15-åring med problematiskt förhållande till mat

Anonym (Mamma Mia) · 2024-04-23T16:27:53+02:00

Jag skulle behöva era kloka tankar om det här. Det gäller min son, 15 år, och hans förhållande till mat. Han har sedan han var bebis varit petig, på gränsen till selektiv, när det kommer till mat. Väldigt mycket mat har han inte kunnat med, men de fåtal rätter han gillar har varit hyfsat nyttiga och han äter stora mängder frukt och grönt. Vi har kört med att det är han som bestämmer vad som äts och vi vad som serveras, med viss, säker mat alltid tillgänglig. Han har alltid varit, och är fortfarande, smal/underviktig, men växer fint på höjden. Under de senaste åren så har han ju gått igenom puberteten och aptiten har skjutit i höjden, samtidigt som han har tagit över mycket av kontrollen (som sig bör!) runt maten. Han petar ofta i maten vid gemensamma måltider (frukost och middag) för att senare äta stora mängder mat själv. Det är mer regel än undantag att han lagar sig en extra middag på kvällen. Maten han lagar är typ pizza, pommes frites, milkshakes, eller att han bakar kakor och efterrätter. Han är inte vår första tonårskille och vi är väl medvetna om hur hungriga de blir i den här åldern. Det är inte problemet, utan mer att han gömmer undan maten och verkar föredra att äta själv. Han lämnar matrester bakom soffan eller under täcket i sängen på sitt rum. Dagligen plockar jag upp äppelskruttar, apelsinskal eller persikokärnor från hans plats i soffan. Vi testade ett tag att låta honom ha ett skåp med snacks i sitt rum, för att se om det kunde hjälpa honom att känna sig tryggare och bekvämare att äta, men det funkade inte ur ett hygieniskt perspektiv. Vi känner också att han har slutat försöka utöka sin repertoar av saker han kan tänka sig äta. Som sagt så har han varit petig sedan han var mycket liten, och vi har hela tiden uppmanat honom att i sin egen takt försöka lära sig äta nya rätter och livsmedel. Vi har uppmanat honom att lyssna på sin egen kropp och sina egna känslor och vi har aldrig pressat eller mutat honom - säker mat finns alltid att tillgå och vi kommenterar aldrig matintag under måltiderna. Vi har vid två olika tillfällen under det senaste året tagit upp det här med läkare på VC. Den ena läkaren var helt ointresserad och den andra pratade lite kort med honom och sa till honom att inte äta flingor två måltider i rad utan variera sig. That?s it. Så, ska jag lita på läkarna som säger att det här är inget att oroa sig för? Eller tror ni att vi bör göra något för att hjälpa honom få ett bättre förhållande till mat? Vart vänder man sig i sådana fall?

Jag brukar inte uttala mig tvärsäkert om problem som tas upp här på FL, men i det här fallet är jag ju tvärsäker, tyvärr - det här fullkomligt skriker ju ätstörning (ARFID?). Ta kontakt med bups ätstörningsteam med en gång - ju längre ni väntar, desto svårare att komma till rätta med problemed. Ni har verkligen jobbat för att göra detta så bra som möjligt, så all cred till er, men en ätstörning är inget man löser på egen hand - ni behöver professionell hjälp med detta.

Önskar er verkligen all lycka till!

Anonym (Mamma Mia) skrev 2024-04-23 18:48:33 följande:

Tack, tack, tack för att du svarar. Jag känner också att det här börjar bli mer än vad jag kan hantera själv. Killen har ju alltid haft ett komplicerat förhållande till mat, men nu när han är äldre och med alla tonårshormoner och mer komplexa känslor och större självständighet, så räcker inte vi föräldrar till.

Du är så klok och tänker så rätt! Tyvärr har läkare i primärvården sällan koll på ätstörningar, vilket troligtvis är förklaringen till varför ingen verkat speciellt orolig. Men du ska definitivt ta detta på största allvar - alla de saker du beskriver bildar tillsammans en väldigt tydlig bild. Att bara sopa under mattan och hoppas att det löser sig av sig självt är direkt livsfarligt - det var exakt så min familj gjorde med mig (vilket inte berodde på dumhet fr deras sida, utan enbart på att ätstörningar liksom "inte fanns" på den tiden), vilket gjorde att min anorexi fick fritt spel. Idag är jag 50 år och sjukpensionär (eller, som det ju heter nuförtiden: jag har sjukersättning); jag åker ut och in i slutenvården pga min anorexi, och har flera ggr varit på väg att dö, då mitt bmi blivit ensiffrigt. Jag säger inte detta för att skrämmas - jag säger det bara för att understryka allvaret i denna fruktansvärda sjukdom. Men iom att ni är så kloka och tar tag i detta redan nu är chansen att allt löser sig mycket stor. Jag hejar på er! ❤️

15-åring med problematiskt förhållande till mat

INNEHÅLL