Separera?

Jobbigt läge. Har du pratat med henne om dina känslor? Alltså verkligen öppnat upp och pratat ärligt om allt? Skulle parterapi kunna vara något att testa först och se hur det går? Kanske att öppna upp om allt I en annan miljö med en terapeut?  Hjälp att sortera alla känslor och hur du/ni tar er fram. Låter som du är ganska sårad. Sedan tycker jag inte man kan leva så på sikt som du gör utan förändring, att ha en klump i magen när ens partner kommer hem, längta tills den drar osv. Ohälsosamt.

Skulle det sedan trots allt mynna ut i en separation så tycker jag personligen inte att man kan "bli för gammal" för detta. Inte heller för gammal för att träffa någon ny. Men målet är ju att du ska må bra med eller utan partner. Man ska ju sträva efter att må bra oavsett ålder.Tycker dessutom inte 50 är gammalt. Är själv 30+. 

 

Alltså grejen är att jag vill inte öppna mig mer än jag gjort, det slutar bara med att så fort vi kommer nära iså blir jag sårad. Jag vill inte vara nära henne varken känslomässigt eller fysiskt. 

Jag tror inte problemet är att hon inte vill utan att hon inte kan ha en relation med mig, då de rätta känslorna inte finns där. Och jag vill inte heller längre, har gett allt i alltför många år nu. 
vi har provat parterapi men kände inte att vi båda hade agendan att vi skulle få det bättre tillsammans utan det handlade mer om att hon ville få terapeuten på sin sida. 

 

Om du inte mår bra i relationen så ska du absolut skiljas - särskilt som ni har barn! Du vill väl inte att de ska växa upp i en trasig familj? Och vad spelar det egentligen för roll om du träffar någon ny eller inte när du går omkrig och mår så här? Då är det väl mycket bättre att vara fri och kunna odla dina intressen, umgås med dem du vill och leva som du behagar?

Nu tror jag iofs att du kommer träffa en ny så småningom - 50 är verkligen ingen ålder - men låt det ta sin tid och se till att bygga om din självkänsla först.

Livet är kort, slösa inte bort det med något som du inte tror kommer förändras till det bättre. Se framåt om 2-3 år, var hoppas du vara då? Vad behöver du i så fall göra nu för att hamna där?

Man kan inte ändra en annan människa, bara sig själv, du behöver ta ansvar för ditt liv så att du lever ett liv som får dig att utvecklas till den du vill vara. Dina barn mår bättre om du och deras mamma mår bra, oavsett om ni är gifta eller ej.

Hej TS.

Ja om hon har gjort och sagt saker som får dig att bli sårad så har ni ingen bra relation med varandra. Då är det bättre att gå skilda vägar och bygga upp dig på nytt så att du känslomässigt börjar må bättre.

Du kan fortfarande vara en bra pappa till era barn även om du är skild. Och du kanske till och med blir en bättre och gladare pappa till dem för att du känner att du mår bättre och barnen lägger märke till det och ser det på dig.

Förmodligen så kommer ditt liv att kännas bättre för dig också för just nu så går du ju bara runt med en klump i magen och mår dåligt i relationen.
Det finns goda chanser för dig att hitta någon ny partner som du kan ha ett bra förhållande med. Det är svårare om du skulle vara 90-plus.

Förändring är konstant, och i ditt fall så behövs det någon form av förändring som får dig att se ljuset igen.

Ja okej, det låter som att du vet svaret inom dig. Låter som att ni gjort det mesta. Inga varma känslor. Låter inte bra. Men gammal är du inte. Man blir heller inte någonsin för gammal för att ta hand om sig och må bra. Önskar dig all lycka till. Ta hand om dig.

Svaret ovan kom ifrån mig.

Jag brukar tycka att familjelivs debattörer är lite för snabba med att skrika gör slut, men i ditt fall TS undrar jag varför du stannar? Du verkar ha kämpat och kämpat och kärleken låter helt död. Vad finns det att rädda? 

Separera, du ska inte må dåligt i ditt förhållande. Jag önskade så när jag var barn att mina föräldrar skulle separera för de älskar absolut inte varandra. Tyvärr lever de ihop ännu idag och de har, jag vill inte säga förstört, men allvarligt färgat hur jag själv hanterar en relation och jag levde även jag i en kärlekslös relation i många år innan jag valde att lämna. Det var det bästa beslut jag tagit och jag har fått uppleva hur det känns att vara älskad och att älska någon på riktigt. Tyvärr höll inte det och nu går jag också runt och är rädd att inte kunna träffa någon ny då de flesta vettiga i min ålder redan är "tagna".

Jag skulle säga att runt 50 år är en guldålder för det är massor av par som separerar och längtar efter att bli kära på nytt. 

Det kan mycket väl vara så att barnen känner av att det är något som inte är bra i hemmet, att du mår dåligt. Därför skulle de må bra av en skilsmässa också. Du är inte alls för gammal för att hitta någon ny heller! Du kommer att må mycket mycket bättre av att skilja dig, garanterat.

Vi separerade då jag var 49 för 7år sedan. Det bästa vi gjort. Värsta är att hänga ihop för barnens skull, då lär man ju ut fel bild åt dem hur förhållanden skall vara.