Social fobi/ångest tråd

Jag kan säga vad det är. Du är inte trygg med din pojkvän (av naturliga skäl, inte ditt fel) och du är inte bekväm med hur hans familj behandlar dig. Det har skett saker både med honom och hans familjs agerande mot dig som gjort att du börjat få sämre självkänsla och bli otrygg. Du är som mest trygg i hemmet där ni har era rutiner, där han också är som mest trygg. 

Jag skulle tro att han är omedveten om (iaf till viss del) hur hans familjs sätt (låter inte helt friskt iaf i mina öron) får dig att bli otrygg då det här nog tyvärr är normen för honom. Det här tar tid att luckra upp. 

Ledsen för din skull. Det är oftast inte andra, främlingar, du behöver oroa dig för utan det är de närmaste som kommit åt att skada dig och du vill inte ha mer bekymmer, därför reagerar ditt system så här. Tror jag iaf. 

Ni har relationsproblem. Han måste ändras. Det är det viktigaste här. Hur relationerna sedan kommer se ut till hans familj måste också justeras på ett sätt där du kan känna dig trygg igen. 

Det hör ihop med att du fått dålig självkänsla. Det är flera saker i ditt liv som är sämre nu än de varit innan i ditt liv och det har börjat nöta, visar sig på sådana här sätt. Du har en sambo som inte bekräftar dig (säger någon komplimang om ditt utseende). Det är något konstigt på gång med hans mammas beteende. Vem vet hur de andra kommer uppföra sig i familjen, släkten, sådana tankar. De äldre på ditt jobb kanske inte kan relatera till dig, du står utanför där. Staden kanske inte känns som din, hemma: Alltså: Varje område i ditt liv 1. ditt förhållande 2. ditt jobb (kollegorna där) 3. din partners familj, sociala liv 4. staden (kanske dialekten är annorlunda), känns inte som hemma.  

Ångest kan visa sig, peka, på något men själva orsaken eller orsakerna är inte alltid synliga för den som har det. Din visar sig på det här sättet. 

Kommer tyvärr finnas alltid människor som bitch blickar. Har problem med sig själva. Bortse från dem. Ignorera dem. Deras intelligensnivå kan vara låg. De kan projicera utåt då de inte har den normala impulsen att låta bli. De flesta främlingar är inte så. Du har blivit utsatt för en icke öppen kommunikation, dialog för länge av en del personer i ditt liv (kollegan på jobbet, din pojkvän, pojkvännens mamma?). 

Ångest och depression är vanliga att komma tillsammans, gå om lott. Sök hjälp, prata med (kurator, psykolog), ta steget därifrån. Vill du ska må bra igen. Kram.

Du behöver ta tag i det och tro du förtjänar ta tag i det och må bättre, för det gör du. Man tänker skevt när man mår så här dåligt som du gör. Det kommer inte lösa sig av sig självt. Finns ämnen i hjärnan som du kan ha brist på och de lever då sitt eget liv när det här väl har börjat och gör det här bara sämre för dig. Du kan inte hjälpa det. Det här är inte ditt fel. Du har inget att skämmas för. Det är inget fel på dig. Det här inte du. Inte ditt normaltillstånd. Det är hjärnan som spökar, som blivit sjuk, den har kommit av banan, den kan komma på igen med lite hjälp.
Jag vill tipsa dig att ringa din vårdcentral och där kommer du i kontakt med en sjuksköterska som kan hjälpa dig, ex boka in dig till deras läkare, kurator, psykolog. 
Kram

Nej, usch. Det är något med honom, som inte har med dig att göra, äpplet95. Jag vågar inte spekulera för mycket men tror något gått fel i hans barndom med hans mamma och nu är han som han är i relationen. Du kan läsa på om anknytningsproblem om du känner för det, se om du kan se honom i någon av dem. Det jag tolkat dina ord tidigare i tråden är att du har från start, början, fått en trygg anknytning (anknytningen sker från 0-2 år och kommer sedan bedöma hur man ser på människor, relationen, tilliten etc i vuxen ålder) då allt det här krupit sig på dig nu efter ett bra tag in i relationen och ditt nya liv i staden.

Viktigt veta: Någon med otrygg anknytning påverkar negativt den andre med trygg anknytning i parrelationen efter en bra tid, den andre kan inte alltid stå pall.

Jag har partner med social fobi och han trivdes bäst hemma och absolut inte i stora sällskap. Märkte också han var mer avtrubbad om han kom och besökte mig på arbetet, i vilken miljö som helst där han "tävlade" om mig.

Han kom också från en familj där man inte pratade rakt ut om allt utan hade ett för mig suddigt, ohälsosamt, oavklarat kommunikationssätt och konflikthantering, som med tiden gav mig ångest att vara i deras miljö och med honom. Hans ångest (som låg till grund för hans otrygga anknytning) påverkade, olöst, mig. Det kan verka som att han är känslokall men under ytan är han inte det. Din pojkvän kan ha lärt sig kommunikation, konflikt, sitt sätt att vara från hemmet, från föräldrarna, skadad från uppväxten. Det sjuka sättet tar han med sig då i sin kommunikation och sin konflikthantering med dig. Han kan vara helt omedveten om detta. Tro han gör rätt. Ni kan ha olika kärleksspråk. Det här går att lösa om han vill och gör det arbetet han behöver med sig själv och ni tillsammans i er relation. 

Ett steg först. Få hjälp själv först. Ett steg - kontakta så du får hjälp. Han är nog som han alltid varit och sitter inte i nöd. Han kommer luckras upp senare. Du först. Du måste få hjälp först. Sedan ni och också han separat, om han vill jobba på sig själv (terapi). 

Kram

Sista sak om det är så att det är han som  mår dåligt men blivit van vid det att det är hans normala går det inte att du fortsätter offra ditt eget mående till det att han tycker också du borde söka hjälp. Statistik visar (och egen erfarenhet) att killar och män söker psykiatrisk vård mer sällan. Kulturen vi har? Han kan alltså bara gå i det. Jag har känt flera killar som är så. De tar inte det steget själva. Han märker inte att du piffat till dig. Han anstränger sig inte för att ni ska gå ut tillsammans. Det låter för mig som avtrubbat. Han får ta ansvar för sig. Du för dig. Den här tystnaden. Den här att han inte ger till dig påverkar dig negativt. Jag skulle tro att det är alla de här tråkiga omständigheterna (de här personerna; arbetskamrater, relationen till honom, hans mamma, den främmande staden) som ger dig ångesten och depressionen. Jag vill tro att det här de här andra personerna som är de som har problem med sig själva. Personer som själva mår bra ger av sig till andra, positivt till positivt. Du har dragits ner i deras spiral. 

Om du kan resa hem där du känner dig som innan allt det här hade jag gjort det, till de andra personerna i ditt liv som kan vara ditt stöd. Du behöver få in annat än det som inte ges, få det från dem och få det från dig själv. 

Snälla du kontakta sjukvården, du ska inte behöva må så här. 

Jättebra! Hoppas det var lyckat, annars är det bara för dig att öva upp det, ta det steg för steg, gå framåt. 

Det var jättebra och strongt gjort av dig att du försökte, ge dig en klapp för axeln för det, det är alltid svårast i början, och det är okej om det syns, ingen annan är perfekt där ute, vet han i mitt liv med social ångest, han hatar också uppmärksamhet, det har varit situationer i hans liv, person i hans liv som gjort det till något negativt, medan jag är normal i det, ser inte uppmärksamhet som neg eller positivt, och det finns de pga positiva erfarenheter ser det som bara positivt. 
Det du känner kommer någonstans ifrån och har inte rätten att äga dig längre. 

Det jag vet om hans nyckelperson till hans sociala fobi är att den här personen är i mångt och mycket en mobbare. Det har varit en taktik från dennes sida att peka ut och göra så man ska skratta åt han eller skälla på han och så ska andra se på (förstärkt förudmjukelse), ända sedan barndomsåren.

Första gången jag märkte av hans sociala fobi var när jag råkade göra något fel när vi var ute, blev ett liv av det (jag tappade något och det gick sönder). Han bara stod och stirrade anklagande, strängt, och stelfruset på mig, erbjöd sig inte hjälpa till, sa inte det var lugnt osv. Kände inte igen honom öht. Jag kom från omständigheter där man genast sa nämen kära nån, hur gick det? är du okej? och börjar hjälpa till. Eller säger det kunde lika gärna ha varit jag, eller herregud det är väl inget, tänk på mig som är så klumpig...  Så tycker jag respektive ska reagera. Men han reagerade som om han nu var min mobbare, nu var det hans tur, nu skulle jag få känna på vad han fått känna, så han lärt sig. Han gjorde ingen skillnad på vad som var meningen skulle hända eller att det råkade hända. Det var lika hemskt ändå. Så är det ju inte. 

Idag när något händer reagerar han inte på samma sätt då han kommit underfull med vem och vad och vilka situationer som orsakat den sociala ångesten. 

Du har inte haft det här innan i ditt liv varför jag skulle tro på att det är din sk nya familj , din partner, hans familj, din "jobbarfamilj" (otrevliga tantan på jobbet), de här blickarna du beskriver som är från människor som jag är säker på själva har problem, som får dig att ha utvecklat social fobi. 

Snälla fortsätt försök och ha med dig vänner som du vet du kan lita på och som reagerar på ett snällt sätt om du skulle råka göra eller säga något som ökar på din sociala ångest, det är de personerna du kan behöva ha som en sköld i början. 

(Går inte att använda citatknappen) Jag skulle tro du har depression som tagit bort din livsglädje och det tar tid innan din hjärna då återställs från den och du kan känna den här glädjen du brukade göra, det är inget som är borta för alltid. Ångest och depression brukar gå hand i hand, tyvärr. 

Jag skulle tänka att det är allt det du fått vara med om innan som nu tagit ut sin rätt.

Du kan inte hjälpa detta, detta är din hjärnas sätt att reagera på saker som inte varit bra upplevelser för dig och som tagit mycket av din energi. Säkert, personer, kommande situationer med de här andra personerna som tar av dig. Hjärnan både signalerar att något är fel, men försöker också skydda dig. 

Jag hade sökt vård för att se hur deras bedömning blir, om de kan hjälpa dig mer (vilket jag är övertygad om att de kan). 

Jag tycker det är bra att du fortsatt bokar in saker och faktiskt gör dem, det är en del av arbetet för att få dig frisk igen.