Jag hatar att bli äldre

Japp du är nu inte längre attraktiv på marknaden

Du är inte ensam som du gör. Jag är lite yngre än dig(29), och jag känner som du. Jag slösade bort hela 20-års ålder. Jag tvivlar att du, eller någon annan, har haft värre 20 års ålder än jag har haft. 

Så länge man har en puls kan man förändra sitt liv.  //

Känner inte alls igen mig! Jag ville snabbt bli äldre, se barnen bli vuxna och självgående, slippa ansvaret för dem. Jag längtade till pensionen, att kunna trappa ner, slippa måsten och krav och kunna arbeta i egen takt. Nu blev det inte riktigt så men fy för att vara ung igen i denna skitvärld med krig och klimatkaos. Visst, kroppen och intellektet hänger inte med som förr och det är tråkigt med det är priset man får betala.  

Men eller hur??? Fullständigt obegriplig trådstart - liksom, ts har barn (och man), men är besatt av sina föräldrar? How?

Ja, förlåt ts; jag menar inte att vara taskig - jag är mer bara totalt förvirrad. Du resonerar ju som ett barn, som ff är beroende av sina föräldrar... Begripligt om man är helt ensam i världen, kanske, men du har ju familj? Och du är vuxen och har ditt eget liv; hur kan du ff vara så (känslomässigt) beroende av dina föräldrar? Och: hur kan barnen inte fylla alla de behov som dina föräldrar fyller? (Eller - inte osjälvständighetsbehoven, iofs - det är ju för väl att barnen inte fyller dem!) 

Man blir ju äldre hela tiden och med tanke på alternativet är det helt ok för mig. Förlorade vår syster när hon var bara 53, föräldrarna blev i alla fall 80+ båda två. 

Visst saknar jag familjen, men jag uppskattar samtidigt min egna fantastiska familj ännu mer. Det är lite som i psalmen vi haft på alla begravningar, tidevarv komma, tidevarv försvinna. En ändlös kedja av generationer.

Ja jag tycker iaf bara att det är skitspännande att äntligen bli äldre..Och att veta att man har närmare döden än födseln. Det bästa som finns är att sova..Och att dö är att somna bara. Inget annat..haha.
Det är ett bra mått på att man börjar bli gammal..när man har närmare döden än sin födsel. 
Det sista jag är rädd för nufötiden är döden. Det finns mycket, mycket värre saker än att dö!
Varför är folk rädda för något som man GARANTERAT INTE KOMMER LEVANDE IFRÅN i allafall?

Det är ju bara kontraproduktivt! Speciellt om man är gammal nog för att ramla ner och dö närsom.Klarar man av att vara rädd för att dö så klarar man av att skärpa till sig också..Om man vill.

I vilket fall Hur mycket ni än försöker att överleva så kan jag lova er att ni/vi alla kommer dö.
Vissa kommer dö snart och vissa som mig kommer leva i minst 50 år till, tyvärr. 
Inte för,att jag vill leva.=livet är överskattat= men varför jag (och andra som mig) kommer leva längre än er "vanliga " som är rädda. Är bla för att vi inte fruktar varken sjukdomar eller döden för fem öre..

Så Ts ju mindre rädd någon är för döden ju äldre blir den och tvärtom..generellt sett.
Om din mamma är rädd för att dö..och det har hänt helt plötsligt eller på sista tiden och om hon inte har varit rädd förut så kanske det är något helt annat fel med henne.
Eller att någonting har hänt.

Varför skulle hon bli rädd för något hon har vetat om i hela sitt liv bara pga att hon ser lite rädd ut
Kanske kunde bry dig om din mammas hälsa istället för att hitta på att hon fantiserar om att få leva för alltid.
Säg åt din mamma att det bara är larv om hon tror att hon inte kommer dö..För det vet jag att vi alla kommer göra..
Sluta inbilla din stackars mor och dina barn om att dom kommer leva föralltid.för det gör ingen och det vet du lika bra som jag.

Kära TS. Vad var det som var dravel..Av vad jag skrev?
Att du reagerar och skriver  "Vilket dravel".
Visar ju bara på att du känner igen dig själv i det jag skrev.
Du bryr dig inte om dina ungar dör före mamsen eller inte..Du är tillräckligt sinnessjuk för att bara bry dig om dig själv och mamsen.
Du kanske skulle blivit vuxen innan du avlade av dig av ännu en generation av idioter som tror att mamsen ska fixa allt för er.

Väx upp! Så klarar du dig utmärkt utan en räddhågsen morsa..
Självklart bryr man sig om sina föräldrar. Men om dom är så pass jäkla gamla som dina så dom skulle kunna dö av vadsom/närsom och dessutom spelar att dom är rädda för något dom vetat om sen barn..Så vill dom ju bara utnyttja dig..Dom tror att du är dum i huvudet helt enkelt..
Det kan ju inte vara kul att ha en morsa som tror man är dum
Men med tanke på deras ålder så slipper du dom nog snart.

Det är ju du som beter dig som en liten jäkla flicka bara. Fan väx upp människa. Speciellt om du har barn ochman och sluta bete dig så dramatiskt.
Alla kommer dö, lilla prinsessan. Även dina föräldrar. 
Lär dig leva med det..Men nej du tycker synd om dig själv..Och skiter fullständigt I andra levande varelser.

Kanske söka psykhjälp skulle kunna hjälpa..För d1
Fast jag tror ingen kan hjälpa en otacksam psykopat.

De är båda runt 85, och ja - det börjar bli mkt påtagligt att de är gamla, precis som med dina föräldrar. Självklart kommer jag att sörja dem och sakna dem när de dör, men det är ju en del av livets gång. Jag känner inte att mitt liv kommer att rasa samman och att jag kommer att tappa bort mig själv utan dem. Det är det jag inte riktigt förstår med ditt resonemang; du är ju en livserfaren kvinna med ett eget liv, och har dessutom din egen familj - hur kan det vara att du ff är så beroende av dina föräldrar då? För jo - du är beroende av dem om du känner så som du skriver i din TS. Det måste ju vara skitjobbigt... Att du saknar din ungdom förstår jag däremot såååååå väl - där är jag med dig etthundra procent, och det blir fan inte lättare med tiden (är själv 50+).

Fast jag  kände inte så som du beskriver för 10 år sen heller, så det är nog snarare att vi (som du också skrev) funkar olika. Jag tycker bara synd om dig, och hoppas för din skull att det ändrar sig. Och, så klart, att du aldrig nånsin berättar för dina barn att du känner som du gör - fast det tror jag ju inte att du skulle göra heller. Och som du säger: om 10 år kan det ju förhoppningsvis kännas på ett annat sätt  //

Jag tror att det är en slags medelålderskris. Att se hur ens föräldrar blir svagare och tröttare påminner en om att livet inte är oändligt. Det blir så påtagligt när både ens barn blir äldre och föräldrarna blir äld och svagare.

Om man har en väld bra kontakt med sina föräldrar är nog risken större att såna tankar kommer. Jag har också fått liknande tankar i min ålder, som jag tror tillhör en medelålderskris ( jag är 52 år). 

Tankar är inget man rår för, men man får försöka acceptera och styra bort dem så mycket det går. Om man inte lyckas och får mycket ångest är det nog bra att söka hjälp.

Ångest är inget onormalt eller ovanligt som folk försöker få det till. Det händer i alla åldrar, annars skulle det inte finnas benämningar som medelålderskriser tex.

Tror man kan hitta övningar på nätet för att lindra sådant. Kanske mindfullness eller liknande.

Bra! Det är ju det viktigaste ❤️

Har inget direkt råd men jag känner samma. Är 39 år och mina föräldrar passerat 70 nu båda två. Har också en rädsla och kan känna ångest för att de ska gå bort. Sånt som jag aldrig tänkte på för 10 år sedan. Själv är man snart förbi barnafödandeåldern och man är ingen ungdom längre. Dock har jag barn, men det känns tufft att ens fertilitet snart är förbi. Som kvinna ska man ju kunna få barn. Önskar att jag var runt 30. Visst, jag är smal, tränar och tar hand om mig, men siffrorna på pappret om ens ålder är ju ändå ett faktum.

Känner samma. Tror det är hormonförrändringarna också som kommer efter 40 som gör att man blir nedstämd. 

Jag känner precis som du, och för min del är det förändringarna jag inte gillar. Jag vill ha det som det alltid varit. Att mamma och pappa ska finnas där i sitt lilla hus bara, även om vi inte ses varje dag. Det är känslan, tryggheten och livet har ju alltid varit så liksom.

Tyvärr gick min mamma bort helt hastigt och oväntat. Hon var 76, helt pigg och frisk och pappa likaså. Det var och är fortfarande ett tomrum efter henne. Pappa har blivit helt förändrad efter hennes bortgång, han är mer ensam också då vi barn bor längre bort och inte kan träffa honom så jätteofta. Men han är allvarlig, nedstämd, inte glad helt enkelt. Det är 3 år sen nu och hans humör blir sämre och sämre. Kanske en kombination av ålder och det som hände men det är inte roligt. Mitt gamla barndomshem som jag älskade att vara i har blivit så tomt och nedstämt, knappt så jag klarar av att vara där längre. Jag åker dit för pappas skull men känslan jag har där är så långt ifrån hur det kändes förr. Jag blir så ledsen bara. 

Sen har mina barn börjat växa upp. Min tredje dotter tar studenten nu. Har två äldre än henne som är 19 och 21. Den äldsta ska flytta till hösten och 19-åringen pratar också om egen lägenhete redan. Jag fårr sån ångest av det. Det är såklart jätteroligt att de känner sig så självständiga att de vill klara sig själva. Men det är återigen den här känslan jag får att saker förändras. Jag blir äldre, barnen flyger ut, föräldrarna är inte kvar. Livet ändras och jag känner att jag inte hänger med. Jag är också skild och ensam och känner att vad ska jag göra när barnen flyttar ut? Det är ju hela mitt liv att ta hand om dem och följa deras liv i princip. Jag har ju jobb och vänner osv men alla har ju sina familjer. Märker att jag börjat bli lite avundsjuk på de som precis "börjat" sina familjeliv. De som har småbarn, lämnar på dagis och planerar flytt till större osv. Jag önskar att jag kunde vrida tillbka klockan och känna att jag har många år kvar med barnen hemma. Nu känns det som att det kanske är ett sommarlov kvar här med ett barn och sen är jag ensam? Vad gör jag då? Jag kommer ju bli sjukt deprimerad känner jag....

Kroppen ser inte heller ut som förr. För 5 år sen var det jättestor skillnad tycker jrag. Nu när jag är 46 lägger jag på mig på ställen jag inte trodde var möjligt. Kondisen är kass och inga kläder sitter snygg. Tycker jag ser ut som en kort och tjock tant helt plötsligt. Inte ont om överviktiga men jag trivs verkligen inte med detta extra hull. Nu har rjag bestämt mig för att börja träna ordenltigt och bara äta sunt så att jag åtminstone fysiskt känner mig bättre, då tänker jag att ångesten över de andra sakerna kanske släpper. För nu har jag i princip ångest över allt. 

Mensen har börjat komma varannan månad i princip, en BM sa att det är förklimatkteriet. Så har jag haft det sen 42 ungefär. Jag tror dessa hormonförändringar också får en ur balans. 

Har inga råd, förstår dig. Jag tror dock man måste tänka på nuet och göra så mycket roligt och trevligt man kan. Tänka positivt och inte älta. Men lättare sagt än gjort för jag tänker också mycket men börjar kämpa för att inte tänka negativt mer och mer och tycker nog att det blir lite lättare då. 

Kram