Släppa oförrätter??

För att spinna vidare på din egen liknelse - den brutna armen läker.
Förr eller senare läker den. Förhoppningsvis så pass bra att du inte tänker på att du ens någonsin haft en bruten arm.

För mig handlar det om att jag inte vill lägga energi på sånt i mitt liv. Jag har helt enkelt bättre saker för mig. Ska något "dåligt" som någon gjort mot mig få ta MIN tid? Om vi vänder på det, jag har varit på en jättemysig middag eller varit på ett dop. Det är fina saker, underbara händelser. Jag låter dem ta tankekraft och energi för att de GER energi. De gör mig glad. Det var roligt. Jag vill gärna få upp minnesbilder lite då och då.

Sen tar vi en dålig upplevelse. Jag blir sviken. Någon fäller en kommentar som tar hårt. Det kan också dyka upp i mitt minne och jag kastas tillbaka i känslan. Men där vill jag inte vara eftersom det gör att jag tappar fokus och känner mig nedstämd. Den personen som gjorde så ska inte få det utrymmet så jag slår det ifrån mig. 

Hanteringen beror ju också på exakt vad det är som har hänt och vem det gäller. Finns det minsta risk att jag på något sätt bidragit så kan jag äga det. Ta ett samtal med personen och fråga rakt ut. Är det inte jag som har orsakat detta eller det är en feltolkning som jag gjort så kan ju inte JAG på något sätt alls påverka det som skett.
Det har redan hänt. Jag kunde inte gjort något annorlunda där och då. Utan det jag kan göra är att bestämma att jag inte tänker låta det påverka mig framåt. 
Och sen förstås beroende på vem det gäller. Är det en släkting eller en person som jag inte bara kan koppla bort och aldrig mer träffa så finns oftast en vilja från min sida att vara den "större personen" och försöka lösa det. Jag är inte sån att jag går och tittar snett på folk och drar upp gammalt skit när man ses nästa gång. Livet är för kort för det. Men jag lär hålla personen kort och lite på avstånd,  analyserar kanske motiv och sånt lite mer men alla är värda en andra chans. 

Men absolut viktigast för mig är att jag helt enkelt inte kan vara så långsint. Jag har bättre saker för mig. Och jag har även svårt för människor som är såna som ältar och gnäller. Ta tag i det eller släpp det. 

För att jag inte orkar gå runt och vara ledsen och arg och låta det förstöra mitt liv mer än det redan gjort.

La så många år på mitt hemska ex och nej, jag kan såklart inte helt släppa det eftersom det fortfarande påverkar mig både psykiskt och ekonomiskt.

Men jag måste släppa det och gå vidare, varför ska han få fler år än vad han redan tagit?

Så jag släpper det jag kan och går vidare med mitt liv och gör det bästa av det, och i det bästa av det vill jag inte att han tar upp någon plats alls!

Det är för min skull. Inte hans.

Precis. Man gör det för sin egen skull. Den som gjort det är ju inte ursäktad för det. Hen kanske fortfarande är en idiot/rövhatt/allmänt dum i huvudet. Men JAG tänker inte lägga mer energi på det. 

Min erfarenhet av mitt yrke med människor är att ytterst få personer släpper de de uppfattar som oförrätter, totalt. Snarare har de flesta saker som triggar dem och som mer eller mindre.

Under min utbildning pratade människor om att man ska ha bearbetat klarat sina egna trauman innan man på riktigt kan hjälpa andra och jag insåg relaterat till mig själv att jag aldrig kommer kunna göra det, utifrån att livet ibland petar i gamla sår.

Det finns ingen anledning att komma över att människor ibland inte kan tolka en, och ibland skickar starka ledtrådar om sitt eget känsloliv och sina tolkningar om en själv. Det man behöver göra är att på något sätt förhålla sig till den egna upplevelsen av detta, samt att också se att det finns grupprocesser och en allmän omogenhet gällande vissa frågor i vissa sammanhang. Eller kort sammanfattat: folk är idioter. 

Det finns ingen motsättning i att då och då fundera och "älta" grejer som på något sätt borde vara "färdigt" och att också gå vidare och i väldigt stor utsträckning lämna detta bakom sig, bearbetat. 

Vissa människor verkar inte ha detta behov av att återvända till gammalt, men tämligen ofta är det samma människor som inte är speciellt flexibla mitt i någon krisartat och som då står där tämligen nakna och utsatta. 

Men det är min uppfattning. Inte någon sanning. 

Du låter ju inte som en snäll eller trevlig person alls. De flesta av oss säger eller gör väl något sårande mot andra ibland, medvetet eller omedvetet. Om du kan jobba på att lära dig att se dina egna brister, kanske du får lättare att släppa andras.

Ja att gå runt och känna det här hämndbegäret direkt man upplever något orättvist eller som en oförrätt känns inte sunt. 
Varken för personen eller omgivningen.
Det är direkt kontraproduktivt. 

Men TS, vad är det för oförrätter du inte kan släppa? Händer det dig ofta? Mig händer det ytterst sällan att jag blir så sårad eller kränkt att jag vill hämnas, eller har svårt att gå vidare utan upprättelse. Det betyder inte att jag skakar av mig allt eller accepterar vad som helst, men småsaker bryr jag mig inte om.

Oftast finns det bättre sätt att hantera otrevliga människor, eller mindre kränkningar, än att hämnas eller gå omkring och älta. Säg ifrån, bryt kontakten, prata med chefen om det gäller någon på jobbet, prata med släkt och vänner osv.

Det blir förstås svårare om det gäller någon man av olika skäl inte kan undvika. Men som sagt, det händer inte mig så ofta. Jobbiga människor finns överallt och ibland blir jag otrevligt bemött, men sällan mer än så. De är inte värda min energi. Och större konflikter eller grövre övertramp, händer som sagt ytterst sällan. 

Eller handlar det mer om att du känner dig orättvist behandlad? Det händer väl alla ibland, mig också, men det handlar oftast inte om större grejer. Hur jag hanterar det varierar.

Håller med, det låter som det snarare är TS som är problemet. 

Det betyder inte att man ska ta skit eller lägga sig platt. Men de flesta brukar inte gå omkring och älta oförrätter om det inte handlar om allvarliga saker.

Antingen är TS omgiven av hemska människor, eller så är TS alltför lättkränkt. 

Jag menar inte att det måste vara något fel du gör, men om det nu är så ofta som folk missförstår dig som du säger, så är det ganska troligt att roten till problemet ligger hos dig, även om du inte är medveten om det. De flesta människor blir inte missförstådda utan att ens ha pratat med någon annan. Jag tror att du antingen

1: Tror att andra stör sig på dig/missförstår dig utan att de egentligen gör det

2: Du skickar ut en viss typ av signal som du inte är medveten om

Eller en kombination.

Jag funderar över om du har någon typ av NPF? Jag menar inte att sätta diagnos på dig eller så, jag bara uppriktigt undrar och tror inte varken eller. Anledningen till att jag frågar är för att det förekommer att människor med autism och/eller ADHD har dels svårt att läsa andra människor och dels att vissa har även svårt att se hur de själva uppfattas eller sin egen del i konflikter. Men jag säger inte att jag tror att du har diagnos, jag funderar bara.