Ni som har två barn av samma kön...

När jag väntade trean fick jag faktiskt några kommentarer av äldre personer om att det nu var dags för en av motsatt kön. Till och med efter det att trean var född och mina äldre barn var närvarande kunde vissa kommentera. Som sagt, uteslutande från 70+-are.

Vi hade två söner o tänkte tanken, men tänkte att försöker vi för att försöka få en tjej lär det inte funka. Blev senare oplanerat gravid och det visade sig vara en tjej så nu har vi både och.

Gäller det även mammor med två flickor?? Att försöka för att få pojke?

Man kan också få kommentarer när man har en av varje, som vi har, att det räcker med barn, att man har tur som har en av varje så man kan sluta. Jag och min man råkar ju nu önska ett tredje barn och vet att om vi blir gravida framöver så kommer folk, särskilt de äldre, kommentera att ska vi verkligen ha en till?! Vi har ju redan en av varje?

Blir så jävla less på folks kommentarer om hur man ska skaffa barn eller inte! 

Tänkte väl lite löst att det vore kul med en tjej då jag har 2 söner, men samtidigt ville jag inte utsätta min minsta son för att bli ett mellanbarn då jag definitivt inte har några bra erfarenheter att växa upp som det.
Sedan kan man ju inte välja kön så hade det blivit något mer barn hade det med största sannolikhet blivit en kille till.

Och sedan kom ett par bekanta med en dotter på 1,5 år på besök och då drog jag ett stort streck över den önskan. 
Var så skönt att inte ha småbarn att vara tvungen att jaga efter hela tiden så det besöket dödade den gnutta önskan efter en dotter som fanns.
Och umgänget med den tjejen fick mig aldrig på andra tankar utan snarare tvärt om.

Jag har tre söner, tog inte reda på könet med något av barnen . Mina två äldsta är hoppsan och ojdå men det tredje är planerat men blev sladdis med 8 års hopp.  Min dåvarande man var pappa till både flickor och pojkar så det var väl mest jag som fick lite kommentarer om att det vore väl kul med en flicka.  Jag kommenterade dock syrligt att det finns redan döttrar i familjen så bevare mig väl för att föda en till...(såklart det var en överdrift men ...) 

När tredje killen var född kunde jag med gott samvete säga att familjen är komplett. När jag steriliserade mig vid 35 års ålder talade jag om det högt för omgivningen och därmed slutade folk kommentera. 

Skulle aldrig få för mig att skaffa fler barn bara av något slags normtänk eller för att någon annan "hintar" om det.
Någon gång har jag kanske tänkt att det hade varit kul att ha haft en av varje. För att se hur en sån mix av mig och min man hade sett ut. Hur hon hade blivit (jag har två pojkar). Hur det hade skiljt sig åt (om alls) att skapa relation till och vara mamma till en flicka. 
Men där tar de tankarna slut hos mig.
Jag fick två söner och det var så det var meningen att bli för mig.
Men jag kanske är udda, jag har aldrig drömt eller längtat efter någon sorts "mini-me" att pyssla, shoppa och måla naglar med. Jag är inte lagd åt det hållet själv heller så det hade nog blivit en utmaning om jag haft en dotter som gillat sånt
Jag har själv bara systrar så jag tyckte det var fascinerande att bli pojkmamma och jag älskar det. 

Vad har ni för umgängen egentligen? Jag har två söner, är fullständigt nöjd med det och har aldrig fått någon kommentar eller fråga om vi inte borde satsa på att få en flicka också. Och skulle någon göra det skulle jag nog utesluta hen ur min bekantskapskrets. Så sjukt oförskämt.

Vi fick två söner, jag frågade hustrun om hon ville prova på en flicka. Hon sa att glädjen av att ha två friska barn inte är menat att utmanas, när hennes föräldrar hade fått två flickor och ville få en pojke lyckades de faktiskt. Bara det att han levde som svårt sjuk i några år och sedan gick han bort.

Med det sagt menar hon inte att det är fel med fler barn än två, utan med fel intentioner utmanar man ödet, lite som att livet ger dig en läxa. Jag vet inte, lite flummigt tänkt för mig, men samtidigt förstår jag hur hon tänker. Och är väldigt glad att tanken inte ens har slagit henne att kön spelar någon roll.

Många par planerar ju så, att de hoppas på att få ett barn av vardera könet, men blir det två av samma så försöker de en tredje gång. Blir det ännu ett av samma kön så stannar man där, för fyra barn blir nästan som ett barnhem, eller ett menageri. Det går inte längre att förena med karriär, egna intressen o.s.v., utan all energi går bara till barnavård.

Jag tycker att det är rätt naturligt att man önskar sig båda upplevelserna, s.a.s.. Båda världarna. Jag har inte orkat läsa tråden, och jag kan tänka mig att det är vissa som har skrivit att "jag saknar ingenting, för mina pojkar älskar rosa och dockor och dansar balett" eller "jag saknar ingenting, för mina flickor spelar hockey och vi är en riktig hockeyfamilj som jag alltid har drömt om". Men detta är liksom inte det normala, i Verklighetens folk därute.