Oj hade kunnat varit jag som skrev det där.😢
Jag är 52 år och saknar så gott som dagligen tiden som yngre.
Det var illa vid 40, men tusen gånger värre nu i klimakteriet, när dessutom diverse krämpor i form av reumatiska sjukdomar gärna dyker upp .
Är som du livrädd nu när man faktiskt börjar inse hur liten tid av livet ens föräldrar har kvar. Det blir alltmer påtagligt.
Hur kul är det att bli äldre när man råkar ut för krämpor och sjukdomar då?
Allt går inte att undvika genom träning och bättre mat eftersom det är ärftligt.
Om man är fullt frisk och mår lika bra som vid 25 års ålder så är kanske inte ålderdomen ett större problem. Inte lika kul när man råkar ut för en obotlig sjukdom som långsamt förstör all livskvalitet.
Jag tror att det är en slags medelålderskris. Att se hur ens föräldrar blir svagare och tröttare påminner en om att livet inte är oändligt. Det blir så påtagligt när både ens barn blir äldre och föräldrarna blir äld och svagare.
Om man har en väld bra kontakt med sina föräldrar är nog risken större att såna tankar kommer. Jag har också fått liknande tankar i min ålder, som jag tror tillhör en medelålderskris ( jag är 52 år).
Tankar är inget man rår för, men man får försöka acceptera och styra bort dem så mycket det går. Om man inte lyckas och får mycket ångest är det nog bra att söka hjälp.
Ångest är inget onormalt eller ovanligt som folk försöker få det till. Det händer i alla åldrar, annars skulle det inte finnas benämningar som medelålderskriser tex.
Tror man kan hitta övningar på nätet för att lindra sådant. Kanske mindfullness eller liknande.