"Hur äär läääääget *kvitter kvitter* till deprimerad

Jag har frågat i andra diskussionsforum men inte fått något vettigt svar:

Alltså HUR tänker vårdpersonal, boendestödjare och andra som jobbar med människor när de med ett jätteleende kvittrar som en fågel då man kommer:  "Men heej hur äääär det?", eller ännu värre:  "Tjaaa, hur är lääääget?" *Kvitter kvitter!*  Detta trots att de VET att man mår dåligt för att man har talat om det. Frågan "Hur är det?" med en neutral ton och att de läst av personen innan är väl okej, kan stå ut med det. Men att le med hela ansiktet och kvittra som en fågel när man ställer frågan, trots att den andra tex är inne i en djup depression, nyligen har begravt en anhörig, blivit dumpad, eller bara mår psykiskt dåligt väldigt ofta... Hur fan tänker de då?? Jag har varit med om detta flera gånger och det känns som en knytnäve eller en spottloska i ansiktet!! Glömmer de bort att jag mår dåligt, eller vad handlar detta beteende om??

Och JO, just när de (i sitt jobb) träffar mig så kretsar deras värld faktiskt kring mig, eller bör iallafall göra!

Exakt, vi som har autism har oftast tränat massor och lärt oss, till skillnad från såna som verkar ha haft det lätt och därför aldrig blivit aktuella för utredning och diagnos, och därmed nånstans inom sig känner att något är fel, och väljer yrken där de får "umgås" med likasinnade! De lever i tron att de är så himla normala, och trots att de inte fattar enkla logiska saker så fattar de inte att de inte fattar.. Förstår du hur jag menar? 
Iochförsig inte deras fel, men mig har de iallafall inte kompetens för att jobba med.. Det är mest jag som jobbar, för de är inte kapabla till att styra upp arbetet! Och jag sitter och betalar skatt för detta, fy fasen! Även vårdpersonal, har inte kunnat/velat hjälpa mig må bättre.. ändå får jag hosta upp pengar för att träffa dem, och betalar dessutom en av de högsta skatterna i detta samhälle. Inte konstigt att jag reagerar när de hånflinar och frågar hur det är med mig! Jag förväntar mig lite mer än så!