvis få ta ett lån för att köpa ut min sambo (han skulle inte vilja bo kvar här själv) om jag går upp till heltid, men om några år till är husets värde troligtvis mycket högre och då är det inte säkert att jag klarar att ta de lånen. Jag tycker liksom det känns orättvist att han inte tar någon ekonomisk smäll alls medan jag får ta hela. Han har ju kunnat utbilda sig och göra karriär på grund av att jag skött barnen och hemmet 100%.
Jag förstår att många kanske tänker att jag inte gick in med några pengar så då ska jag heller inte ha några pengar vid uppbrott men det är svårt att motivera att fortsätta med relationen när det är såhär. Jag vill inte lägga halva mitt liv på att bygga upp en plats som sen bara tas ifrån mig, då lämnar jag hellre nu när jag fortfarande har en chans att klara ekonomin själv. Det trista här är att jag verkligen älskar honom och vill dela mitt liv med honom men jag blir så fruktansvärt stressad varje gång vi har det dåligt. Min ångestnivå är extremt hög och jag orkar inte må såhär. Jag vill liksom få leva fullt ut.
Är det väldigt orimligt tänkt av mig? Vid giftemål är det väl standard att man blir ägare till halva bostaden oavsett vem som gått in med vad.
Finns det något annat sätt att göra det här på? Så att vi båda kan bli någorlunda nöjda.
