Evalenabena skrev 2024-05-19 22:45:39 följande:
Du har delvis rätt men det kan också bli riktigt fel.
Även om ni två har borderline så är är ni fortfarande olika individer. Detsamma gäller partner. Att hitta en partner som står upp för en är inte så enkelt.
TS kanske inte är riktigt där ännu då det finns en hög risk att hon tar mer skada av att gå in i en relation när hon precis har fått tillit till en behandlare.Att hitta en partner som vet hur man ska bemöta TS är inte alltid så lätt.
Åldern är också en viktig aspekt att ta hänsyn till. En del växer bort från borderline beroende på hur omgivningen ser ut medans andra behöver långvarig behandling för att bli hjälpt.
Att du inte känner dig svartsjuk på din partners barn har attt göra med att kärleken till barn vs vuxna är olika typer av kärlek och det blir mycket enklare att inte bli avundsjuk på den kärleken då den inte är konkurrerande på samma sätt.
Att känna tillit är ert signum för borderline, den kan vända riktigt fort, och det är just den biten man behöver bearbeta för ett allt inte ska vara så svartvitt.
Du kan ha rätt. Kan ju bara tala av min egen erfarenhet. Jag fick ofta rådet, bland annat härifrån att kunna vara lycklig i mig själv och att inte behöva få det från en man, Men jag kan inte det. Det funkar inte. Att vara singel är toxiskt för mig, men givetvis inte lika toxiskt som att vara i en dålig relation. Så jag tror det gäller att hitta en bra snubbe som man kan "hänga upp sig på" och idolisera som inte kommer utnyttja det. Då funkar livet bättre och man kommer inte hänga upp sig på tex. sin psykiatriker eller någon annan som inte älskar en tillbaks. Jag tror man behöver känna sig älskad och känna sig trygg med att man är älskad.
Ok man svänger, är sur på sin partner ibland men åtminstone jag upplever det inte så att jag varvar hata och älska honom utan jag varvar älska honom med att älska honom ännu mer. Men jag känner igen det där svängandet och tappa tilliten helt från tidigare.
