Vem bestämmer schema för barnen?

Kanske återhämtning för honom är bäst på det sätt som han väljer! Känns rätt självklart att det är bättre återhämtning med noll barn än ett... Om du tänker ett par varv extra så måste väl även du förstå det, och att du inte kan jämföra med kärnfamilj eftersom det är samma sak där, att man inte får riktig återhämtning på samma sätt som om man skulle ha totalt lugn och ro en hel vecka i sträck.

Ditt mående påverkas ju inte alls på samma sätt! Du sitter med längtan efter dina barn, det innebär att du kan vara en bra mamma ändå när du träffar dina barn. Om du inte klarar det så är det ju något fel som du behöver terapi för. Däremot helt naturligt att om man får för lite återhämtning så kommer det självklart påverka måendet både de dagar man har barnen och när man inte har dem! Förstår du verkligen inte denna skillnad....?

Blir du verkligen stressad eller är det något som du bara sitter och hittar på nu? För om du är stressad att du "måste" ta vara på tiden med barnen så ja, då behöver du terapi. Din ångest ska inte gå ut över de andra.

Ja alltså om han går med på att jag får ta barnen till aktiviteter på hans vecka osv, fine. Och ska man iväg på match tidigt på morgonen kanske det är lika bra att andra barnet sover här osv. Då är ju allt frid och fröjd för mig. 

Jag fick känslan av honom att jag inte skulle få träffa barnen på en vecka. Det är det jag är rädd för. 

Vi kan ju testa med varannan vecka, det kanske slutar med att vi har ungefär som nu. 

Far och morföräldrar som barnvakt hade vi  ibland förr. ca 1 gång om året. Men senast 3 åren har vi aldrig haft det. Pappan och jag är inte intresserade av att ha egentid tillsammans utan vi vill alltid vara med barnen. Men vi hälsar såklart på släktingar så att dom får tid tillsammans. 

Varför kan jag inte jämföra med en kärnfamilj? Där behöver man ju ingen återhämtning alls. Och jag känner samma nu. En dag - två dagar i veckan då jag tränar och passar på att jobba över och fixa ärenden, men inte för återhämtning. 

Att jag mår dåligt och får ångest över att förlora halva mina barns barndom, eh ja! 100% sant. Nu har jag som tur är haft det ganska lyxigt de senaste tre åren och ändå fått vara mesta tiden med barnen, så hittils har det inte direkt varit några problem. Och det är jag tacksam för såklart, när dom varit så små. Äldsta är 13 nu så det är kul och hag blir stolt och glad att se att barnet vuxit upp blivit mer självständig. Och njuter extra av lilla som gärna vill vara nära hela tiden. 

På riktigt.. han har fram tills nyligen haft barnen 20-30% enbart.

Varför denna ton mot TS? Hon har ju dragit största lasset med barnen! Det är väl inte konstigt att hon kanske fått offra mer av sin egen fritid då han inte funnits där och avlastat? 

Att byta olika dagar så man får kvalitetstid med ett barn i taget låter SUNT. Och vill man inte vara med sina barn så kanske han ska gå tillbaka till 20-30% om det nu är så besvärligt.

Nej, såklart ni inte haft barnvakt för tid tillsammans de senaste 3 åren. Han lämnade ju dig för 3 år sedan.

Så resonerar lata 90talister.

Återhämta sig. Egen tid.. vissa verkar inte fatta vad barn och familj innebär.

Tack och lov har vi en person här inne (TS) som är lämpad som mamma. Så mycket lata och självupptagna kvinnor det finns nuförtiden.

Kanske bättre att ni skaffar en hund istället för ungar?

Tack. Jag känner såklart inte att jag offrat nån fritid utan enbart vunnit. Barnen är min fritid. Men jag har heller inte tvingat mig till att få så mycket tid med barnen. Det har bara blivit så. Jag erbjuder mig att göra det ena och det andra och pappan har accepterat och ibland till och med sagt tack, trots att det är jag som borde tacka. 

Ja, men eller hur! Återhämta mig gör jag medan jag läser godnattsaga. Träning får jag när jag cyklar till jobbet eller leker tafatt med barnen. Ibland springer jag när dom cyklar bredvid. Egentid skulle kännas som ett straff. Visst ser jag fram emot saker jag ska göra senare i livet, men här och nu njuter jag av barnen. 

.. och anledningen till att du får påhopp härinne beror enbart på att dessa personer inte själva är passionerat engagerade eller intresserade av sina egna barn. Alla är inte det. Många har svårt att göra uppoffringar av det egna jaget och när du kommer in och levererar 100% mamma idealet mitt i ansiktet på dem attackerar de för att dämpa sina egna dåliga samveten.

Så ta inte det personligt. Ditt engagemang i dina barn är den finaste gåva man kan ge sina ungar. Vi har så liten tid med dem. Barndomen är SÅ kort i det stora hela. Tid att förverkliga sigsjälv finns alltid senare.

Försök resonera med pappan, kanske kompromissa om en dag själv med vardera barn och att du kanske tar en dag extra? Det kommer nog lösa sig med tiden annars om han har behov av egentid från barnen.