Hur får man till en ekonomi där man betalar procentuellt utifrån inkomst?

Vi har pratat om det många gånger. Han ser inte "vinsten" för honom utan menar att han likväl kan arbeta 50% på ett betydligt sämre jobb och ändå ha kvar lika mycket, genom att jag får betala mer då.Börjar kännas som enda utvägen faktiskt.

Ja. Han köper dyra prylar, märkeskläder etc medan jag vänt på varenda krona. Inte kunnat spara, försäkra mig själv. Fått köpa vinterskor på Marketplace och köpt ytterkläder på rea. Medan han gått runt i Fjällräven jacka, dyra skoterskor etc. Han äter utemat till lunch varje dag, medan jag står sena kvällar och gör matlådor eller får vara utan lunch. Typ ta ett äpple från jobbets fruktkorg. Han kör ny bil, har sparkonton till sig själv och barnen, investerat i olika aktier/fonder. Han har köpt en ny dator för massa tusenlappar, ny mobil. Han köper dyra presenter till barnen varje år medan jag får skrapa ihop till ett klädesplagg. Han vill öka lånen på huset för renoveringar och jag ska betala hälften.
Han ser det inte så. Han har kvar alla sina föräldradagar. Tar ut ibland när han vill vara ledig och lämnar barnet till sina föräldrar. Jag får ta obetald ledighet eller samla ihop till flexkontot genom att arbeta övertid för att kunna vara ledig på stägda dagar eller lov. Jag har tagit 98% av all vab.
Jag tjänar ungefär 16 000:- mindre än honom varje månad. Jag brukar ha kring 3000:- kvar varje månad efter allt är betalt och med det ska jag bekosta resekostnader till/från jobbet, parkering vid jobbet, presenter till kalas, kläder, aktiviteter etc. Jag har mindre kvar än existensminimum. Han har drygt 25 000:- kvar varje månad. 

Mer än hälften av min inkomst går direkt in på vårt huskonto till huslån, driftkostnader etc. Vi betalar in exakt på kronan lika mycket var varje månad. Vi har ett matkonto dit vi också betalar exakt på kronan lika mycket varje månad. Vi betalar lika vid köp av utemat, aktiviteter etc. Har jag inte råd gör vi inte det.

Vid något tillfälle har han betalat lite kläder till mig. T ex en morgon när mina enda svarta jeans hade gått sönder i tvätten och jag grät över att jag inte har råd med nya. 299:-. Så beställde han ett par byxor till mig.
I övrigt när jag frågat om pengar  t ex så behöver jag motivera varför. Varför jag vill köpa en viss grej, oftast tycker han det är onödigt och det blir nej.

Ibland kan han betala mer t ex vid sommarsemester, då kan han stå för kostnaden av stughyra t ex. Han sparar varje år till sommarsemestern och kan vara generös då. Men genom att det är hans pengar så bestämmer han vad vi ska göra, vart vi ska, vilka aktiviteter vi ska genomföra osv. Jag kan inte bestämma vad han ska lägga sina pengar på. 

Det blir som att jag förlorar mandatet då det inte är mina pengar. Jag skulle därför vilja få till en mer rättvis fördelning som innebär att jag också kan spara och avgöra vad jag vill göra under sommaren.

Jag hade ingen aning innan diskussionen på jobbet idag att folk delar upp det på detta vis. 
Har någonstans tänkt att jag betalar för mig själv och han för sig. Jag har aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att någon skulle ge flera tusentals kronor till sin partner varje månad. 
Jag vet inte varför. Jag som alltid levt fattigt ser värdet i pengar. Ser inte framför mig att jag skulle vilja spendera flera tusen på en partner varje månad. Men det kanske beror på att vi har en dålig relation. 

Nör jag hörde diskussionen på jobbet t ex att växeldra. Någon betalade inte ett öre till hem, mat, räkningar under sin föräldraledighet för att istället kunna pensionsspara, köpa det barnet behöver etc och sen var det samma för pappan. Men det känns som att det är mer jämlika relationer. Vi lever inte speciellt jämlikt. Jag blir bara mer och mer ledsen när jag inser hur jag har det.

Samtidigt skulle jag nog känna mig som en parasit om jag levde på min sambo. Att han skulle betala allt. Han har ju kämpat sig till sin lön, vilket jag också borde kunna göra. Men ja. Det känns trist.

Är tveksam till om jag ens skulle ha råd med en separation. Han äger all elektronik vi äger. Tv, dator etc. Mycket inköpt innan vi flyttat ihop. Han hade sängen sedan innan, soffan, utemöbler etc och har varit noga med att han inte vill köpa nytt. Det vi köpt till hemmet har han varit noga att han vill betala, förstår såklart att det är för att han vill kunna ta det sen. 
Jag äger en säng i mitt barns rum, ett skrivbord, en tv och tv-spel. That's it. 
Sambon äger vår säng som han hade sedan innan, soffan, tv, tv-bänk, vardagsrumsbord. Sängarna i sina barns rum och deras inredning. Köksbord. 

Han skulle ha råd att köpa ett komplett hem. Han har massor med sparade pengar. Jag som vänt på varenda krona har ingen buffert att köpa saker för. Skulle få ta ett lån för att ha råd med en säng.

Han skulle förmodligen bo kvar där vi bor, vilket gör att det inte blir någon naturlig "rensning", utan allt det "lilla" skulle bli kvar hos han.

Jag äger en kaffebryggare, lite kaffemuggar och mycket inredningsdetaljer. Men det hjälper ju föga när man behöver säng, soffa, köksbord etc.

Han är chef på ett företag. Jag arbetar inom vården.

Nej. Han tycker man delar 50/50, men det är ju förmodligen för att han tjänar på det.

Jag behöver inte redovisa till dig för att du ska få ihop matematiken. 
Jag betalar t ex försäkringar för barnet, det gör inte han. Jag har avbetalningar jag betalar på för att jag får köpa saker på avbetalning för att ha råd. Jag har studielån, det har inte han osv. Jag har ärvt en del i en stuga som jag inte får sälja och som de andra inte kan/vill köpa ut mig från och där betalar jag också försäkringar, driftkostnader etc varje månad. När jag säger "Har kvar" syftar jag på det som är kvar efter alla räkningar är betalda.
Han tjänar många många tusen mer än mig varje månad. Det plus att jag har mer utgifter än honom gör att det blir stor skillnad i vad vi har kvar varje månad.