• MillaVilla

    Min 21 åring säger jag är en hemsk mamma

    Jag har en 21 åring hemma som jag inte riktigt förstår mig på. 
    Jag lämnade min ex man när han och hans bror var i 14 års åldern. Jag höll ut i 10 års äktenskap för barnens skull men sedan klarade jag inte mer. Barnen stannade kvar hos deras far. Kontakten under de första 6 månader va dålig men jag fortsatte försöka tills jag lyckades att få en bra kontakt med dem igen. Efter ng år hittade deras far en ny tjej. Flyttade utomlands så han kunde bo med henne. Jag fick ta över ansvaret helt för barnen och försökte hitta lägenhet till oss. ( bode hos min mamma tills jag hittade lägenhet) jag körde barnen till skolan varje morgon då deras pappa gjorde det tills han flyttade utomlands. Vissa perioder innan han flyttade åkte han för att besöka hans tjej och lämnade barnen ensama o veckor. När jag frågade dem var deras pappa var va de tysta som möss och vägrade säga vart han var. Fick reda på i efterhand att de blev lämnade ensama. Då va de ca 15-16 år. 
    Han gifte om sig o stannade kvar i samma lanf  samma land. Jag har säkert gjort mina fel men just då eftersom jag lämande alllt till mim exman så när jag väl ficl lägenhet fick jag börja köpa allt på
     Jagvhar fått jobba nästann30 dagarr per månad för att ge ungarna ennduglig vardag. Har inte haft ett förhållande fram tills nu. Men sedan min kille kom in i bilden är jag dålig mamma. Jag gör inget för honom. Jag kan onte ta hand om mina barn. ( syftar på sig själv). Men jag tvättar fortfarande hans kläder. Lagar mat så han har varje dag men säger jag till honom om saker tex att låsa dörren när han går hemmifrån, plocka undan hans kläder i sitt rum osv tycker han jag är tjatig och jobbig. Blir jag arg på honom säger han massa dumma saker om att jag tex har en kille istället för att ta hand om mina barn. Att jag inte gör ng för honom, att jag har en dålig attityd. Osv vet inte vad jag ska göra mer

  • Svar på tråden Min 21 åring säger jag är en hemsk mamma
  • Fjäril kär

    Han är vuxen och får helt enkelt börja ta ansvar för sina känslor och sitt liv och framförallt ta konsekvenserna av sina handlingar. 
    Säg åt honom
     Passar det inte så flytta hemifrån.  Punkt. 

  • Anonym (Nattugglan)

    Hej TS.

    Jag tror att din 21-åring känner sig övergiven, kanske dels för att hans riktiga pappa lämnade honom för att flytta med sin nya fru utomlands och sen att du nu har skaffat dig en ny kille. Förut så kunde han få din uppmärksamhet mer, när han kände att han behövde det. Det såg han som en självklarhet att han kunde få av dig för du är hans mamma.
    Nog för att han är vuxen men jag tror inte att han själv känner sig som riktigt  vuxen än utan han vill fortfarande vara som ett barn och som du fortsätter att ta hand om precis som du alltid har gjort innan?

    Alla barn tycker att deras föräldrar är tjatiga om de säger till dem att göra saker som de inte känner för att göra. Men om han inte vill göra saker av sig själv så får han lära sig att tåla att höra tjat.

    Han måste lära sig att som vuxen och fortfarande bor hemma så hjälper man till i hushållet och att du inte kan eller ens ska behöva fortsätta att göra allt själv  hemma.

    Du kan...

    Om du tvättar kläder så kan han i alla fall följa med dig och bära kläder till/från tvättstugan till en början om han inte vet hur tvättmaskinen/torktumlaren fungerar och så visar du honom det.

    Tycker han om en viss maträtt så få honom att lära sig att själv kunna laga den rätten till en början bara för att han ska bli mer van att laga god och nyttig mat i köket. Den som lagar maten slipper då att duka fram/av och diska t.ex.

    Att få hjälp med att dammsuga, damma, städa och våt torka golven kan kanske vara lite svårare att få hjälp med, men då kan man kanske använda sig av något belöningssystem som får det att kännas värt att utföra de sysslorna.

    Ju mer han lär sig att kunna sköta ett hem ju mer självständig kommer han senare kunna bli. Och han kommer ha lättare för att hitta en partner som tycker om honom än om han inte kan eller vill göra någonting hemma förutom att bara lata sig och göra det han tycker är roligt.

    Om din 21-åring kommer bra överens med din kille så låt dem hitta på någonting så att de stärker banden till varandra, det kan vara bra för dem. De kan åka och storhandla mat tillsammans t.ex.

    Om du blir arg på din 21-åring så försök att inte visa det framför honom eftersom att han då hamnar i försvarsläge och börjar kontra med att säga en massa dumma saker till dig. Gå bara därifrån och lämna honom ifred en stund. När du inte längre känner dig arg på honom så kan du försöka gå och prata med honom. För när du låter arg så kanske det triggar honom att i försvar säga dumma saker tillbaka till dig.

    Sist men inte minst... -Du är långt ifrån en hemsk mamma!

  • Anonym (Juniper)

    Vad är anledningen till att han bor med dig? Hur försörjer han sig och betalar han för mat, el, hyra mm? 

  • Anonym (l)

    TS du försöker resonera med en 5 åring här och det är för att han har något känslomässigt, något trauma kanske till och med. Han återupplever säkert allting från tiden med pappan då pappan övergav dem i veckor för att bo och sedan flytta permanent utomlands med sin nya tjej. Kan vara så att han känner sig närmre dig än pappan och nu i den här åldern exploderar allt som han kanske inte vågat släppa fram till pappan. Kan också vara så att han är färgad av er tidigare skilsmässa och lagt skulden på dig för den. Du måste sätta gränser. Som det är nu "puttar" han på dig. Du måste stå stadigt och också säga ifrån att du tolererar inte sånt snack från honom, men vill han prata med dig på riktigt vad det här gäller tycker du ni ska göra det för att förbättra er relation. Han får inte bo under ditt tak om det är så här förolämpningarna ska fortsätta. Han mår kanske dåligt annars också mentalt och behöver träffa en kurator eller psykolog. Det är mycket som ska hinnas med i 20 års åldern och för vissa blir de här kraven ouppnåeliga, blir en stress. När ens föräldrar skiljer sig sitter det traumat kvar hos många livet ut, även om det inte gillas att höras av de s.k duktiga föräldrarna som tycker de själva är änglarna och exet djävulen. Många tar till försvar så fort de bara kan. De glömmer bort barnets perspektiv i det minsta och i det stora. Det får det att handla om dem. Fortfarande. För det här är trauma hos föräldrarna också, men de får inte ta över. Jag är själv skilsmässobarn och mina föräldrar tog över. Att bli övergiven eller känna sig övergiven är något jag känner mycket väl till, den känslan. Jag har mött hel del föräldrar som själva vuxit upp i hela hem med föräldrar som inte skilts sig och de  vet inte vad den känslan är för ett barn. Tycker att barnet kan väl inte känna sig övergivet, "vi är ju här", ja, kanske fysiskt, nu ja, men psykiskt? Närvarande då? Eller fullt upptagna med att försöka överleva själva? 
    Under den här tiden gjorde jag inget annat än att vara "duktiga flickan" som skulle medla mellan mina otroligt bittra föräldrar. Önskade att de aldrig fått mig. Ville inte vara deras. Min explosion kom ut i tonåren där nånstans. Det verkar som att hans kommer ut nu, i 21 års åldern och själva triggern är att du nu hittat någon ny.

    Jag hade också föreslagit att ni kan gå tillsammans till en terapeut. Visa empati. Visa dig öppen. Men ha kvar ditt lugn. Din dignitet. Där finns regler i ditt hem, det finns regler för dig. Han måste respektera det, annars får han bo någon annanstans. 

    Jag gjorde så att jag tog avstånd från den ena föräldern jag hade speciellt problem med. Jag började skriva brev och ta emot brev då från denne för att lösa det som gått fel i det förflutna. Det var en slags terapi. Jag gjorde det här för jag ville förbättra vår relation och göra upp en gång för alla med det förflutna för att vi skulle kunna gå framåt. Det fungerade. 

  • Anonym (belöning?)
    Anonym (Nattugglan) skrev 2024-07-06 04:47:52 följande:

    Hej TS.

    Jag tror att din 21-åring känner sig övergiven, kanske dels för att hans riktiga pappa lämnade honom för att flytta med sin nya fru utomlands och sen att du nu har skaffat dig en ny kille. Förut så kunde han få din uppmärksamhet mer, när han kände att han behövde det. Det såg han som en självklarhet att han kunde få av dig för du är hans mamma.
    Nog för att han är vuxen men jag tror inte att han själv känner sig som riktigt  vuxen än utan han vill fortfarande vara som ett barn och som du fortsätter att ta hand om precis som du alltid har gjort innan?

    Alla barn tycker att deras föräldrar är tjatiga om de säger till dem att göra saker som de inte känner för att göra. Men om han inte vill göra saker av sig själv så får han lära sig att tåla att höra tjat.

    Han måste lära sig att som vuxen och fortfarande bor hemma så hjälper man till i hushållet och att du inte kan eller ens ska behöva fortsätta att göra allt själv  hemma.

    Du kan...

    Om du tvättar kläder så kan han i alla fall följa med dig och bära kläder till/från tvättstugan till en början om han inte vet hur tvättmaskinen/torktumlaren fungerar och så visar du honom det.

    Tycker han om en viss maträtt så få honom att lära sig att själv kunna laga den rätten till en början bara för att han ska bli mer van att laga god och nyttig mat i köket. Den som lagar maten slipper då att duka fram/av och diska t.ex.

    Att få hjälp med att dammsuga, damma, städa och våt torka golven kan kanske vara lite svårare att få hjälp med, men då kan man kanske använda sig av något belöningssystem som får det att kännas värt att utföra de sysslorna.

    Ju mer han lär sig att kunna sköta ett hem ju mer självständig kommer han senare kunna bli. Och han kommer ha lättare för att hitta en partner som tycker om honom än om han inte kan eller vill göra någonting hemma förutom att bara lata sig och göra det han tycker är roligt.

    Om din 21-åring kommer bra överens med din kille så låt dem hitta på någonting så att de stärker banden till varandra, det kan vara bra för dem. De kan åka och storhandla mat tillsammans t.ex.

    Om du blir arg på din 21-åring så försök att inte visa det framför honom eftersom att han då hamnar i försvarsläge och börjar kontra med att säga en massa dumma saker till dig. Gå bara därifrån och lämna honom ifred en stund. När du inte längre känner dig arg på honom så kan du försöka gå och prata med honom. För när du låter arg så kanske det triggar honom att i försvar säga dumma saker tillbaka till dig.

    Sist men inte minst... -Du är långt ifrån en hemsk mamma!


    Va? En vuxen son ska få belöningar för att utföra hushållssysslor som en 10-åring klarar av? Ska han få veckopeng men inte få lov att köpa lördagsgodis för allt också?
  • Anonym (E)

    Och vad har detta i trådstarten öht att göra med vad din 21-åring tycker om dig?? Du skriver inte ett ord om hur du beter dig mot honom, bara en massa om hur du har uppoffrat dig för barnen. Tror du de bryr sig ett dugg om det? Nej! Det som betyder något är hur er relation ser ut, så börja med att beskriva den så kanske du kan få några svar!

    Problemet här är nog att du är ett offer gentemot dina barn istället för att vara en stark vuxen. Sluta curla!! Och sluta tjata som om han vore ett barn! Skulle du hålla på så där med en vuxen inneboende också....? Och säg åt 21-åringen att han ska hitta eget boende! Det är verkligen på tiden.

  • Anonym (QV)

    Antagligen är du helt uppslukad av din nya partner så till den grad att han känner sig bortvald. När min egen mamma träffade en ny partner var jag vuxen och till och med flyttat hemifrån men kände ändå så. Hon hade knappt tid att ses längre, när vi sågs var det alltid (måste åka om en timme för jag vill vara hemma när X (nya partnern) kommer hem, nej jag kan inte komma jag ska vara med X, ringde inte lika mycket längre utan bara när partnern inte var där och när han kom ?ja ja, X kom här nu så vi hörs?, firar inte högtider med mig eller resten av släkten längre osv. Innan hon träffade honom var hon alltid med oss barn och resten av släkten. Kontrasten blev stor. Även hennes syskon och mamma reagerade och tyckte att de aldrig hör från henne längre och mamma och syskonen har i dagsläget inte träffats sen jag vet inte ens när. Vissa kan ju bli så mot sina kompisar också när de träffar en partner, isolera sig med partnern och dra sig undan från alla andra. Det känns sårande. Som att nu betyder man inget längre.

  • Anonym (Erika)
    Anonym (N) skrev 2024-07-06 11:03:05 följande:

    En 21-åring ska inte bo hemma längre.


    Klart dem kan.
    Jag har uppmuntrat min dotter att gå klart dina studier ( och spara pengar under tiden) innan hon flyttar hemifrån.
    Vi bor i Stockholm och går hon klart här så slipper hon betala för ett rum som hon redan har här.
    Så allt behöver inte vara så svart på vitt.

    Vill hon flytta tidigare så självklart hindrar jag inte henne. 
Svar på tråden Min 21 åring säger jag är en hemsk mamma