Kan man vara överempatisk?

Ibland önskar jag att jag inte kände så starkt som jag gör, inte bara för mina närmaste utan för hela världen känns det som ibland. 

Jag kan till exempel höra om en kollega som har råkat illa ut eller har förlorat någon och trots att jag inte känner kollegan så bra tänker jag mycket på personen och undrar hur h*n har det. 

Min familj brukar varna mig om det är nyheter om något tragiskt som har hänt främst barn och ungdomar, annars kan jag må dåligt i flera dagar. Jag kan alldeles för väl leva mig in i andras situation så att det verkligen gör ont i hjärtat. 

Jag försöker värja mig från det här. Det är inte så att jag frossar i andras olycka, tvärtom så måste jag trycka undan känslorna och tårarna. 

Jag var likadan som barn. Jag kunde till exempel bli jätteledsen om någon dödade ett djur. Jag minns när min lärare försökte slå ihjäl en geting och jag blev helt tokig och såg till att den kunde flyga ut genom fönstret i stället. Jag kunde gråta floder av sorgliga filmer och böcker för barn.

Mina föräldrar drev med mig för att jag var så känslig men jag kan inte vara på något annat sätt. Ingen annan i min familj är så här. 

Jag är inte en naiv person och kan vara tuff när det krävs och blir fly förbannad över orättvisor men andras sorger stannar kvar. 

Jag tänker på personer som har gått bort, mina egna anhöriga förstås men även en kompis som gick bort när vi var i tonåren (jag är medelålders nu). Jag tänker på hennes föräldrar, särskilt nu när min egen son är samma ålder. 

På ett sätt tycker jag om att känna starkt för det gäller även känslor som glädje och tacksamhet. Livet blir ju rikt när man är närvarande på det sättet men ibland även utmattande. 

Jag vet inte om andra förstår att jag är så här för jag uppfattas ofta som lugn, balanserad och rationell. Jag är nog rätt bra på att hålla masken men inom mig kan det pågå en känslostorm. 

Jag tål inte heller orättvisor eller om någon hamnar utanför. Jag är den som pratar med personen som står i ett hörn och har svårt att komma in i samtalet eller går efter den som blir upprörd och lämnar rummet . Jag kan inte bara se på. 

Vissa delar är säkert bra men jag önskar att jag hade ett filter och inte bara tog in allt. Det är ju ingen som ber mig om det utan det är helt självförvållat. 

Känner du igen dig i min beskrivning och har du hittat ett sätt att hantera det?