"Hur äär läääääget *kvitter kvitter* till deprimerad

Empatisk ska man vara när någon förlorat en anhörig eller annan nära vän. Deppig kan man också få vara men inte i all evinnerlig tid. Det finns faktiskt en gräns hur länge man ska bege sig som 7 svåra år. Har man fastnat i sorg bör man söka samtalsstöd för det. Man kan också välja att inte gå vidare. Tycka att yytre omständigheter får en att må skit. Inte ta tag i något själv. Att inte välja att leva här och nu. Gräva ner sig. Vara en surfis mot alla som försöker hjälpa en. Du vill bli struken medhårs hela tiden. Glöm det! Du får ta tag i dig själv och göra något åt din situation. Du kan inte förvänta dig att alla andra ska lösa det åt dig. 

Det hönder att man byter brukare för man blir så jävla less på de ständigt negativ personerna. Som inte vill något. Bara gnälla och bli uppassade. Fy för den lede de ska inte ha någon hjälp alls. Någon form av motprestation bör man kräva. Om det inte funkat så låt dem vara. Lås dörren och kasta nyckeln. Man blir inte sårad bara förbannad på bristen på initiativ. Det hjälper inte om du sopar banan för brukaren det blir ändå inget. Därför byter man för man är sååå jävla less. Vilken tur att det finns olika människor. Både stödjare och brukare. 

Allt är samhällets fel! Egenansvar?? 

Japp! Cynisk efter så många år inom beroendevården. Både region och kommun. Synd om dem som verkligen vill ha hjälp och är motiverade. Att det kan ta sådan tid innan man får igång hjälp för dem. Ofta hör man jag får ingen hjälp. Då har vederbörande tackar nej till flera insatser tidigare. Så det är inte alltid samhällets fel. För att få ta del av viss vård måste man t ex visa på viss tids drogfrihet. Likaså om en utredning behöver göras. Det är inte - barra - heller. Önskar det fanns mer resurser till bl a socialpsykiatrin.