Ex saknar mig..

Svårt att råda dig, förstår att det här är rörigt och känslomässigt för dig. 

Jag och min man separerade också, men jag la också fram allt konkret jag visste som låg bakom att mina känslor för honom förändrats och hur hans sätt påverkat mitt mående. Jag var inte diffus på något sätt. Jag hade faktiskt en lista(!) till hands för jag vet hur han är, han är någon som kräver svar. Jag ville också att det skulle ge oss båda ett avslut, att vi båda skulle veta varför. Jag tycker inte om diffushet, när någon säger de tappat känslor för någon utan att konkret kunna säga varför, jag tror inte på det. Tror det gör det svårare för den som blir lämnad att gå vidare, eller för båda också, för den delen. Som jag fattar det har hon inte angett för dig varför hennes känslor förändrats för dig. För mig hade det känts som en otrygghet, som om du aldrig vet riktigt var du har henne. 

Jag hade också i bagaget ett tidigare förhållande där det hänt saker där jag blivit rädd för honom. Jag fattade beslutet att jag började bli rädd för honom, och ville inte nå dit. Jag visste han behövde hjälp, men han ville inte ha någon hjälp. Jag fick också det sagt till honom att jag gjort ett löfte till mig själv att jag aldrig mer skulle hamna i den situationen och stanna i en relation när jag blivit rädd för honom. 

Under separationens gång bad han mig att vänta med att träffa andra tills vi åtminstone inte längre bodde ihop. Jag hade inga problem med det. Jag hade ingen större lust att kasta mig ut igen ändå. Vad jag vet hade han inte någon annan heller. På den tiden hade det inte gjort mig något om han haft någon annan för jag såg inte oss återförenas ändå, jag trodde mina känslor för honom var helt borta och inte kunde väckas igen. 

Under tiden isär tog han tag i sitt dåliga mående (utbrändhet, ångestproblematik). Vårt förhållande varit det som fått honom att tippa över. 

Jag hade depression (och ångest) tidigare i vår relation. Innan min depression var vi ett starkt, nära par och ingen av oss såg det här komma, fast vi båda hade fröerna i oss att kunna utveckla detta p.g.a våra personligheter, erfarenheter (tidigare), sårbarheter, livsstil. Istället för att ta tag i det som för mig gick från en sorg till en depression pressade jag mig att leva livet så som han ville: Hålla mig upptagen från morgon till kväll. Istället för att han skulle ta tag i sitt mående gjorde han det han gjorde bäst: Tränade och höll strikt diet (fick ortorexi mot slutet). Man kan säga att vi var båda som två tidsinställda bomber. Vi försökte göra rätt, men vi gjorde bara fel. 

Det var under separationens gång som vi kom varandra närmare. Jag tror först det var menat som en sorgprocess för oss båda, men någonting hände där som gjorde att vi för första gången började stötta oss mot varandra och ta emot varandra, vi vågade båda vara sårbara, hade inget mer att förlora, vi hade ju redan förlorat allt, och i det blev vi starka. Det var inte självklart att det skulle vara vi igen (fast han har senare sagt att det var det han innerligt hoppades på). Han sa senare att han hade försökt hata mig, men att det var svårt. 

Jag tror så här: Om ni två kan få igång en öppen, sårbar dialog där ni kan stundvis ta "skopor" av det som gått fel mellan er innan, och se på det med andra ögon idag, så har ni en chans. Det var så vi gjorde det utan att tänka på det egentligen. Vi blev vänner först, nog första gången någonsin, och vänskapen gjorde att det blev som ett mjukt underlag, som bomull, och steg för steg kom romantiska känslorna tillbaka. 

Eftersom det är hon som velat lämna tycker jag det är på henne att kunna redogöra varför och vad man konkret kan göra åt det, hur ni ska tackla det. 
Den här andre killen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om, men å andra sidan är det inte så konstigt att hon träffat honom den tid som varit. Du hade också kunnat träffa någon, men nu blev det inte så. Frågan är såklart hur hennes känslor varit för honom. Jag tror att det är som sagt på henne att verkligen redogöra för dig, kommunicera, vara ärlig för att du igen ska våga chansa på henne, känna dig mer trygg att göra så. Jag tror också många par som gått isär och sedan försöker igen att de gör misstaget att de går för snabbt ihop igen, tar för stora steg. Det var ett misstag jag själv var på väg att göra, men inte gjorde, för jag märkte att det var mer hållbart om vi fortsatte ett tag till med att stärka vår s.k vänskap. Vi pratades vid till exempel mycket i telefon på kvällarna. Längtan kom, tryggheten kom och blev starkare. På den vägen gick det. 

Psykiska sjukdomar gör så att det blir en brottningsmatch inombords och att vi då ska se på våra partners och våra liv rättvist kan vara att begära för mycket, vi har grumlig syn, känsel.

Jag hade min depression återkommande, och obehandlad, tills den blev så pass allvarlig att jag inte stod ut en sekund till utan behövde och fick hjälp.

Under den ändå långa tid det här var som jag försökte komma upp till ytan var jag som en skådespelerska inför min man, och jag "lekte" mycket "gömme", klarade inte av att låtsas alltid utan gick då undan mycket. Vi fick fel roller att spela under min depression och de rollerna var sedan svåra att tvätta bort när jag väl kommit ur den. Han var som en pappa till mig, sträng sådan, och hans medberoende, hans egen ångest, satte igång min. 

Jag vet jag reagerade särskilt på hans kontrollerande av min mobil, (var jag var), om jag åt. En gång tyckte han jag var borta för länge en kväll, samtidigt som han sagt innan att han var okej med det (skulle ut med några och fira något). När jag sedan kom hem igen (han hade väntat och velat hämta mig, men jag ville inte besvära,  ville klara mig själv, tog mig hem själv) fick han spel på mig. Han var egentligen svartsjuk, men det var inte det som kom fram, utan istället sa han "Jag har ansvar för dig!". Han hade fått ett tillfälligt ansvar för mig när jag var som sämst, men det var passerat. Han kunde också säga om jag sa något han inte gillade när vi skulle diskutera på kvällen, "Gå och lägg dig!", som till ett barn. 

När jag var frisk nog och ville ta tillbaka de ansvar han tagit över, fick jag inte det för då såg han det som sitt och försvarade det med att han inte ville jag skulle bli dålig igen. På olika sätt fick han mig att känna mig mindervärdig. Han fick också sin familj med på sin sida. Jag fick brottas med sämre självkänsla och när jag då försökte ge mig på de här sakerna för att öka upp den igen (depressionen hade gett mig sämre självkänsla) var det som att han slog mig på fingrarna.

Han själv var framgångsrik och familjens stolthet, och det var som att alla tyckte jag var så lyckligt lottad med honom, och skulle se upp till honom. Vara tacksam för honom. Inte säga emot honom. När han var iväg i affärer och annat hade han alltid pratat med någon annan som då höll mig sällskap eller höll koll på mig, utan att jag visste om detta. Inget fel på det, men jag kanske hade haft andra planer utan den eller de personerna där. Jag blev inte tillfrågad. Han fattade beslut över mitt huvud bara för det kändes bra för honom.

Andra speglade oss, jämförde oss, och mellan oss var också det här spelet, att jämföra. Det här spelet är farligt när den ena eller båda två inte mår bra, psykiskt. Då blir det som att den ena eller förhållandet blir det giftiga, när det egentligen också kan röra sig om annat, som man måste lösa på egen hand.

Han ville ha kvar mig som liten inte bara för att han var rädd för att jag skulle bli sjuk igen, utan för att den där känslan av kontroll gav honom den tryggheten han trodde han sökte.

Jag uppfattade att när han blev bättre i sitt mående under vår separation att han inte hade lika stor panik för att veta om det var vi eller inte, hur vår framtid skulle se ut, utan istället sa han att tyckte om det vi hade just nu och han såg att vi tog steg framåt. Det blev ljusare och ljusare. Jag tror att om ni kommer till det stället, inombords, inom er själva och till varandra så finns där en god chans för er att lyckas. Ni har barn tillsammans och en lång historik, man ändras mycket de här åren också, ni har redan satsat mycket, så lite till dör väl ingen av er av, men då gäller det att man satsar rätt, gör rätt. 

Tack själv för du delade mer av din/er historia.

Inget av det du beskriver är så hemskt att det inte går att laga, lösa.

Tillit går att bygga upp igen. Det är inte borta för alltid. Man måste angripa det på rätt sätt. 

Vill hon ge dig en ny chans - ta den. Vill du ge henne den - hoppas jag hon tar den.

Jag hade inte låtit någon kille som inte betytt mycket för henne och som är historia stå i er - och era barns väg. Ni är för viktiga för det. Era barn är för viktiga för det. Er framtid är för viktig för det. 

Ni kan ha gjort slut för tidigt, men då var det rätt beslut att ta. Hon har nog inte känt sig hörd (precis som jag inte kände mig hörd, fast mitt gällde annat) och du var inte då mottaglig för det. 

Både jag och min man har mognat mot de vi var innan och valt att lära oss från de (dyra) misstag vi gjorde. Misstag gör man här i livet. Det gör alla. Kan ni ta sålla ur lärdomarna från det och inte låta det andra vinna - har ni vunnit. 

Om jag varit er hade jag tagit det lugnt + kollat upp på nätet parterapi, familjeterapi online eller i verkligheten. 

P.S att ni haft som ni haft det i sängen betyder också mycket, för någon slags stark kontakt har ni er emellan (och inte endast fysisk, utan mental, där det sitter). Ni har kanske inte kunnat förmedla det med ord, men ni har med era kroppar. 

Ja, jag tycker som du, skitdåligt av henne att ge dig halvdana visor innan hon vet helt säkert själv vad hon känner och vad hon vill. Som att hon lämnat dig mitt uppe i luften. Vad förväntas du tänka och göra? Vad vill hon? Vill hon att du ska ge ditt allt så hon känner sig mer säker på att hon då ska våga mer? jag förstår henne inte riktigt. Jag vill inte vara elak mot henne, jag förstår det bara inte. Vad vill hon med detta? Det är sånt här jag menar jag inte tycker om, när det är för diffust. 

Jag hade det i min personlighet (på gott och ont) att jag höll inne innan jag tänkt färdigt, känt färdigt. Vad det än var. Där krockade jag och min man för när jag (äntligen) öppnade munnen och sa vad jag tänkt färdigt på (vad det än var) kunde han slå det ifrån sig eller inte ta notis om det, då han var van vid ett annat sätt att prata på, hemifrån, yrkesliv, allt. Som att han var mer avstängd än vad jag var. 

Tiden han och jag hade som vänner i vårt sorgearbete vid uppbrottet sa jag inget om att jag började få känslor tillbaka till honom då jag ville vara helt säker på hur jag mådde, vad jag kände, och hur utsikten skulle kunna se ut för oss. Jag ville inte ha den gamla han eller de gamla oss tillbaka, det klarade jag inte av. Det visste jag. 

Han var också fortfarande dålig och jag ville också vänta av den anledningen tills jag kunde märka att han mådde bättre eller helt bra igen, att han var redo att ta emot vad jag hade att säga. Jag hade dåligt samvete under separationen för jag såg att han mådde dåligt.  Han kunde också bli arg på mig, säga att det var jag som gjort det här mot honom och om jag var nöjd nu? Jag var helt friskförklarad och sett alla hans tecken innan, men han hade inte velat lyssna. Jag önskade inte honom detta. Saken var väl den att ingen av oss hade varit sårbara mot varandra på länge. Det positiva när han blev sjuk var att han blev sårbar, en annan dörr för kommunikationen öppnades upp. 

När jag väl bestämt mig att jag ville satsa igen sa jag i  slutet att jag förstår om du inte känner samma eller förlåter mig för att jag lämnat. Jag sa också att jag ville få det sagt. Han skulle inte känna någon press med att ge mig ett svar här och nu. 

Jag har alltid varit den att när jag säger något gör jag det på vinst och förlust. Jag är inte rädd för att stå ensam i det då. Jag kan förlora. Det är okej. Men jag står för det jag känner, det jag tycker.  Vi var egentligen lika i det, men hans sätt var snabbare än mitt, inte så igenomtänkt alltid, missade signaler om det känslomässiga, allt det som han lärt om sig. Jag kan också idag dra lite i hans arm, backa bandet lite och säga till om det är något han missat. Han har ett fint sätt att liksom luta sitt huvud lite på sidan, ner mot mig, när jag gör så, lyssna på mig, svara "Jaha. Ja. Okej. Jag tänkte inte på det". Båda måste lära om sig i kommunikationssättet, måste mötas i det, vi möttes inte innan, vi älskade varandra men vi möttes inte. Idag möts vi. 

Jag hoppas hon kan komma till insikt med att när hon säger något sådant här så kan hon inte bara säga A  utan B också. Hon kan inte alltid ha en fallskärm på sig, hon kommer inte krossas mot marken ändå. Det är okej att säga sitt, stå för det, och bli ratad, för man är ändå stark i sig själv, man vet vad man vill och vad man tror på kommer fungera, om båda vill dvs och gör jobbet som krävs. 

Så lite så. 

Hon påminner mig om någon jag känner (inte för att det är hen, det vet jag att hon inte är). I det fallet ville hen bara ge 50% och förväntade sig att den andre motparten då skulle ge 100% innan hen skulle våga ge sina resterande 50%. Vilket jag tyckte var fel tankesätt, strategi. 

När jag var ung och lämnade ett förhållande såg jag det som att han ändå lämnat mig först så att jag lämnade var väl ingenting, jag gjorde det bara fysiskt, att nu var vi kvitt. Förstod mig inte på hans reaktioner och allt vad han höll på med efter det. Var min förälder som då tog mig åt sidan och sa åt mig att typ lägga av med den skit-attityden jag hade, för vad jag gjort (att lämna) var dubbelt så hemskt.  Jag hade det i bakhuvudet när jag tänkte på min man när jag ville ha han tillbaka. Jag var beredd på att han skulle rata mig (Han kom tillbaka snabbt med ett svar att han ville igen, sa att han bara hoppats på, längtat efter, jag skulle säga de orden, så han gav mig mer än jag behövde höra i gengäld).

Sedan måste jag ändå få yppa det här också att det är märkligt att när man själv börjat må bättre (och det syns för andra) nog f-n kommer där ett ex tillbaka in i bilden och tycker man är attraktiv igen och vill ha en tillbaka. Inte för att jag gått på den, men jag vet när det hände mig en gång att jag undrade vad det var om. En person som bara vill finnas där när solen skiner och allt går på räls, som inte finns där för andra när det gäller, är ingen person att ha, någonsin. Hade som sagt ett sådant ex som var så (Vi var inte ihop länge). För mig gjorde det ingen skillnad att han krälade, var bara jobbigt, kunde inte förstå vad jag någonsin såg i honom. Han var inte någon som fanns där för sina nära och kära, något jag kom på rätt fort i relationen, inklusive mot mig då. Jag blev jäkligt intressant när han inte hade mig längre och jag inte ville ha honom något mer. 

Min man har haft liknande erfarenhet att när han mådde bra nog f-n blir man mer attraktiv igen för människor man räknat bort. Han sa det var inte samma sak med mig då han visste p g a allt vi gått igenom innan att jag inte var någon sådan, men kommit till ett hopplöst förvärrande läge såvida inte han vaknade upp, främst för sin egen skull (inte min, inte vår). 

Hoppas allt ordnar sig till det bästa (vad nu det än må vara).