Nån mer som Svårstucken?

Jag blev fasthållen med våld som barn för ett blodprov i armvecket. Jag hade blåmärken på armen efter våldet som användes mot mig. Under många år var jag livrädd för att bli stucken och spände mig som en fjäder. Kräktes före och efter. Trodde att jag skulle dö, att nålen skulle knäckas i armen. Ja, alla hemskheter du bara kan tänka dig hade jag i huvudet. 

Sen fick jag en sjukdom som krävde regelbundna kontroller. Under ett års tid blodprover ca 1 gång i månaden. Du kan föreställa dig paniken jag kände??
Proverna togs fastande och tidigt på morgonen. 

Jag började angripa min rädsla från alla håll jag bara kunde. 
För det första började jag prata med vampyrerna (som jag kallade dem för mig själv för att avdramatisera det hela). Jag berättade om min rädsla, vad som hade hänt osv osv osv. Att babbla på helt totalt okontrollerat om allt möjligt visade sig vara ganska effektivt. 
Jag övade på andningsteknik. Att andas i fyrkant eller Anna Hallens andningsminut. Det hjälpte mig också. 

Så höll jag på under hela året och ju mer jag lärde mig att slappna av desto lättare blev det - även att sticka mig. 
Nu har jag lärt mig vilka kärl som rullar och vilka som "sitter fast". Så hamnar jag i stolen hos en labbtekniker som aldrig har träffat mig visar jag vilket kärl som personen ska sticka i. 

Detta var vad som fungerade för MIG. Du behöver leta rätt på dina verktyg för att underlätta för dig själv. Fundera på vad det kan vara och sedan testa dig fram

Är du diabetiker?

Jag går alltid till sjukhusets provtagning när jag ska ta prover, just för att slippa amatörerna på vårdcentralen. 

Nu har jag lite tur eftersom jag bor nära 2 sjukhus och i princip kan promenera till det ena. 

Dessutom får man ju provsvar mycket snabbare om man lämnar på sjukhus.

När jag har varit inlagd på sjukhus har det ibland blivit knepigt att sätta nålar. Blodprov har nog alltid funkat, men att sätta en infart t ex kan vara svårt när man har stuckits ofta under en period. Som tur är finns det oftast någon självutnämnd expert som alltid hittar ett kärl. 

Mitt tips är att förbereda med bedövningsplåster, typ Emla. Man blir inte mer lättstucken, men det gör mindre ont.

Fick leka nåldyna efter dottern föddes, och hade blåmärken i båda armvecken.

Numera sätter jag på Emla i armvecken 1-2 h innan jag ska ta blodprov, och plockar bort det och tvättar av bedövningssalvan ca 15 min. innan provtagning. 

Min dotter har fått hålla någon varm ?gelé-sak? i handen när hon tar blodprov. Be om att få det nästa gång, det kanske hjälper. Och som andra redan nämnt - Emla. 

Tack för alla svar. Jag tar inte emla, då de försvårade allt. Är inte rädd för smärtan utan att svimma och att må illa ? smärtan är lite obehaglig för att jag är rädd även fast de inte gör ont? också märkt att dom på vårdcentraler är värdelösa på att sticka, både läkare, sjuksköterskor. Medan på sjukhus är dom proffs 

Ska stå både sjuksköterskor och undersköterskor 

Jag är definitivt svårstucken och många sjuksköterskor har också lite svårt att riktigt förstå detta. Särskilt människor som upplever att de är kompetenta och att andra människor faktiskt inte är speciellt kompetenta.

Samtidigt är jag oerhört lätt... Eftersom jag inte är ett dugg rädd och de kan "jobba på". När jag var gravid med första barnet hade jag INGEN aning om vad som fungerar för det mesta. Så då var jag flera gånger alldeles blå på armarna p.g.a stick....

Numera är jag oerhört tydlig med att mina "bra kärl" faktiskt inte alls är särskilt bra, utan att man faktiskt behöver fundera på om man verkligen vill sticka i dem, eller om det möjligen skulle vara mer lämpligt med några stick i fingret, eller att plocka blod ur översidan av min hand.

Jag är precis likadan, det blev bättre efter första barnet, ett tag. Men då blev det ju också regelbundna kontroller både under och efter graviditeten och sen med andra barnet. Men nu är det så länge sen att jag faktiskt är osäker på hur det skulle gå idag. Ju sämre form jag är i både fysiskt och psykiskt desto sämre går det att hålla sig någorlunda lugn under provtagningen. 

Den absolut bästa på att ta prover jag varit med om var sköterskan på mödravården som under två graviditeter tog regelbundna prover på mig och träffade rätt på första försöket varje gång! Så jäkla imponerad av hur duktig hon var. Såklart är det enklare senare i graviditeten eftersom man har mer blod i kroppen, och hon jobbade ju hela dagarna med detta. Riktigt proffs på att ta blodprover. Väldigt få annars tycker jag som faktiskt är riktigt bra på att ta prover, en del är ju rent av brutala. 

Jag brukar ju alltid vara tydlig med vad jag känner för detta, det brukar nästan alltid resultera i att den som skulle tagit proverna går och hämtar någon annan. Jag tycker faktiskt lite synd om dem, kan inte vara roligt när det kommer in en som jag som är både rädd och svårstucken.

Jag mins sköterskan på vc som när jag en period var tvungen att lämna ett antal prover vid olika tillfällen. Sista gången hon såg att det var jag såg man riktigt hur hon tänkte "nej! Inte hon!" Haha. men den gången lyckades hon faktiskt på första försöket. Hon skämtade efteråt att vi båda borde köpa varsin lott för uppenbarligen hade vi ovanligt flyt den dagen haha!

Japp, jag är extremt svårstucken. Även om det bara är "enkel, vanlig provtagning" som för de flesta tar max 20 minuter för hela besöket så blir jag inlagd en halv dag så de kan sätta CVK i överarmen eller ljumsken. Annars är de envisa jävlarna på vc och även på sjukan lätt uppe i 10-20-50 fördelade på ett antal sjuksköterskor innan de ger upp. Egentligen ogillar de ju att ta blodprov från venkateter men om inget annat funkar.... 

Tyvärr har jag inga andra tips än de vanliga. Var varm och drick ordentligt med vatten. 

Du menar nog PVK. CVK är inget man lägger in enbart för att ta blodprover och det är också något som en kirurg gör.

Jag är säkert hemsk att ha att göra med. Både panikslagen, lätt att svimma, lätt för att få panikångest, Svårstucken också!! När dom satt in nålen och får blod så är jag panikslagen, även när dom ska fylla många rör med blod. Ligger och skakar tills nålen är ute. Förut var de bara rädsla för att sticka in nålen, och slappnade av när nålen var inne. Medans nu är rädslan starkare, så skakar medans nålen är i min kropp? tar ju tid ibland att fylla 8 rör med blod och hemsk tid? gråter och skakar, försöker andas?