Anonym (Äpplet92) skrev 2024-05-26 10:21:11 följande:
Ingen glädje till något, tips?
flyttade till min pojkvän stad, 12 mil bort och fick ändå ett ok jobb. Nu har det snart gått 3 år, problemet att ångesten tar över, jag känner inte igen mig själv och lider lite av sociala svårigheter.
jag brukar ofta vilja hitta på saker, prata med varandra om saker osv. Men han vill mest bara göra sitt. Han kommer aldrig med något förslag för oss, nu ska han heller inte ha semester på hela sommaren så kommer få sitta själv.
Igår ville hans syster ta med oss ut på uteservering men HAN var för trött och bakfull från i fredags. Jag sa att jag gärna ville hänga på men min kille sa direkt nej, och ger mig inte En syl i vädret.
Jag får heller inte möta honom ute och han lämnade mig själv förra året på en konsert och menade att han inte är någon barnvakt till mig.
Jag har flera vänner, men eftersom att jag är bekväm i min situation så vill jag typ aldrig hitta på något. Jag har börjat känna mig som en tråkig och konstig person, detta är ingen person typ som folk gillar och vill umgås med. Jag har bara blivit såhär.
Jag har försökt prata med honom om detta men det leder ingenstans.
finns även vissa stunder han är snäll men det handlar ju inte då om att han kommer med förslag eller liksom så.
ibland kan jag tycka det är jätte jobbigt att vara ensam för då kommer alla tankar om mig själv. Jag undrar vart detta kommer ifrån?
Så som jag tolkar ditt inlägg så känner jag igen mig. Jag har en partner som jag älskar och trivs med men han är mer introvert och självgående än vad jag är.
I början, när vi dejtade, gjorde vi jättemycket aktiviteter tillsammans. Sedan ebbade det ut och nu gör vi inte så mycket. Det var han som tog initiativen tidigare men nu när jag föreslår något, så blur det oftast en ursäkt och ett nej till svar. Det är för dyrt/det är tråkigt/det tar för långt tid/det är för sent på dygnet/det är för krångligt.
Det känns som att han har blivit bekväm eller som att han visar sitt "rätta jag"? Jag kommer inte att försöka ändra på honom, jag vet nu varför han inte vill göra något, som jag skrev innan (mer introvert/självgående), dessutom blir det inte roligt när han inte vill.
Vi båda flyttade tillsammans till en ny stad, så vi är båda isolerade, men han verkar inte lida av det som jag. Jag har accepterat detta och försöker hitta på saker själv istället. Precis som du så har jag också kompisar (några få) och jag är också bekväm i min situation, så jag umgås inte heller mycket med folk. Däremot skriver jag mycket på Messenger och SMS med folk. Det blir en långsam och digital kontakt, men åtminstone något. Däremot känner jag när jag träffar folk fysiskt hur länge sedan det var och hur mycket jag har saknat det egentligen.
Det låter dock illa tycker jag att han inte verkar respektera dig eftersom du inte får prata och han svarar i ditt ställe? Det känns också konstigt att han inte hade semester? Undviker han dig?
