Jag funderar mycket över min uppväxt och hur det varit att växt upp i min familj. I vårt hem så hade vi saker överallt. Om man bara skulle sitta i köket så fick man typ antingen stå upp och äta eller ställa en tallrik med driver av saker på bordet. Det var inte skräp alltså, bara vissa grejer va skräp men det var mest böcker, pussel, spel, innebandyklubbor och allt möjligt som låg precis överallt. Kläder, kartonger, böcker och inredningsdetaljer. Mina föräldrar skrek på mig om jag sa att det var för mycket saker, pappa gick bara och handla nya saker. Typ ett nytt golfset som kunde vara bra att ha. Men det fanns inte plats. Det var många gånger impulsköp och ja, bostaden räckte inte till. Det köptes ständigt nya schampoflaskor som tillslut var överallt i hela badrummet. Ingen kunde tvätta håret ikapp och samtidigt var det ju dyrare flaskor för minst 300 kronor flaskan så man ville inte slänga det heller. Jag kunde inte se golvet ens hemma. Min fråga är nu om detta är vanvård? Jag fick inte ta hem vänner eller så heller för att det var så stökigt?.
