Leva separata liv som gifta

Jag skulle inte acceptera det, man har bara ett liv. Och man lever det NU!
Har du frågat honom varför det är som det är? Varför han börjata göra så?
Håller också med ovan, att det ni spelar upp för barnen nu är vad de kommer att ta med sig i form av att "så här lever man ihop när man är gifta".
Jag hade inte önskat att det blev det medskick jag och min man gav våra barn.

Underbart för barnen att växa upp i det hemmet. 

Om min man visat såna tendenser så hade jag rivit upp himmel och jord för en förändring, och om den inte kom så skulle jag presentera en plan för skilsmässa.

Jag skulle aldrig acceptera att min man checkade ut från mitt och sina barns liv på det sättet. Ett äktenskap kan ta slut, och gör ofta det, men att skita så i sina barn och underlåta att ha en relation med dem under några av deras viktigaste år, det skulle jag aldrig ta utan strid. 

Jag skulle ta ett allvarligt snack med honom och beskriva allt det du skrivit i ditt inlägg och kräva av honom att välja mellan en förändring eller att lämna helt.

Fråga honom hur han tänker när han inte längre umgås på ett rimligt sätt med sina barn. Fråga honom om han tror att barnen skulle fortsätta att prata med honom om ni skilde er. Och när han inser att han inte skapat en relation med sina egna barn så kanske han skulle ändra sig. 

Om min man visat såna tendenser så hade jag rivit upp himmel och jord för en förändring, och om den inte kom så skulle jag presentera en plan för skilsmässa.

Jag skulle aldrig acceptera att min man checkade ut från mitt och sina barns liv på det sättet. Ett äktenskap kan ta slut, och gör ofta det, men att skita så i sina barn och underlåta att ha en relation med dem under några av deras viktigaste år, det skulle jag aldrig ta utan strid. 

Jag skulle ta ett allvarligt snack med honom och beskriva allt det du skrivit i ditt inlägg och kräva av honom att välja mellan en förändring eller att lämna helt.

Fråga honom hur han tänker när han inte längre umgås på ett rimligt sätt med sina barn. Fråga honom om han tror att barnen skulle fortsätta att prata med honom om ni skilde er. Och när han inser att han inte skapat en relation med sina egna barn så kanske han skulle ändra sig. 

Ditt kommande arv är din blessing. Skilj dig nu.

Din man har säkert en affär. Jag tror han är otrogen.

Jag tänker såhär,

Tänk om både du och han drar ner varandra i detta. Ni båda orsakar varandras energibortfall. Vad skulle hända om ni separerade men förblir vänner?

Jag hade noll energi i mitt äktenskap. var ständigt grinig och flydde in i jobbet. När vi separerade Fick vi båda en helt annan energi. Båda blev glada. Båda byggde upp egna hem. Jag fick en helt annan lust till att umgås med barnen nu när jag fick styra upplägget och aktiviteterna utan att min partner skulle lägga sig i och kommentera. Jag blev den pappa jag ville vara och fick en jättebra relation med barnen- som sigel.

Därefter började vi umgås ibland hela familjen. Familjedagar. Och det var så avslappnat och skönt. Jag såg min exfru såsom hon var innan allt blev tungt. Glad och fylld med energi.

Ibland ska man inte -härda ut-

Dessutom, du ska ärva 4 miljoner. Skiljer du dig så blir pengarna bara dina.

Vad hade du gett för råd till en vän som kom och berättade detta för dig?
Vad hade du tyckt om hen stannat?
Vad hade du tyckt om hen om hen valt att skiljas?

inte säkert att du hamnar i lägenhet för att ni skiljer er, det är bara ett scenario. 

du vet heller inte hur din man reagerar, han kanske är villig att låta dig behålla huset.

Ärva tanten? Jag är en "tant" i den åldern, och gentemot syskonbarn har man inget försörjningsansvar. Socialt umgänge, stor våning, tre eller fyra utlandsresor varje år,  mycket kläd- och konstköp. Man gör vad man kan för att förgylla tillvaron, frisk är jag också. God mat, goda viner, uteluncher och konserter givetvis.                                                                                                                           Det jag inte förstår är att man inte lever upp sina pengar så länge man är frisk nog. Vad är det som säger att "tanten" inte kommer på att hon vill ut och resa? Köpa ny garderob? Gå till en dyr frissa? Jag hoppas verkligen att hon gör det. Jag tycker inte att TS ska räkna med att få ärva, det är rätt cyniskt. Se till att bli befordrad, arbeta mer och tjäna ihop dina egna pengar! Det ger en stor tillfredsställelse, vetskapen om att själv ha dragit ihop aktieportföljen.

Ursäkta min tidigare något "bitska" ton, men jo, jag vidhåller att mostern borde använda pengarna för egen räkning, åtminstone merparten. Vi är många "efterkrigsbarn" som växte upp fattigt men som tog oss fram på något sätt och har en god levnadsstandard med resor och upplevelser, alla har inte som hobby att köpa det billigaste jämt och ständigt.                                                                                                                                           I TS ställe skulle jag bjuda mostern på en resa, säkert finns det platser hon skulle vilja besöka. Dessförinnan översyn av garderoben, nyinköp och besök hos frissan. Är hon "halvkrasslig" skulle säkert en spa-vistelse uppskattas. Synd att jag inte är bekant med mostern, jag hade nog fått henne på andra tankar. Min 70 -årsdag firade jag i ett land dit UD numera förbjuder alla resor, Iran, och med på den resan var flera 80-åringar, visserligen bärande promenadkäpp, men vad de njöt av kulturen och atmosfären! Några år senare lät vi oss hänföras av den kinesiska muren! Planerar fortfarande resor, vill helst inte dö nyfiken! 

TS, inläggen är riktade till dig. Som jag skrev i ett tidigare inlägg borde du ta med mostern på en resa, låta henne uppleva något i sitt liv innan det är för sent.                                                                                                            Risken finns alltid att någon börjar intressera henne för upplevelser, kanske i pensionärsföreningen eller i något annat sammanhang där hon träffar äldre.                                                                                                                              Det här synsättet, att äldre ska lämna över allt till släktingar, har jag stött på under de första av mina år i bank, vi yngre blev alltid uppbragta över denna girighet. Det är ju mosterns pengar och hon borde leva upp dem, vartenda öre. Jag har oerhört svårt att dela TS inställning här, hon räknar kallt med att få ärva. Det är enligt mitt förmenande girigt. Jag skriver detta för att TS ska förstå hur många av oss ser på detta. Äldre ska njuta av sina pengar så länge hälsan står dem bi. Endast om man har förvärvat ett företag eller ett större gods kan man ha ett ansvar; att överlämna till nästa generation. Köper mostern åtminstone snygga kläder eller är det onödigt? Tandimplantat om tänderna börjar bli dåliga? 

Lite nyfiken TS på hur det gick o hur du valde att göra. Känner igen mig i dina funderingar o står själv inför liknande dilemma nu.