olyckligt kär i 24 år
När jag var 20 år så träffade jag på universitetet en man jag aldrig kommer sluta älska. Från första gången jag såg honom tills jag dör.
Har försökt glömma, sluta etc men har landat i faktumet att det är så det är och att det bara är att acceptera det.
När vi först träffades blev vi snabbt vänner, fick en bra connection. Han var vild, självsäker, fri, snygg, kaxig, en energi som inte går att beskriva, som att han ville äta upp hela världens upplevelser. Jag som kommer från en småstad hade aldrig upplevt en sådan person ( mer än i filmer och ev i rockband från 70 talet ) Jag var i en annan relation, han var skolans absoluta player. Jag var hemligt kär i honom hela tiden vi var vänner. Han försöket ( som med alla andra ) att ligga ibland etc. Men jag var min pojkvän trogen och ville dessutom inte bli " som alla andra " som va SÅ kära i honom. Jag kände att skulle det bli nått så skulle det vara för att vi var kära i varandra, han kanske skulle komma till insikt om att vi var den perfekta matchen.
Nått år in i studierna tog min relation tog slut, mina känslor för den vilda var exakt lika dana ( trots att han hade legat med halva skolan, dom hetaste brudarna osv ). Ett tillfälle dök upp då jag var kvällens mål och jag kunde inte hålla mig, vi låg, det var precis som jag trodde helt magiskt, sen fortsatte vi hängde som vänner, det var inte på tapeten att det skulle bli nått mer, han va tydligt sugen på att vara singel, höll på med andra osv. Jag bara stillsamt höll käften om hur kär jag var i honom, ville inte tappa vår vänskap.
Detta pågick i flera år, tills jag träffade min man. Min man som jag har två magiska barn med, en underbar relation och i mångas ögon ett drömliv. Väsensmässigt är jag och min man väldigt olika, vi kompetterar varandra, har en väldigt trygg, kärleksfull, respektfull, generös relation.Jag älskar honom djupt och hade inte önskat att dela detta liv med någon annan.
Den vilda mannens liv gick också vidare, skaffade barn och tjej. Han fanns altid där i mina tankar, men samtidigt var jag så uppslukad av mitt underbara liv att det bleknade lite.
För något år sedan hörs vi via sociala medier, börjar prata om allt möjligt, livet, hur det kan vara , osv. Sen dyker ett tillfälle upp då vi ses. Vi ses och jag älskar honom lika mycket sm försa gången jag träffade honom. Han är uttråkad av livet, vill skilja sig, bara för att vara singel och fortsätta käka upp hela världens upplevelser. VI börjar höras som vänner, pratar om livet, relationer osv. Vi har mycket gemensamt i våra personligheter, Jag blir igen så vansinnigt förälskad, samtidigt som jag med vuxna ögon förstår att jag aldrig kommer att få mina känslor besvarade. HAN KOMMER ALDRIG ATT ÄLSKA MIG SOM JAG ÄLSKAR HONOM.
Vi snackar massor, vi är connected, han har träffat min man på lite olika fester, jag känner att jag kan säga allt till honom, vi är ganska lika i vår personlighet. Men det går ganska snabbt över att han på ett väldigt charmigt sätt vid alla tillfällen som ges, försöka få mig till att hångla, ligga etc. Men jag är tydlig med att det inte är läge, min man etc.
Allt eftersom vår vänskap ändå djupnar, min och mr players, så fick jag för mig att jag skulle berätta för honom hur det står till i mig. Utan en önskan om att göra något mer med det vid tillfället. Jag sa att jag älskar honom, alltid har, alltid kommer och att jag vet och förstår att jag är ensam i den känslan, att den inte är besvarad på samma sätt. Jag sa att jag med detta inte ville inleda en relation, att jag hade accepterat att det är så som jag känner och att jag inte hoppades på något mer utan att det var något jag kände att han borde får veta. Jag sa även att jag inte tror att det finns något jag kan göra för att komma över denna känsla, men att vi kan fortsätta vara vänner?! ( tillägg är att detta sas sent efter en utekväll, väldigt mycket kärlek överlag flödade i min kropp och jag älskade allt i livet)
Även om jag var påverkad när jag sa det så kändes rätt, och det kändes som något som han någon gång i livet bör få reda på då jag uppskattar honom sjukt mycket som vän. Hans reaktion tolkar jag som att han blev rädd. Han sa att han tyckte så mycket om mig, att han inte vågade säga mer för att han var rädd att förstöra vår vänskap.
Nu har han dragit sig undan, jag känner mig lättad över att ha sagt det då jag själv vet och förstår att det inte kommer bli "vi" på det sättet. Samt att jag är 100% säker på att jag vill fortsätta leva med min man ( som jag verkligen älskar ).
Jag vill bara inte tappa min vän som vän.
Kan man vara vän med någon som uttalat är ens livs stora kärlek?
Har jag gått över en gräns gentemot min man?
Har jag gått över en gräns gentemot min vän?