Ex saknar mig..

Jag ser det sahar:

Hon har haft det bra under studierna, nar forsorjningsbordan lag pa dig. Nar det sen blev omvanda roller sa stottade hon inte precis dig, utan ville hon fly fran stress och press. Levde loppan med nagon annan, men sa fort hon blev dumpad sa var det inte sa roligt langre att vara ensam. Det ar ensamt och kampigt och hon minns tiden da du forsorjde och avlastade. Hon vill helt enkelt ha det latta livet tillbaka, men det betyder nodvandigtvis inte att det ar dig hon egentligen vill ha, utan bara en trygg hamn tills hon slickat sina sar. Efter en tid kommer allt att vara slentrian igen och alla gamla brak och problem kommer åter igen upp till ytan, och dessutom gnager det i dig att hon varit med en annan man. Sa ar separationen ett faktum igen.

Det ar inte dig hon langtar efter. Hon vill ha en trygg hamn, en familj som tycker om henne, ett sammanhang ? for det ar tungt att sitta ensam och dumpad. Hon maste reda ut sina kanslor sjalv och inte anvanda dig som terapeut eller psykolog for att forsoka lyfta upp sig sjalv. Hon drar ju samtidigt ner dig i skiten, forvirrar dig, ger dig falskt hopp osv.

Jag tycker att du ska ga vidare och om hon ar riktigt saker pa sina kanslor sa maste ni reda ut alla problem ni hade innan, eftersom de inte kommer att forsvinna, och ni kan inte ga vidare i relationen (om ni nu till sist valjer det) om inte allt detta forst ar lost. Sa lat henne reda ut sig sjalv forst och under tiden gar du vidare med ditt liv. Slosa inte tid, energi och kanslor pa nagot som kanske aldrig blir av. Ska ni gora ett forsok sa ska hon vara 100 % saker och alla problem utredda. Jag tror bara hon (kanske omedvetet) ar ute efter trygghet tills hon till slut hittar en annan (nar hon inser att det inte var just dig hon saknade, utan bara tryggheten).

Svårt att råda dig, förstår att det här är rörigt och känslomässigt för dig. 

Jag och min man separerade också, men jag la också fram allt konkret jag visste som låg bakom att mina känslor för honom förändrats och hur hans sätt påverkat mitt mående. Jag var inte diffus på något sätt. Jag hade faktiskt en lista(!) till hands för jag vet hur han är, han är någon som kräver svar. Jag ville också att det skulle ge oss båda ett avslut, att vi båda skulle veta varför. Jag tycker inte om diffushet, när någon säger de tappat känslor för någon utan att konkret kunna säga varför, jag tror inte på det. Tror det gör det svårare för den som blir lämnad att gå vidare, eller för båda också, för den delen. Som jag fattar det har hon inte angett för dig varför hennes känslor förändrats för dig. För mig hade det känts som en otrygghet, som om du aldrig vet riktigt var du har henne. 

Jag hade också i bagaget ett tidigare förhållande där det hänt saker där jag blivit rädd för honom. Jag fattade beslutet att jag började bli rädd för honom, och ville inte nå dit. Jag visste han behövde hjälp, men han ville inte ha någon hjälp. Jag fick också det sagt till honom att jag gjort ett löfte till mig själv att jag aldrig mer skulle hamna i den situationen och stanna i en relation när jag blivit rädd för honom. 

Under separationens gång bad han mig att vänta med att träffa andra tills vi åtminstone inte längre bodde ihop. Jag hade inga problem med det. Jag hade ingen större lust att kasta mig ut igen ändå. Vad jag vet hade han inte någon annan heller. På den tiden hade det inte gjort mig något om han haft någon annan för jag såg inte oss återförenas ändå, jag trodde mina känslor för honom var helt borta och inte kunde väckas igen. 

Under tiden isär tog han tag i sitt dåliga mående (utbrändhet, ångestproblematik). Vårt förhållande varit det som fått honom att tippa över. 

Jag hade depression (och ångest) tidigare i vår relation. Innan min depression var vi ett starkt, nära par och ingen av oss såg det här komma, fast vi båda hade fröerna i oss att kunna utveckla detta p.g.a våra personligheter, erfarenheter (tidigare), sårbarheter, livsstil. Istället för att ta tag i det som för mig gick från en sorg till en depression pressade jag mig att leva livet så som han ville: Hålla mig upptagen från morgon till kväll. Istället för att han skulle ta tag i sitt mående gjorde han det han gjorde bäst: Tränade och höll strikt diet (fick ortorexi mot slutet). Man kan säga att vi var båda som två tidsinställda bomber. Vi försökte göra rätt, men vi gjorde bara fel. 

Det var under separationens gång som vi kom varandra närmare. Jag tror först det var menat som en sorgprocess för oss båda, men någonting hände där som gjorde att vi för första gången började stötta oss mot varandra och ta emot varandra, vi vågade båda vara sårbara, hade inget mer att förlora, vi hade ju redan förlorat allt, och i det blev vi starka. Det var inte självklart att det skulle vara vi igen (fast han har senare sagt att det var det han innerligt hoppades på). Han sa senare att han hade försökt hata mig, men att det var svårt. 

Jag tror så här: Om ni två kan få igång en öppen, sårbar dialog där ni kan stundvis ta "skopor" av det som gått fel mellan er innan, och se på det med andra ögon idag, så har ni en chans. Det var så vi gjorde det utan att tänka på det egentligen. Vi blev vänner först, nog första gången någonsin, och vänskapen gjorde att det blev som ett mjukt underlag, som bomull, och steg för steg kom romantiska känslorna tillbaka. 

Eftersom det är hon som velat lämna tycker jag det är på henne att kunna redogöra varför och vad man konkret kan göra åt det, hur ni ska tackla det. 
Den här andre killen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om, men å andra sidan är det inte så konstigt att hon träffat honom den tid som varit. Du hade också kunnat träffa någon, men nu blev det inte så. Frågan är såklart hur hennes känslor varit för honom. Jag tror att det är som sagt på henne att verkligen redogöra för dig, kommunicera, vara ärlig för att du igen ska våga chansa på henne, känna dig mer trygg att göra så. Jag tror också många par som gått isär och sedan försöker igen att de gör misstaget att de går för snabbt ihop igen, tar för stora steg. Det var ett misstag jag själv var på väg att göra, men inte gjorde, för jag märkte att det var mer hållbart om vi fortsatte ett tag till med att stärka vår s.k vänskap. Vi pratades vid till exempel mycket i telefon på kvällarna. Längtan kom, tryggheten kom och blev starkare. På den vägen gick det. 

Psykiska sjukdomar gör så att det blir en brottningsmatch inombords och att vi då ska se på våra partners och våra liv rättvist kan vara att begära för mycket, vi har grumlig syn, känsel.

Jag hade min depression återkommande, och obehandlad, tills den blev så pass allvarlig att jag inte stod ut en sekund till utan behövde och fick hjälp.

Under den ändå långa tid det här var som jag försökte komma upp till ytan var jag som en skådespelerska inför min man, och jag "lekte" mycket "gömme", klarade inte av att låtsas alltid utan gick då undan mycket. Vi fick fel roller att spela under min depression och de rollerna var sedan svåra att tvätta bort när jag väl kommit ur den. Han var som en pappa till mig, sträng sådan, och hans medberoende, hans egen ångest, satte igång min. 

Jag vet jag reagerade särskilt på hans kontrollerande av min mobil, (var jag var), om jag åt. En gång tyckte han jag var borta för länge en kväll, samtidigt som han sagt innan att han var okej med det (skulle ut med några och fira något). När jag sedan kom hem igen (han hade väntat och velat hämta mig, men jag ville inte besvära,  ville klara mig själv, tog mig hem själv) fick han spel på mig. Han var egentligen svartsjuk, men det var inte det som kom fram, utan istället sa han "Jag har ansvar för dig!". Han hade fått ett tillfälligt ansvar för mig när jag var som sämst, men det var passerat. Han kunde också säga om jag sa något han inte gillade när vi skulle diskutera på kvällen, "Gå och lägg dig!", som till ett barn. 

När jag var frisk nog och ville ta tillbaka de ansvar han tagit över, fick jag inte det för då såg han det som sitt och försvarade det med att han inte ville jag skulle bli dålig igen. På olika sätt fick han mig att känna mig mindervärdig. Han fick också sin familj med på sin sida. Jag fick brottas med sämre självkänsla och när jag då försökte ge mig på de här sakerna för att öka upp den igen (depressionen hade gett mig sämre självkänsla) var det som att han slog mig på fingrarna.

Han själv var framgångsrik och familjens stolthet, och det var som att alla tyckte jag var så lyckligt lottad med honom, och skulle se upp till honom. Vara tacksam för honom. Inte säga emot honom. När han var iväg i affärer och annat hade han alltid pratat med någon annan som då höll mig sällskap eller höll koll på mig, utan att jag visste om detta. Inget fel på det, men jag kanske hade haft andra planer utan den eller de personerna där. Jag blev inte tillfrågad. Han fattade beslut över mitt huvud bara för det kändes bra för honom.

Andra speglade oss, jämförde oss, och mellan oss var också det här spelet, att jämföra. Det här spelet är farligt när den ena eller båda två inte mår bra, psykiskt. Då blir det som att den ena eller förhållandet blir det giftiga, när det egentligen också kan röra sig om annat, som man måste lösa på egen hand.

Han ville ha kvar mig som liten inte bara för att han var rädd för att jag skulle bli sjuk igen, utan för att den där känslan av kontroll gav honom den tryggheten han trodde han sökte.

Jag uppfattade att när han blev bättre i sitt mående under vår separation att han inte hade lika stor panik för att veta om det var vi eller inte, hur vår framtid skulle se ut, utan istället sa han att tyckte om det vi hade just nu och han såg att vi tog steg framåt. Det blev ljusare och ljusare. Jag tror att om ni kommer till det stället, inombords, inom er själva och till varandra så finns där en god chans för er att lyckas. Ni har barn tillsammans och en lång historik, man ändras mycket de här åren också, ni har redan satsat mycket, så lite till dör väl ingen av er av, men då gäller det att man satsar rätt, gör rätt. 

Ja, jag tycker som du, skitdåligt av henne att ge dig halvdana visor innan hon vet helt säkert själv vad hon känner och vad hon vill. Som att hon lämnat dig mitt uppe i luften. Vad förväntas du tänka och göra? Vad vill hon? Vill hon att du ska ge ditt allt så hon känner sig mer säker på att hon då ska våga mer? jag förstår henne inte riktigt. Jag vill inte vara elak mot henne, jag förstår det bara inte. Vad vill hon med detta? Det är sånt här jag menar jag inte tycker om, när det är för diffust. 

Jag hade det i min personlighet (på gott och ont) att jag höll inne innan jag tänkt färdigt, känt färdigt. Vad det än var. Där krockade jag och min man för när jag (äntligen) öppnade munnen och sa vad jag tänkt färdigt på (vad det än var) kunde han slå det ifrån sig eller inte ta notis om det, då han var van vid ett annat sätt att prata på, hemifrån, yrkesliv, allt. Som att han var mer avstängd än vad jag var. 

Tiden han och jag hade som vänner i vårt sorgearbete vid uppbrottet sa jag inget om att jag började få känslor tillbaka till honom då jag ville vara helt säker på hur jag mådde, vad jag kände, och hur utsikten skulle kunna se ut för oss. Jag ville inte ha den gamla han eller de gamla oss tillbaka, det klarade jag inte av. Det visste jag. 

Han var också fortfarande dålig och jag ville också vänta av den anledningen tills jag kunde märka att han mådde bättre eller helt bra igen, att han var redo att ta emot vad jag hade att säga. Jag hade dåligt samvete under separationen för jag såg att han mådde dåligt.  Han kunde också bli arg på mig, säga att det var jag som gjort det här mot honom och om jag var nöjd nu? Jag var helt friskförklarad och sett alla hans tecken innan, men han hade inte velat lyssna. Jag önskade inte honom detta. Saken var väl den att ingen av oss hade varit sårbara mot varandra på länge. Det positiva när han blev sjuk var att han blev sårbar, en annan dörr för kommunikationen öppnades upp. 

När jag väl bestämt mig att jag ville satsa igen sa jag i  slutet att jag förstår om du inte känner samma eller förlåter mig för att jag lämnat. Jag sa också att jag ville få det sagt. Han skulle inte känna någon press med att ge mig ett svar här och nu. 

Jag har alltid varit den att när jag säger något gör jag det på vinst och förlust. Jag är inte rädd för att stå ensam i det då. Jag kan förlora. Det är okej. Men jag står för det jag känner, det jag tycker.  Vi var egentligen lika i det, men hans sätt var snabbare än mitt, inte så igenomtänkt alltid, missade signaler om det känslomässiga, allt det som han lärt om sig. Jag kan också idag dra lite i hans arm, backa bandet lite och säga till om det är något han missat. Han har ett fint sätt att liksom luta sitt huvud lite på sidan, ner mot mig, när jag gör så, lyssna på mig, svara "Jaha. Ja. Okej. Jag tänkte inte på det". Båda måste lära om sig i kommunikationssättet, måste mötas i det, vi möttes inte innan, vi älskade varandra men vi möttes inte. Idag möts vi. 

Jag hoppas hon kan komma till insikt med att när hon säger något sådant här så kan hon inte bara säga A  utan B också. Hon kan inte alltid ha en fallskärm på sig, hon kommer inte krossas mot marken ändå. Det är okej att säga sitt, stå för det, och bli ratad, för man är ändå stark i sig själv, man vet vad man vill och vad man tror på kommer fungera, om båda vill dvs och gör jobbet som krävs. 

Men om hon har känslor kvar då? Ibland kan det vara så, att det inte handlar om en praktisk stötta i vardagen utan om känslor som är starka och överlever. Kan ju ändå vara så att ni inte ska återuppta något trots det, känslor räcker inte för en bra relation. Ni kan ha det bättre isär, det tog slut av en orsak.

Så länge du är singel får du räkna med att hon studsar tillbaka för att testa ditt intresse när hennes dejter tar slut . Ett beteende som skulle få mig att känna mig illa till mods och faktiskt döda allt som eventuellt skulle finnas kvar . Vem fan vill vara nr 2 liksom? Så desperat blir jag aldrig.  
Nä fan heller.