Förälskad i annan

Var och en är ju sig själv närmast. Det är jättedumt att berätta för sin befintliga partner. Det är mycket smartare att klargöra vad man vill med den andre först.

Kommer man fram till att man inte vill något, så behöver partnern aldrig få veta att något varit på gång, och slipper bli oroad av det. Allt är lugnt och kan fortsätta som förut. Och kommer man fram till att man vill ha den nye, så har man haft gott om tid att lära känna denne och tänka sig för, utan att det blir ett uppbrott och en massa skrik och bråk hemma, som kanske slutar i att man tar ett panikbeslut.

Så kan man resonera om man är singel, men är man i en relation så angår ALLT som påverkar er GEMENSAMMA relation absolut din partner. Om man anser  att man kan göra precis som man vill och att det inte angår sin partner för att var och en står minsann sig själv närmast så ska man nog inte vara i en relation öht för då har man nog inte riktigt förstått det där med tvåsamhet eller respekt för andra människor.

Att göra upp planer som berör alla i familjen bakom ryggen på sin partner och hålla dem utanför tills man förberett och provat på en ny relation för att det är enklast och bekvämast så för en själv är väldigt egoistiskt och fegt oavsett hur man försöker rättfärdiga det med lite snyggare beskrivningar och BS om att man "bara skyddar sin familj från onödigt ont". Och jag tror inte för en sekund att du själv skulle vilja bli behandlad på det sättet av andra.

Grejen är (jag är inte ts och jag har ingen partner) att jag tycker inte att förälskelser är det finaste som finns, och helt ärligt var det inte ens något jag önskade, jag hade vid tidpunkten jag lärde känna honom bestämt mig för att inte ha fler relationer. Så tänkte jag nog första året vi kände varandra.

Jag tyckte vår connection var fantastisk hela tiden och insåg inte ens att jag höll på att få känslor. Jag såg det som något sexuellt som skulle lägga sig över tid så vi bara kunde vara vanliga vänner sedan. Sånt har hänt mig tidigare, typ att man får en crush på jobbet som gör tillvaron lite ljusare men sedan dör känslan ut över tid. Istället har det bara växt ju mer jag lärt känna honom.

På något sätt tänker jag att om han känner ens hälften av vad jag känner så måste det märkas i hans relation. Jag undrar om det inte är så för ts med. 

Jag och den här mannen har aldrig pratat om eventuella känslor. Jag vet inte vad han känner, men han har fått ganska många hintar om hur jag känner och söker ändå kontakt med mig.

Det jag skrev gäller inte bara dig utan generellt. Och nog finns det väl skillnader i vad folk tycker om förälskelser?

Angående just din förälskelse så uppstod den väl inte över en natt utan var väl en process den med? I ditt fall så fanns det ju ingen anledning att sätta stopp för det eftersom du var singel men samma process utspelar sig väl även när man blir förälskad i någon annan när man redan är i en relation. Man blir blir inte galet förälskad i någon annan på två millisekunder, man blir det för att man tillåter sig bli det och ser till att bli så genom att inte sätta stopp för det redan från första början.

Om du anser att det är helt ok att ha en crush på jobbet så betyder ju det att du inte anser att det finns någon anledning att sätta stopp för det tidigt och då är det ju inte så konstigt om känslorna kan växa sig stora för det har du ju i så fall valt att låta dem göra. I grunden är det ju ett medvetet val.

Okej och okej, det är i mina ögon sånt som händer, att man sexuellt kan attraheras av någon, på jobbet eller i omgivningen. För mig betyder det absolut ingenting, och går inte särskilt djupt, händer heller inte särskilt ofta för mig. Det här var annorlunda.

Jag har dessutom redan från början klargjort att jag inte vill ha fler relationer av något slag. Sedan är det en slump att vi jobbat väldigt mycket ihop, och jag har inte riktigt märkt hur känslorna uppstått, jag har tänkt på det som en sexuell attraktion som går över och en djup vänskap, men vänskapsdelen har varit något jag tyckt var väldigt fin och som jag värdesatt väldigt mycket. Jag tänkte aldrig att det skulle växa på sättet det gjort. 

Det finns en enkelt förklaring till det och det kallas för tillit / förtroende.
Din partner vet inte vad du tänker om du inte säger det, både din partner och hans är dessutom ihop med er för att de litar på er och förmodligen även litar på att ni SÄGER till om något inte är som det ska.

Att säga att "det borde väl märkas" är ju ett sätt att friskriva sig själv ansvar för att faktiskt kommunicera med sin partner angående sin relation och lägga det ansvaret på sin partners förmåga till tankeläsning.

Om du är förälskad i någon annan till den milda grad att du överväger avsluta relationen med din man så är det DITT ansvar att lyfta det för det är ju de facto ett ganska stort problem för er relation som äventyrar hela er relations existens, inte hans ansvar att "lägga märke till det".

När det gäller relationer så är det väldigt få saker händer bara av sig självt. Saker händer oftast för att man valt det.

Att känna attraktion till någon och bli förälskad i någon är två skilda saker, det finns massor med attraktiva människor i världen och det är naturligt att tycka människor kan vara attraktiva. Men att från det gå till att bli förälskad i någon innebär att man medvetet tagit 150 fler steg än bara tycka någon är attraktivt. Då har man medvetet jobbat för att en förälskelse ska kunna uppstå för att man gillar den känslan... det är det jag menat med vad för slags inställning man har till förälskelser.

Jag menar, om man medvetet ger sig ut på väldigt tunn is fullt medveten om att det finns en risk att man plumsar i så är det kanske inte så förvånande om man sen plumsar i, och då kan man ju heller inte hävda att det det bara hände. 

Du har ju delvis rätt, men samtidigt är detta något som är inbyggt i oss. Det är lustfullt att vara förälskad, och vi drivs av sökandet efter lust. Därför sugs vi in i förälskelsen, fast vi vet att det är olämpligt. Något aktivt arbete är det dock inte, utan det handlar om omedvetna processer i hjärnan. Det är därför folk alltid har varit så förtjusta i att läsa och höra om stora, tragiska kärlekshistorier, och de senaste hundra åren även att se dem inspelade på film.

Det finns något tjusande och lockande där, i att det finns urgamla, mystiska krafter som tar över vårt medvetande och vår vilja - hur olämpligt och riskfyllt det än är. Storbondedottern som lämnar sitt arv för att följa den fattige spelemannen... Kungen som abdikerar för att få gifta sig med den kvinna han älskar, fastän hon är två gånger frånskild...

Detta finns för att vi ska fortplanta oss om man ska vara krass. Precis som att vi drivs av lust efter blodiga biffar och söt, krämig glass för att vi inte ska svälta ihjäl. 

Det GÅR att stå emot dessa impulser med viljestyrka, eller rättare sagt - vissa människor kan det. Här tänker jag särskilt på nunnor, munkar och katolska präster (även om inte alla dessa heller lyckas särskilt bra med sitt driftbemästrande...), och det har även hänt att människor har svalt sig och till och med törstat ihjäl som en protest mot något. Tänk IRA-fångarna på 1980-talet t.ex.. Men det kräver MYCKET. Vi vanliga människor som inte är skolade till asketer och inte har någon stark, allt överskuggande religion eller politisk/ideologisk övertygelse - orkar ofta inte kämpa emot lusten. 

Hade det varit inbyggt i oss så hade ju alla agerat likadant och så är inte fallet. Bara det faktum att olika människor hanterar sånt olika är ju bevis nog för att det går alldeles utmärkt att kontrollera om man vill det.

Man blir inte insugen i en förälskelse per automatik, man blir insugen för att man väljer det. Förälskelser uppstår som sagt inte på två millisekunder, det är en process med många steg och man blir inte förälskad om man inte tillåter sig själv att ta alla dessa steg. Det är som sagt en rad medvetna val inte biologi eller slump. Och nej det gäller inte bara nunnor och munkar utan faktiskt majoriteten av alla människor i en relation. Alla kan tycka någon annan är attraktiv eller bli förtjusta i någon annan när de är i en relation men alla låter inte det gå så långt. 

Så gott som ALLA människor föds med förmåga att kontrollera sina impulser eftersom det är vad som i grunden skiljer oss från djur, har man inte den förmågan så är man ur ett psykologiskt perspektiv ett djur och det är väldigt få människor som är så. Kan man kontrollera sin ilska så kan man förmodligen kontrollera sin kåthet/attraktion med för då har man ju bevisligen förmågan men VÄLJER att bara använda den när man känner för det. Och då är det inte förmågan som saknas utan viljan.