Vi diskuterar människor och mänskliga beteenden. I detta fall, det fall som tråden handlar om och det fall som du själv refererar till, så har detta fallet människor inblandade.

När man diskuterar människor och mänskligt beteende kan man självfallet inte begränsa sig till enbart svenska människor eller enbart människor som lever under svensk lag.
Svenskar utgör en så försvinnande liten del av alla människor så det är helt omöjligt att begränsa sig till enbart svenskar när man diskuterar mänskligt beteende rent generellt, och när man t ex diskuterar vad olika människor anser vara rätt eller fel i ett allmänmänskligt perspektiv.

De underordnade delar i diskussionen som har kommit att handla om juridik och svenska lagar är självfallet en annan sak. Den lilla och helt underordnade delen begränsas självfallet till rådande lagar.

Rätt eller fel, rättvist eller orättvist är ju helt omöjligt för oss andra att avgöra.

Vi känner inte till hennes innersta känslor och det som inom hennes innersta tankar var orsaken till varför hon valde att testamentera på ett visst sätt. Vi vet inte vilka parametrar hon eventuellt har använt när (om) hon har bedömt vad som enligt henne är mest rättvist.
Det är helt omöjligt för oss utomstående, t o m omöjligt för de närstående, att avgöra om den sista viljan faktiskt är rättvis eller inte.

Om jag har två barn.
Den ena har valt att knarka och den upprepat stjäl allt av mig och stjäl allt från alla andra medlemmar i övriga familjen för att finansiera sitt knarkande, så skulle min innersta vilja vara att det barnet ska inte ha något arv efter mig.
Om det andra barnet har skött sig så som allmänt och generellt kan anses som normalt, så skulle min sista vilja vara att det barnet skulle få ärva allt efter mig.

Sedan kan den som vill försöka hitta på alla möjligt förklaringar till varför det ena barnet har gjort sina val, och den som vill kan sannolikt skylla det på mig och på omvärlden.
Sannolikt också börja diskutera vad som är rättvist eller inte rättvist.
Den som har sådana behov må då ha det.

Jag har uttryckt min innersta vilja.

Den som har valt att stjäla från övriga familjen och har valt att knarka, jag vill inte att den ska ärva efter mig.
Om inte annat så bör det andra barnet äntligen få någon liten kompensation för allt den har fått utstå och allt det drabbats av p g a syskonets val.

Att den ena knarkar är självfallet ett exempel ganska långt ut på skalan, valt som exempel för att det ska vara lätt att förstå (för de flesta...).
Men det finns självfallet hur många olika exempel som helst gällande hur vissa individer gör sina val och att dessa val kan komma att känslomässigt, eller rent faktamässigt, påverka hur en människa väljer att testamentera till sina anhöriga.
Hur sådana bakomliggande saker påverkar testatorns vilja och beslut kan ingen annan veta.

Givetvis kan inga tyckare i en tråd på detta forum ha den minsta lilla aning.

En sak är säker.
Det finns ingen rättvis i världen.
Den som inte klarar att hantera detta självklara faktum, den som i livet upprepat  återkommer till att tjata om rättvisa, den har ett eget problem att hantera.
En rättvis värld är en ren utopi, vilket vi alla bara har att göra vårt eget val att acceptera och förhålla oss till. Eller så väljer vi att aktivt söka problem och leva ett liv fyllt av problem.
Den som gör det senare valet har själv valt att för alltid vara olycklig.

"Kanske" ingen rättvisa i världen?
Självfallet och fullkomligt givet existerar ingen rättvisa i mänskligheten och inte i världen.

Den som ropar efter rättvisa lever i en utopi och har gjort sitt eget val att för alltid leva olycklig.

Testatorn äger sina tillgångar och äger all rätt till sina tillgångar. Ingen annan har någon rätt till dessa. 
Jag anser att testatorn har rätt att själv bestämma vad som ska hända med dennes tillgångar efter döden.

Om jag förstår dig rätt så delar du inte denna uppfattning.
Jag frågar dig, menar du att du tycker, det är din egen personliga åsikt, att testatorn inte har full rätt att bestämma över sina egna tillgångar?
Min fråga avser alltså inte den lilla för hela mänskligheten obetydliga svenska (udda!) lagen, utan min fråga avser vad du själv personligen tycker om saken?

Det nämnda är min personliga uppfattning och den har faktiskt fullt stöd i lagen.
Testatorn har rätt att utelämna ett barn i sitt testamente, om det är testorns vilja.

Men du har också rätt i att lagen i det lilla obetydliga landet Sverige ges möjlighet till ett annat utfall, men bara om syskonet begär det. I detta fallet står den lilla ynkliga svenska lagen över alla normala allmänmänskliga regler.

Den udda svenska lagen ger den usla tjuven och knarkaren rätt till dennes laglott.
Detta oavsett hur illa den har drabbat sitt syskon och hur mycket den har stulit från testatorn och från alla andra.
Många i denna tråden verkar tycka att det är rättvist och rätt på alla sätt att tjuven/knarkaren har rätt till sin laglott, på bekostnad av syskonet och tvärtemot testatorns sista vilja.

För mig obegripligt hur någon kan ta denna ställning.

Mitt sätt att se på saken är att det faktiskt är utomordentligt positivt om en arvinge får något från den avlidna.
Detta är en fullkomlig och enbart positiv sak,
i jämförelse med om testatorn i stället väljer att testamentera allt till katthemmet eller till en religiös sekt.
Vad skulle bli bättre för de andra arvingarna om inte den första fick något alls, utan allt gick till katthemmet?
Ja vissa kanske kan gömma sig bakom att det skulle vara rättvist om ingen fick något.
Men i min värld är det enbart bra och positivt om en arvinge får något i relation till att ingen får något.

Om man nu gör valet att att alltid ropa efter rättvisa, hur rättvist kan det vara att testatorn inte får bestämma över vad som ska hända med dennes egna tillgångar utan tvingas ge en del till tjuven/knarkaren, på bekostnad av syskonet som redan under lång tid har drabbats svårt av det knarkande/stjälande syskonet.
Var är rättvisan i detta?

Den som gör det senare valet, den som väljer att ropa efter rättvisa, har själv valt att för alltid vara olycklig.