Jag har kört mig själv helt i botten med min självkänsla. Jag skäms för att vara jag, att jag har haft en önskan om att vara tillräcklig. Att jag vill att jag kan göra någon annan lycklig. Skulle offra mig själv om jag kunde tillföra något till någon annan. Men det räcker aldrig, jag är aldrig tillräcklig och ingen skulle ställa upp för min skull om jag bad dem. Jag har inte åstadkommit något i livet och nu är det försent. Jag skäms för att jag prackar på andra människor min närvaro, att jag försöker vara vän med dem, att jag försökte hitta någon att älska som kunde älska mig tillbaka. Jag skäms för att jag har sex, att jag är kåt, blir alldeles för våt för varför skulle jag ha rätt att känna så, som att någon skulle vilja vara med mig. Jag skäms för att jag är i psykisk obalans och gråter titt som tätt, att jag tvingar andra att lyssna på min sorg. Jag skäms att jag ville ha en familj. Egna barn. En partner. Att jag bjuder in mina vänner på vin och middag, de har ju annat att göra. Jag skäms för att jag vill vara mitt bästa jag för jag är inte bättre än så här. En kort stund träffade jag någon som gjorde att jag kände mig hel, att jag var bra som jag är. Jag skäms för att jag trodde på det när det bara var en illusion.
