Hade ni försökt på en trea eller stannat vid 2?

Vi har många barn, fem stycken, och jag kan helt klart konstatera att det finns inget enkelt svar på din fråga. Det jag kan säga däremot är att vi har varit betydligt yngre än er. Vi båda läste vidare direkt efter gymnasiet, fick jobb direkt efter examen (vid 21 års ålder) och så snart vi var fastanställda blev det barn.

Mina fem barn är många i antal, men så otroligt lugna och artiga jämfört med många andra barn, så jag ser familjer där ett av deras barn är värre än mina fem kombinerat. Hade jag fått den varianten av barn - då hade jag ALDRIG orkat med ens tre barn. Hur är era barn? Lite svårt att avgöra när de bara är 1 och 3 år såklart - å andra sidan brukar man kunna se struliga ADHD-tendenser och liknande rätt tidigt har jag uppfattat det som.

När vårt tredje barn kom var storasyskonen 3 och 4 år gamla. De kunde klä på/av sig själva, var torra, åt utan att kladda ner halva köket och sig själva, lekte jättefint tillsammans och allt vad det var. Att få en bebis i den ekvationen var inga problem alls, bara mysigt. Våra bebisar brukar sova bra från start, så det var inte några större svårigheter som så heller.

Ekonomiskt har vi inte behövt tänka på att anpassa oss, så den aspekten har inte behövt vägas in, men det är ändå en stor grej. Vi hade aldrig skaffat fler barn än två om det inneburit att de fått en försämring kring boende, aktiviteter, resor, nöjen och allt annat vi hittar på. Hur pass illa är det för er med ett tredje barn? Du säger att ni behöver anpassa er - hur pass mycket då?

Så är det också aspekten med din ålder. Ni har två friska (?) barn och du verkar ha klarat graviditeter och förlossningar hyfsat väl (utgår jag ifrån, annars hade du väl inte övervägt fler barn?). Tänk om denna graviditet är jättejobbig för dig, du får allvarliga förlossningsskador, barnet föds sjukt ... Dessa bitar behöver såklart vägas in. Från ert håll. Barnets håll. Syskones håll.