Jag hatar att bli äldre

Men eller hur??? Fullständigt obegriplig trådstart - liksom, ts har barn (och man), men är besatt av sina föräldrar? How?

Ja, förlåt ts; jag menar inte att vara taskig - jag är mer bara totalt förvirrad. Du resonerar ju som ett barn, som ff är beroende av sina föräldrar... Begripligt om man är helt ensam i världen, kanske, men du har ju familj? Och du är vuxen och har ditt eget liv; hur kan du ff vara så (känslomässigt) beroende av dina föräldrar? Och: hur kan barnen inte fylla alla de behov som dina föräldrar fyller? (Eller - inte osjälvständighetsbehoven, iofs - det är ju för väl att barnen inte fyller dem!) 

De är båda runt 85, och ja - det börjar bli mkt påtagligt att de är gamla, precis som med dina föräldrar. Självklart kommer jag att sörja dem och sakna dem när de dör, men det är ju en del av livets gång. Jag känner inte att mitt liv kommer att rasa samman och att jag kommer att tappa bort mig själv utan dem. Det är det jag inte riktigt förstår med ditt resonemang; du är ju en livserfaren kvinna med ett eget liv, och har dessutom din egen familj - hur kan det vara att du ff är så beroende av dina föräldrar då? För jo - du är beroende av dem om du känner så som du skriver i din TS. Det måste ju vara skitjobbigt... Att du saknar din ungdom förstår jag däremot såååååå väl - där är jag med dig etthundra procent, och det blir fan inte lättare med tiden (är själv 50+).

Fast jag  kände inte så som du beskriver för 10 år sen heller, så det är nog snarare att vi (som du också skrev) funkar olika. Jag tycker bara synd om dig, och hoppas för din skull att det ändrar sig. Och, så klart, att du aldrig nånsin berättar för dina barn att du känner som du gör - fast det tror jag ju inte att du skulle göra heller. Och som du säger: om 10 år kan det ju förhoppningsvis kännas på ett annat sätt 

Nej, självklart inte! Men det är ju inte det du pratar om i din TS - att ha en sorg över att de man älskar kommer att försvinna. Det du pratar om i din TS är ju att vara livrädd och ha ångest varje dag, och att inte längre veta vem man är när ens föräldrar dör. Det känns inte helt normalt för en vuxen kvinna med sin egen familj och sitt eget liv.

Bra! Det är ju det viktigaste ❤️