Borderline problem

Anonym (Signe) skrev 2024-05-19 20:43:21 följande:

Borderline problem

33 årig kvinna som lidit utav borderline sedan tidiga tonår.
Går för närvarande i gruppbehandling och individuell terapi.

Jag har länge gått och burit på en hemlighet som jag skäms så otroligt mycket över att lyfta med min behandlare.
Innerst inne så vet jag att jag bör berätta, men är rädd att hon och hela teamet ska tycka att jag är helt galen.

Jag blir så otroligt avundsjuk/svartsjuk när min behandlare ger någon annan i gruppen uppmärksamhet, då får jag känslan av att jag inte är tillräcklig.
Jag har så otroligt svårt att släppa in andra och nu när jag hittat en behandlare jag verkligen litar på så gör jag också allt för att inte bli av med henne, vilket också håller mig kvar i min sjukdom.

För att bli ?bättre? ?frisk? innebär att jag inte längre kommer få gå kvar och träffa henne.

jag har haft det tufft i livet, och haft få människor i vuxenvärlden som kunnat validera mina känslor under uppväxten, de få gånger jag varit med om det, har jag aldrig velat släppa taget.
och det har varje gång inneburit en stor kris och sorg.
hur ska jag kunna berätta det här utan att framstå som en galning?

skulle Ändå beskriva mig själv som relativt smart, men skör som ett barn.

Stort av dig att erkänna det!

Jag tänker att det är minst lika viktigt att du ska kunna sätta ord på varför du är avundsjuk/svartsjuk. Grundar det sig i rädsla, missunnsamhet, rädsla över att bli övergiven osv. Reflektera över det först och lägg ingen värdering i om hur du kommer att framstå. Borderline är en del av din problematik och personalen är väl medveten om din problematik.

Reflektera över anledningen först och sen kan du ta upp det med din behandlare. Din behandlare har sett och hört det mesta. Personalen ska vara mån om att du har en behandlare som du trivs med. Har svårt att tro att det skulle vara en anledning till att du inte får ha kvar din behandlare, gör man det så kanske din behandling inte blir tillgodosedd.

Evalenabena

Sun 19 May 2024 22:45

#3

Anonym (Hänga upp dig på någon annan) skrev 2024-05-19 22:07:35 följande:

Jag har samma diagnos. Jag känner såhär att jag behöver en person som jag litar på, som inte kommer utnyttja det eller inte svika mig. För mig är det min man. Nu när jag har honom är livet så mycket enklare. Jag hänger inte upp mig på andra, som tex. min psykiatriker.

Du kanske också behöver en person att hänga upp dig på, det kan inte vara din behandlare, en vän osv. det är människor du måste dela med andra, utan det måste vara en (bra och pålitlig) partner.

Nu har min man barn men det är ju inte samma sak. Blir liksom inte svartsjuk på hans barn och deras relation. Förutom det är han liksom MIN och jag tror det är viktigt för oss att ha en person som man känner är sin.

Du har delvis rätt men det kan också bli riktigt fel.
Även om ni två har borderline så är är ni fortfarande olika individer. Detsamma gäller partner. Att hitta en partner som står upp för en är inte så enkelt.

TS kanske inte är riktigt där ännu då det finns en hög risk att hon tar mer skada av att gå in i en relation när hon precis har fått tillit till en behandlare.Att hitta en partner som vet hur man ska bemöta TS är inte alltid så lätt.

Åldern är också en viktig aspekt att ta hänsyn till. En del växer bort från borderline beroende på hur omgivningen ser ut medans andra behöver långvarig behandling för att bli hjälpt.

Att du inte känner dig svartsjuk på din partners barn har attt göra med att kärleken till barn vs vuxna är olika typer av kärlek och det blir mycket enklare att inte bli avundsjuk på den kärleken då den inte är konkurrerande på samma sätt.

Att känna tillit är ert signum för borderline, den kan vända riktigt fort, och det är just den biten man behöver bearbeta för ett allt inte ska vara så svartvitt.

Evalenabena

Sun 19 May 2024 23:18

#5

Anonym (Hänga upp dig på någon annan) skrev 2024-05-19 23:04:09 följande:

Du kan ha rätt. Kan ju bara tala av min egen erfarenhet. Jag fick ofta rådet, bland annat härifrån att kunna vara lycklig i mig själv och att inte behöva få det från en man, Men jag kan inte det. Det funkar inte. Att vara singel är toxiskt för mig, men givetvis inte lika toxiskt som att vara i en dålig relation. Så jag tror det gäller att hitta en bra snubbe som man kan "hänga upp sig på" och idolisera som inte kommer utnyttja det. Då funkar livet bättre och man kommer inte hänga upp sig på tex. sin psykiatriker eller någon annan som inte älskar en tillbaks. Jag tror man behöver känna sig älskad och känna sig trygg med att man är älskad.

Ok man svänger, är sur på sin partner ibland men åtminstone jag upplever det inte så att jag varvar hata och älska honom utan jag varvar älska honom med att älska honom ännu mer. Men jag känner igen det där svängandet och tappa tilliten helt från tidigare.

Ja, det är riktigt svårt. det finns så klart inga rätt och fel.
I bland är den rätta vägen att testa sig fram för att se vad som passar en.
Vem vet, din idé kan lika gärna passa TS. Tror också att den kan vara bra. Men det som är allra svårast är att hitta rätt, jag är mer orolig över att ts Ska hitta rätt. när hon väl hittat rätt är jag inte orolig över hur det ska gå, man växer av relationer.

Vad jag kan tycka blir missvisande för personer med borderline det är att man inte tar hänsyn till känslorna och att känslorna lätt förminskas där man skyller på att någon har borderline och glömmer bort att det är naturligt att reagera på en känsla.u

Evalenabena

Mon 20 May 2024 23:33

#9

Anonym (Signe) skrev 2024-05-20 22:08:45 följande:

Tack snälla för att du tog dig tid till att svara.
Jag tror att min grundkänsla är rädslan över att bli övergiven.
Nu när jag har öppnat upp mig för någon jag litar på, så vet jag också svart på vitt att det kommer att tas ifrån mig på sikt och att jag är rädd för att inte ha någon annan i min närhet som kan fylla tomrummet.

Jag hoppas att jag den dagen jag blir ?friskare? kan tänka annorlunda och att ett avslut från min behandlare inte sker innan dess.
Försöker ha tillit till behandlingen.

Där har du svaret =)
du har precis satt ord på vad du känner. Det handlar inte om avundsjuka/svartsjuka. Det är en rädsla över att bli övergiven.

Jag Tycker att du ska förmedla din rädsla pga att du är rädd att förlora den tilliten som du har byggt upp. Det handlar om HUR du uttrycker dig, inte ATT du uttrycker dig. Du ska komma ihåg att alla människor (med eller utan borderline) hamnar i en situation där det är jobbigt att förmedla något som vi själva upplever är jobbigt, oftast landar det rätt när vi kan utrycka oss på ett sätt som inte upplevs som anklagande. Om du berättar om din rädsla så kommer det inte upplevas som anklagande =)

När din behandlare vet om detta så är jag helt övertygad om att det kommer att landa rätt och kommer vara extra mån om att förvalta din tillit =)

Borderline problem

INNEHÅLL