Vad är felet med att vara nöjd?
Jag fattar inte. Jag har ett rätt avancerat jobb, iaf så det kräver intellektuell utmaning för mig, kopplat till min utbildning. Har hus med trädgård, sambo och två barn.
Jag är helt enkelt, rätt nöjd. Jag tjänar helt okej, inte lika mkt som jag kunde ha gjort om jag valt att söka mig verkligen uppåt i karriärstegen men nog för att täcka mina utgifter, kunna amortera lite extra och unna mig något ibland.
Jag känner därför att jag inte just nu vill fortsätta jaga typ pinnhål i karriärstegen eller uppgradera boendet. Utan bara, tja, leva.
Men säger jag detta så har jag mötts av oförstående blickar och en förståsigpåare som tom sa att det var onormalt att vara nöjd. Att man är lat och oengagerad och helt utan driv då
Varför? Måst man alltid söka en förbättring i status? Kan man inte få känna sig lite nöjd ibland med och bara bibehålla det man har? Eller?
Ett sätt att hantera omgivning som inte förstår är att sluta dela med sig av sånt man inte har lust att försvara inför någon. Ett annat sätt är att bita ifrån när någon ifrågasätter, svara att du inte ser meningen med att bara byta upp sig, och att överkonsumtionen leder till utarmning av jordens resurser samt utbrändhet hos människor.