Otrogen - känslan efteråt

När min man ändrade sin personlighet från trevlig och mysig till att vara trist, gnällig och helt ointresserad av mig som kvinna tröttnade jag. Han la dessutom på sig 25 kilo och vägrade göra något åt det. Vi hade några samtal om detta men inget hände. Jag väntade ut honom, inget hände. 

Jag saknade sex och bekräftelse och föll för en (mycket) yngre kollega som verkligen visade att han ville ha mig. Jag gillar honom som person och vi har haft fantastiskt sex i drygt två år och det blir bara bättre och bättre. Dock ingen risk för att ta det vidare, det handlar om ren vänskap och sex. 
Inget dåligt samvete alls. 

Den saken öppnade dock upp mig och jag träffade en jämnårig man där jag utvecklat känslor jag inte var beredd på. Han är också gift men säger sig ha en ointresserad fru (tror han talar sanning då jag träffat de tillsammans några gånger). Nu har det gått så långt att han har sagt att han vill leva med mig "på riktigt", och att han är kär i mig. Han vill lämna sin fru och skapa ett gemensamt liv med mig. 
Detta har fått mitt samvete att vakna till liv.

Rent sex där man visste att det inte ledde till mer var en sak men känslor man inte kan (vill!) stoppa är en annan sak.

Jag vet inte än. Då äktenskapet knakade i fogarna redan innan min man sunkade ner sig vet jag inte längre om jag skulle vilja börja om med den jag är gift med.
Men å andra sidan är jag inte sugen på att kasta mig i famnen på en annan man heller. Iallafall inte på ett så allvarligt sätt som att skapa ett liv med någon ny.

 

För att valet inte är mitt från början? Jag önskar ju ett aktivt sexliv med den man jag hade. Tänder dock inte på hans nya jag som varken är trevligt eller snygg. (Maken är för övrigt helt frisk men orkar liksom inte längre.) 

Att man bryter upp ett äktenskap som varat i många år påverkar inte bara mig utan även barn, djur och maken. Hus får antagligen säljas och allt blir annorlunda.