TS, vad ledsamt allting låter, förstår det här är mycket jobbigt, tärande för dig. Tack för du vågar delge dig så här. Jag bara hoppas alla kommer vara snälla mot dig här inne.
Om du "redan" bestämt dig för att splittra så kommer jag med ett råd här som är för sent: Parterapi/Familjeterapi. Du nämner inte att det kommit upp förut så jag vet inte om ni haft det på kartan innan och hur du och hon känner inför det. Inget du ska känna du behöver redovisa för mig om här på ett öppet forum, bara lägger fram det som ett förslag för dig att fundera på, om du inte redan gjort det.
Det jag kan utläsa från din text är att hon säkert är väldigt stressad och i ett mode (med 2 små barn, villa, husdjur på det) där hon tänker, fungerar praktiskt, men hjärnan har stängt av den sexuella lusten.
Sedan vet jag inte om där är mer som gjort att den sexuell lusten stängts av. Vad det då skulle kunna vara är vad som också framgår i din text att ni saknar den emotionella, intima kontakten. Och vad bakgrunden till det är är då något ni får gräva djupare i, om nu detta är en möjlighet för er. Den kan uppkomma på sätt man inte är medveten om, t ex på sättet man bråkar på.
Vad jag själv varit med om med min man är att jag behöver först och främst den emotionella, intima kontakten före den fysiska. Det förklarar också varför jag aldrig varit någon för one-night-stand för egen del. För mig måste det här växa fram: tilliten, den emotionella närheten. Han tänker tvärtom, är fysisk av sig överlag, han trott att tar man den fysiska vägen in får man, har man den emotionella, intima kontakten och vidhåller den. Man kan väl säga så här: Vi gick om varandra där ett tag...
Jag har haft den idag moderna och vanligt förekommande psykiska sjukdomen när stressen blir för hög: Depression, ångest, utmattning, blev knockad av det efter år efter något traumatiskt och efter att ha varit högpresterande (utan att ha bearbetat det traumatiska). Min man var också högpresterande och han åkte på det senare han med (vad är detta?), men vad som då utlöst det var relationsproblem (med mig då, vi höll på att förlora varandra). Han hade redan fröerna i sig (dvs högpresterande, perfektionist... och till sist också ortorexi, varför inte, liksom? Lika bra att slänga in allt. Vi hade båda ett intresse av att äta nyttigt, för min del som min kropp var (IBS) behålla näringen och röra på oss, träning, men han gick overboard. Han var mindre förlåtande mot sig själv och därför också mindre förlåtande mot andra. Jag var van vid att han var mer sträng (läs mer rädd) och det fanns "inga ursäkter". Vi båda två relaterade olika till mat och träning, olika kroppar, olika utgångspunkter, så fast vi båda två var inne på en hälsosam livsstil var vi inte helt överens. Att försöka stå i hans väg var lönlöst, när han blev fixerad. Han hade inte lika stort tålamod, så som du berättar hennes otålighet, impulsivitet att t ex ta över skalningen av potatisen, hon är inne i ett stressat flow, och hon tar då över. Hon ser inte hur hon håller på mot andra men när det gäller henne själv då jävlar. Lättirritation. Jag visste vad som höll på att hända honom (i och med att jag själv kört in i väggen, fått hjälp, terapi, blivit medveten på ett annat sätt), men att få honom själv att dra i bromsen var omöjligt. Han var tvungen att krascha, helt enkelt, även om det var det sista jag ville. Han trodde nog aldrig det själv skulle hända, sånt är främmande, långt ifrån en, förrän det är rent för nära och för sent. Minns han var bitter som fan och bara typ du är nöjd nu va? när han var som sämst.
Det det finns hjälp med är såklart då terapi för henne, för er,, men också inriktning på det sexuella och också om kroppen. Det finns sexologer på sjukhuset till exempel. Jag blev dock kallad dit då man utgick från att något jag hade som var fysiskt (som senare krävdes operation) var psykiskt. Kom alltså hem från det besöket och mådde ännu sämre. Min man gick i taket då han visste att vad jag hade var fysiskt fel och skulle därför inte till en sexolog till att börja med utan till en kirurg. Kirurgen blev inkopplad och operationen blev av. Även om sexolog i mitt fall var fel väg att gå kan det här vara rätt väg att gå för henne eller er, det märkte jag på sexologens sätt att prata, eller så kommer det här att lösa sig spontant när väl det andra hos henne eller er, vad som blivit fel mellan er, löst sig.
För att det ska lösas måste ni vara två om det här och vilja det och arbeta för det, naturligtvis.
Vi fick börja från scratch, jag tror det var när vi inte hade något mer att förlora, vi vågade vara mer sårbara, sköra, och märka att den andre fångade, och på den vägen gick det till framgång för oss.
Vi är fortfarande högpresterande, det är vår natur, men utan de sårbarheter vi innan hade, och blivit klokare på köpet.
Det jag kan se i er livsstil är att där är för mycket stress, och de förslag hon kommit med för att ni ska hitta varandra igen tyvärr inte varit rätt väg att gå, men till hennes försvar det har hon inte vetat innan. Det är i er vardag ni tappat varandra, ni har redan tappat varandra på semestern, och sedan är ni tillbaka igen i er vardag. Men om hon vill, och du vill, kan ni testa terapi? Om det inte går dvs att luckra upp er själva utan terapi, det kostar ju en hel del terapi också, så att ni båda två vågar den här sårbarheten för det är i den styrkan sitter, det är där kontakten blir av.
Han och jag hade många samtal utan någon terapi, utan någon som vägledde oss, under, efter vår splittring, och vann tillbaka varandra steg för steg. Han sa han hade alltid tanken att han inte ville det här, att splittras, utan ha mig tillbaka, men vi var båda tvungna att vara redo för det.
Jag tror många i den stormen kastar sig in och sedan ut ur relationen, och sedan blir det ett definitivt slut för dem, de tar för stora kliv för snabbt in, och sedan kan minsta lilla påminna om det som gått fel tidigare och så blir det bråk igen. Det är lätt tänt. Så det är väl det jag vill säga egentligen, att försök om det går att inte koncentrera för mycket på det fysiska, utan det psykiska, kontakten.
Min man fick säga till mig då vi var tillsammans fortfarande (innan splittringen) att åtminstone bara vara med honom i soffan så han kunde hålla om mig. Han behövde det fysiska och sa han blev rädd annars, att det inte allt hade med sex att göra utan att han behövde se mig, få och ge fysisk ömhet. Han kunde stå "I min väg" i vardagen och göra gest att hålla om mig, och så höll vi om varandra om så bara för en stund, alltid jag dock som slingrade mig ur, så upptagen med vad jag skulle göra, men egentligen var det ju det jag behövde, få känna det. Men för mig, jag kunde inte uppskatta det så mycket som han gjorde förrän jag hade det psykiska, kontakten. Det jag menar med att man kan gå om varandra, men man kan hitta rätt igen. Vi hittade rätt igen.
