Min man har blivit en föreläsare!

De flesta av oss män är födda till att bli föreläsare... vi kan t o m föreläsa om att föreläsa när vi fått lite insikt i oss själva. Googla på "mansplaining".

Förutom Mansplaining och att "veta bäst".
Lite "Vad far gör är alltid det rätta" - så tänker jag på det här:
Transaktionsanalys, förkortas TA, är en psykologisk beskrivningsmodell - Aktuellt - [i.o.h] organisationsutveckling (ioh.se)

Han intar rollen av föräldern och pratar brett om sånt som intresserar honom. Lite mästrande. Kanske dömande. Det gör automatiskt att andra intar en lägre roll. Kanske till och med barnets. Blir ointresserad. Trulig, känner direkt att man vill säga emot. 
Okej i den bilhandlarsituationen där han betedde sig så mot någon annan (som hade tålamod och "tog" det). Men jag skulle inte vilja vara i relation med någon som körde den stilen, nej tack. Där behöver dialog och kommunikation ligga på nivån "vuxen" enligt modellen. 

Det är ju rätt lätt att göra sig rolig över ett sådant där beteenden. Men frågan är ju varför detta beteende dyker upp och i den omfattning det gör?
Kan tänka mig att det grundas i olika saker. Kanske ett behov av att känna sig behövd? Kanske ett behov av dialog, men utan att kunna möta sin omgivning?
Är det ett stort problem så tror jag det kan vara bra att ta snacket med en familjeterapeut.

Jag tror inte att det finns på när så många familjeterapeuter som skulle behövas i så fall.
Det är väldigt vanligt.

Jag har faktiskt haft en älskarinna som var likadan... hon kunde gå på som en uppslagsbok ibland.... så det är inte alltid vi män, även om det nog gäller för oss till största delen.

Påminner mig lite om när min fd särbo.

När jag försökte förklara för henne hur teknikprylar funkade så hon skulle klara av att fixa dem själv utan  min hjälp så "föreläste" jag och var skittråkig så jag slutade med det och nästa gång hon behövde hjälp så sa jag bara, men det har jag redan förklarat för dig hur den funkar så det kan du väl klara själv? Och då blev hon sur.

När hon skulle berätta något så tog det 10 minuter innan hon kom till poängen, eller så började hon i fel ände och hoppade fram och tillbaka så man till slut inte fattade vad hon försökte berätta så man zoomade ut efter 5 min, och då vart hon sur.

När hon pratade i telefon med kompisar eller sin syrra så kunde de sitta och prata om samma sak i 1 timme fast på olika sätt, När hon pratade med mig och jag avbröt henne efter att vi redan repeterat samma sak 3 ggr så blev hon sur.

Min exman var/är precis likadan och jag lärde mig med tiden att sluta vara artig svensk och istället började avbryta, avleda, prata om annat, ställa motfrågor osv osv och det fungerade. 15 min föreläsning blev max 5 min sen tappade han tråden och han fick nåt annat att tänka på. 
Samma gällde i större sällskap som middagar , kalas osv. 
Människor han pratade med själv som typ sälja en bil eller köpa en cykel då gick jag därifrån och så fick han sköta det själv. 

Behövde jag information om något fick jag det givetvis men jag lärde mig stoppa honom när jag upptäckte att han började upprepa sig. 

Min man upprepar sig tyvärr inte. Istället drar han allt som skett på området sedan tiderna begynnelse. Om någon frågar om vi inte hade pratat om att köpa en ny bil, svarar jag att vi väntar lite eftersom vår bil var i bättre skick än vad vi trodde. Min man berättar detaljerat om alla verkstadsbesök, vad han läst om bilen vi var intresserade av, samt gärna om bilmärkets historia. Ingen orkar ju lyssna.

Jag har också börjat gå ifrån när han drar igång, men jag lider verkligen med de som bli fast med honom. 

Problemet är ju störst med andra människor som inte biter ifrån. Jag kan ju säga till, med dålig stämning som följd, men gäster och andra gör ju inte det. Och det går faktiskt ut över mig också, för snart kommer folk dra sig från att komma hit. 

Ja det är ju intressant att det bara dykt upp så där. Eftersom det absolut inte är något fel på honom, är en terapeut så klart uteslutet. 

Det låter trist om det ska bli så, men jag förstår precis.
Jag har en person i min närhet som är ungefär sån och det är få som pallar en längre stund.
Nu börjar han komma till insikt, faktiskt. För vi umgicks mer koncentrerat en period där vi fick mycket tid till samtal och reflektion och där kunde vi komma närmare problemet och det fanns konkreta exempel att visa på.
Men när man ses på barnkalas etc så får han ibland bara hållas. Alla vet att han "är sån". Någon försöker kallprata lite, en traktor åker förbi utanför och sprider gödsel, ett barn säger "såg du traktorn där" och då drar det igång, då rycker han första bästa vuxna (som kanske vare sig såg traktorn eller hörde barnets kommentar) och bara -" apropå traktor, du vet jag var ju med när XX och då tog jag de här bilderna <tar fram mobilen> och du vet, ser du här? Den här alltså <scrollar> den går inte av för hackor och jag minns 1993, då var det ju YY och Gustav och jag bara NN <scrollar vidare> och här ser du den häääär"...
Sen mals det på i 45 minuter.
Svårt att lära en gammal hund sitta