Jag hatar min mamma

vill bara flika in att långt ifrån alla tonåringar har ett rikt socialt liv med fester och pojkvänner. 

Du får gärna skriva till mig om du vill prata i PM. Jag har en liknande relation till min mor. Kan heller inte bryta även om jag hade önskat att jag kunde. Uppväxten har hämmat mig i många avseenden, framförallt i mitt kärleksliv. Är väldigt säker på att min mamma lider av någon personlighetsstörning, så jag har svårt att hysa agg, utan känner mer en oerhörd sorg.

Och vad fan spelar det för roll? 

Ja, visst har du rätt. Men jag fick aldrig följa med mina vänner. Det skulle bråkas oändligt så jag valde att stanna hemma istället. Jag var så oändligt snäll som tonåring, har aldrig skolkat, druckit, busat.
Förlorade oskulden när jag var kring 20 år gammal och när jag var en bra bit över 20 år så fick hon frispel för att hon av någon anledning hittade ett gravtest i mitt rum (var inte tal om att flytta hemifrån, noll uppmuntran att bli vuxen, men här studerade jag så det var också lite praktiskt). Varför hon varit i mitt rum och snokat kan man ju undra.

Hon har själv blivit dåligt behandlad av sina föräldrar, förutom att de inte brydde sig i vad hon gjorde, och nu är hon lika dan själv. Så otroligt elak för att hon själv mår dåligt.

Jag har slutat berätta för henne, hon har varit för elak. Kommer aldrig öppna upp mig för henne igen. 
Jag har träffat mitt livs kärlek och brutit med honom igen under det här året.
Jag har haft den bästa och den värsta tiden i mitt liv och hon vet inte ens om det.

Min mamma är deprimerad. Hon vet inte om det själv men det är otroligt tydligt. Jag förstår varför men hon gör mitt liv till ett helvete. 

Om någon ensam tonåring läser detta

 

Fokusera på TS problem istället för att sitta och tänka på något annat.

Självklart. Det är inte en självklarhet att gå på fest.

Ibland ser jag andra döttrar med sina föräldrar, trots att de är vuxna följer föräldrarna med på olika aktiviteter. De umgås med varandra och har roligt. Visst har jag umgåtts med min mamma, hon har hjälpt mig massor i en del saker. Men alltid har bråket legat i luften. Bara väntat på en urladdning. Jag har sett sur ut, haft fel ton när jag pratar. Aldrig att hon accepterat att hennes föräldrar tilltalat henne så. 
Jag är så avundsjuk på andra som fått höra av sina föräldrar hur älskade de är, att de är stolta över sina barn. 
Visst älskar min mamma mig också, men hon visar det genom att tala om att jag förstört hennes liv (ja, hon säger det) och bråka och driva bort mig. Jag vet att hon saknar mig, men jag vill inte flytta till min hemstad igen förrän hon är borta. 

Började se en ny serie, den med Tuva Novotny, Allt och Eva tror jag den heter? Hon berättar för sin mamma att hon ska skaffa barn via insemination. Min mamma sa att jag kunde inte skaffa egna barn för jag är sjuk i huvudet. 
Och när jag en gång skojade och sa att det skulle bli skönt att kunna lämna barnen till mormor och morfar svarade hon att det skulle hon inte ha tid med.
Nej, jag har inga barn. Hade gärna haft men hon förstörde det också. 

Min självkänsla är så otroligt körd i botten att det inte längre finns någon räddning. 

Har också dålig relation till min mamma .. hon har gjort riktigt hemska saker. När jag pratade om att flytta utomlands för att slippa allt hon håller på med gjorde hon (antagligen tillsammans med min moster) en socanmälan där hon sa att jag ska flytta utomlands med barnen och sälja dottern (då 7 år gammal) till prostitution.. Hon är extremt kontrollerande .. det är mycket mer men känner att jag inte orkar gå in på allt just nu. 

Ville bara säga att du inte är ensam. Det är hemskt när det är så.. 

Jag uppfattar din mamma som mycket mer narcissistisk än kärleksfull, är hon kapabel att älska någon?