Anonym (jag) skrev 2024-04-12 02:42:05 följande:
Jag är uppväxt med bland annat då syskon med aspbergers (fast den diagnosen kom långt senare). Detta är kan hända bara min personliga åsikt men jag anser att det många gånger daltas (gör det mer otydligt, krånglas) med barn eller vuxna med aspbergers/autism. Det exemplet du beskrivit att ni säger på engelska till det äldre (autistiska barnet) vad det andra yngre syskonet vill hade jag till exempel inte gjort, utan då går jag i så fall rak på sak, säger helt öppet till det autistiska syskonet. På det sättet kan det autistisk syskonet förstå, ta till sig, att vara till synes? "likgiltig" i de situationerna inte bra och det andra syskonet (4 åringen) kan ta till sig att okej här reagerar min/mina föräldrar på att en viss respons uteblir. Då blir det mindre personligt.
Jag tror jag fått fördelar i att växa upp i ett autistiskt hem då jag blev till exempel väldigt upprörd när jag fick "informationen" att autistiska inte har empati. Jag har vetat, alltid, att mitt syskon har empati.
Det jag har uppfattat (alltså det är ju inte bara så att det varit det här syskonet som haft autism, detta är ärftligt...) är att de haft "ögonbindel" på som sitter nån gång helt och hållet för ögonen, någon annan gång halvt för ögonen. Tänk dig en situation där du själv har ögonbindeln på och någon annan (det minsta syskonet till exempel) säger till dig det syskonet sagt. Du kommer inte kunna visa samma reaktion som en som inte då har autism, ögonbindeln på, för du ser ju inte, det når dig inte. Vi får in många intryck gratis. Jag tycker det är värre som ni gör att ni går in som tredje part och säger på engelska (så att fyraåringen inte ska förstå) till det äldsta syskonet. Det om något måste vara förvirrande, både för äldsta syskonet och det yngsta. Ni gör det mer svårt än det måste vara. Tala klarspråk. Tala direkt. Öppet. Då når man fram med vad man själv tänker och känner i en situation och också då kunna förmedla vad den andra säger. Då vet alla det som är i rummet.
Jag vet om att en del reagerar så smått om vi är ute och pratar på vårt sätt då de tror det är upptrappningen eller redan är ett bråk, men det är det inte, det är bara tydligt, rakt, öppet, ärligt, enkelt.
Jag har sett de bra sidorna syskon har, jag har också sett de dåliga, jag var den som var närmast syskonet med autism men det beror nog på att jag hade lättare, lättast, för att läsa av den autistiska. Jag visste om att när intressena kom in i bilden att syskonet inte hör, tar till sig. Inte personligt. Gjorde så mot alla.
En av de jag har känt mest empati från är från det autistiska syskonet, den empatin man då får är så stark, lojaliteten också, att vara beskyddande också om mig, att stå upp för mig, att inte vara rädd för nån. Jag upplever att många andra vuxna ska ofta ifrågasätta, mästra, manipulera "leda" på sätt som blivit okej socialt sätt, men det är bara fejk, och jag ser så igenom det.
Jag tyckte alltid att om jag sa något om min upplevelse av något (tex ett bråk med andra eller jag kom i kläm med någon dum vuxen) så blev jag alltid omedelbart trodd, och framförallt blev jag respekterad för vad jag sa, för min sanning, av det syskonet. Det gjorde då ingen som helst skillnad vad andra till exempel vuxna tyckte och sa, för jag visste jag hade det andra syskonets stöd. Syskonet har också ett väldigt detaljerat, bra minne och kan spela upp precis vad jag sagt, tyckt, väldigt lång tid senare när ingen annan minns. Det är också kärlek. Det är också empati. Det bara visas annorlunda. Bara menar på att även om reaktion inte är att spela med, och säga wow, betyder inte, för att där inte är ansiktsmimik eller uttryck med ord, att det autistiska syskonet inte registrerar, inte bryr sig, den gör det på sitt sätt.
Om det bara är aspbergers syskonet har och inte slåss mot något annat (psykiskt) tror jag det är en fördel för det yngsta syskonet att ha just det syskonet som sitt, för kommer lära sig läsa av på annat sätt, och förstå skillnaden mellan vad som är personligt och vad som inte är det. Jag hamnar mycket mindre i konflikt med andra människor då jag "luktat till mig" långt före sanningen kommit fram vad det är, medan andra personer tolkat situationen som personligt, blivit arga, läst av situationen, den andre personen fel, vad som hänt fel. Det här gäller alltså då inte bara de som har autism utan precis alla, när det blir fel i kommunikationen.
Tack för ditt informativa svar!
Ska absolut tänka på detta med engelska. Har mest gjort det för att jag tänker att det blir "skämmigt" för 12-åringen om man säger på svenska så småsyskonet förstår. Men det kanske det inte blir?
Jag upplever precis som du att 12-åringen alltid säger sanningen. Jag frågar hellre hen om en situation än 10-åringen som kan vrida situationen till sin fördel t ex.
Däremot upplever jag att 12-åringen ser sitt småsyskon som "konstigt". Hen förstår inte varför syskonet gör som den gör och tittar med en konfunderad blick på syskonet. Hen jämför sig med småsyskonet och har svårt att förstå att denna är mindre än hen t ex. Hen har svårt att förstå att syskonet inte kan hålla sig när denne är kissnödig t ex för det kan ju hen själv göra. Hen förstår inte sitt småsyskon. Förstår inte varför hen vill visa "konstiga" byggen, förstår inte varför hen har svårt att lyssna t ex. 12-åringen skriker ofta direkt eller hotar med våld om småsyskonet inte lyssnar och när man pratar med hen så är upplevelsen att hen inte förstår varför syskonet inte lyssnar. Den lilla testar ju gränser mycket, vilket den även gör mot syskon och det är svårt att förklara detta för 12-åringen.
I en familj är det höga krav på samspel. Att kunna samsas osv. Jag vet inte på vilket sätt man kan tolka att 12-åringen reagerar på sitt sätt i vissa sammanhang. Vi kan ta en händelse t ex. Syskonet har ritat en teckning till 12-åringen som denne är glad över och vill ge till 12-åringen. Syskonet springer glatt till 12-åringen och säger "Jag har ritat en teckning till dig" varpå 12-åringen tittar på teckningen. Småsyskonet säger "Den är till dig". 12-åringen tittar fortfarande konfunderad på småsyskonet. Tar inte teckningen, bara tittar och tittar sen åt ett annat håll. Småsyskonet försöker igen "Jag har en ritat en teckning till dig. Det är ett hjärta och en liten fågel." 12-åringen tittar konfunderat. Ungefär som att hen inte förstår vad syskonet vill. Så säger en vuxen "X har ritat en teckning till dig som hen vill ge till dig för att hen tycker om dig och vill ge dig något fint." 12-åringen tar teckningen utan att säga något, tittar inte på syskonet, gör ingenting utan lägger teckningen på bordet. Småsykonet kommer till mig och säger att "X tryckte nog min teckning var ful. Jag måste göra en ny." Varpå jag säger att "Nej hen tyckte den var fin. Det var en fin teckning du ritat, jätte snällt."
Jag vet inte riktigt hur man ska tolka att 12-åringen visat uppskattning eller något på sitt sätt i denna situation t ex?
Jag upplever att 12-åringen tycker småsyskonet är "wierd". Ibland tittar hen på småsyskonet på ett sätt som kan upplevas att denne inte alls förstår vad det är för varelse typ. Ibland gör 12-åringen ett ansiktsuttryck som jag tolkar som att denna känner sig obekväm i situationen.
Lönnsirap skrev 2024-04-11 20:38:41 följande:
Syskon påverkas alltid av varandra, och olika människor drar olika slutsatser av "liknande" händelser.
Små barn tolkar sin omvärld, och visst blir ett barn glatt av bekräftelse och uppmärksamhet, men syskon är inte alltid "extra" småvuxna som stärker sina syskon socialt.
Likaså kan jag inte egentligen säga att det ingår i det normala att bli bekräftad av sina syskon.... Snarare så är det rätt vanligt att småsyskon ser upp till och vill ha bekräftelse av de större i syskonskaran, som faktiskt har behov av att INTE bekräfta förstärka och finnas tillgänglig....
En 12 åring är på många sätt stor, men inte vuxen, och inte heller ansvarig för att syskon ska vara "nöjda och glada". Det är ju ett ganska högt krav att ställa, att syskonen ska vara helt nöjda med varandra....
Jag tycker du är lite orättvis mot ditt barn med autism, när du tolkar att barnet inte har känslomässig respons, utifrån att du själv tolkar minspel och det monotona som att det inte finns möjlighet till känslomässig utbyte. Snarare kommer ditt autistiska barn fortsatt bygga en relation med sina syskon men tolkningen av att responsen inte finns där, gör att du missar möjligheten att stötta barnen med saker som de kan "bonda" kring.
Kanske finns det saker som din 12 åring kan tänka sig visa sitt småsyskon. Kanske finns det saker som de två tillsammans kan faktiskt "förväntas" lösa... Kanske kan du ge de autistiska barnet lite möjlighet att sätta gränser mot sitt syskon, eller möjlighet att hjälpa med något.
Jag hoppas du får lite ideer om hur du kan tänka vidare. Trots allt jag naturligtvis inte kan svara på exakt hur ditt barn kommer påverkas.
Såklart förväntar vi oss inte att 12-årigen jämt ska uppskatta sitt småsyskon. Men nej, det finns inga situationer där de förväntas "lösa" situationer tillsammans eller där de kan bygga relation. 12-åringen sitter allt som oftast på sitt rum och spelar och rummen är en frizon. Dit får inte syskon gå utan tillåtelse från den som "äger" rummet. Det är en fredad plats. Småsyskonet får aldrig komma in i rummet och är ju såklart nyfiken på sitt storasyskon och blir glad när denna kommer ut ur rummet.
12-åringen tycker mest att småsykonet är irriterande direkt denna kommer i närheten. När de ska se på tv i vardagsrummet är regeln att de ska välja något som alla vill titta på. De har egen tv på sina rum och kan se vad de vill där. Men ska de se tv i det "allmänna" rummet ska det vara något som passar alla. 12-åringen vill oftast se saker som är för läskiga för småsyskonet och småsyskonet vill se filmer som 12-åringen tycker är barnsliga. Där andra syskon ändå kan hitta någon gemensam barnfilm med småsyskonet som de också kan tycka är kul, är 12-åringen väldigt oflexibel och skriker istället på småsyskonet att denne får gå t ex.
Det finns en generell ovilja mot småsyskonet. Att överhuvudtaget samspela, prata eller ens uppmärksamma småsyskonet. Direkt denna kommer i närheten är det irritation från 12-åringen oavsett om småsyskonet faktiskt är irriterande eller bara vill sitta med i soffan.
Vi förstår såklart att 12-åringen har ett annat sätt att samspela på än småsyskonet. Men jag tänker också att småsyskonet inte än förstår de svårigheter som storasyskonet har utan blir genuint besviken över att bli skälld på, ignorerad osv. Hen förstår ju inte vad hen gjort fel.
Vi försöker såklart vägleda 12-åringen. Förklara att småsyskonet är mindre och att mindre barn behöver lära sig hur man ska vara. Att 12-åringen själv varit liten. Men det förstås inte.
Jag vet att 12-åringen har ganska stora svårigheter med att förstå barn. När småsyskonet var bebis såg/hörde 12-åringen inte skillnad på när hen grät eller skrattade och var tvungen fråga varje gång. Men det är också svårt att veta hur man ska vägleda, då det är otroligt svårt att läsa av 12-åringen.
