Det känns som mattan rycks undan igen…

Jag tycker det låter som att du sätter oerhörda krav på dig själv, där du ständigt tänker att sätta barnen först, att medarbetarna ska få närvaro och empati, och att du inte ska bli bitter på gamla dar? 

Det är ju "vanlig FOMO", dvs rädsla att missa. Och det är ju en känsla som kan vara oerhört hindrande. Och den botas knappast av att hålla dörren öppen till allt som man spontant vill, utan man behöver faktiskt välja, dvs prioritera. 

Det kanske måste kännas lite när ens barn inte mår bra och nån enstaka gråt på jobbet när barnen är i fara är att vara människa. Precis som alla andra så har chefen naturligtvis också saker som kan bli för mycket.

Jag tycker det låter som att du kanske inte bör göra samma val denna gång, att du tar en paus ifrån jobb, utan att du kanske behöver sikta på att få ihop livspusslet på ett sätt där du inte upplever "paus" utan där du snarare tar lite paus varje dag för att orka.

Naturligtvis finns det anledningar till att du är som du är. Men jag tänker också att livet faktiskt gör att du behöver sätta upp gränser för hur "bra" saker kan bli. 

Medarbetare behöver inte alltid att du är fullständigt empatisk och i stunden. De behöver att det är ett tillräckligt bra möte och en tillräcklig bra. 

Jag menar inte att du ska strunta i att försöka göra bra möten, att vara en bra chef och att också fokusera på familjen. Jag menar att att för att hantera allt det du faktiskt gör, kan du inte samtidigt också kräva av dig själv att förebygga bitterhet, eller att inte få känna besvikelse över att livet ständigt envisas med att presentera nya utmaningar.

Du kanske har hamnat i en situation i livet där du faktiskt inte behöver stå tillbaka, men heller inte har råd att lassa på massor av extra krav, utan faktiskt behöver ta lite utrymme emellan allt det där som andra behöver till att andas. 

Kanske prata med din chef om att ta NÅGON semesterdag för att faktiskt få lite utrymme.