Vad är det sämsta i din relation?

Sexet.

Klimakteriet ändrade min preferens så nu är jag mer dominant och har mer experimentlust. Han är trött, överviktig, har börjat få problem med snabb utlösning (5 min ca, har aldrig varit så förr) och är inte särskilt intresserad av sex.

Det funkar ingen vidare, men ska man riva upp himmel och jord för det när allt annat är bra? Om fem år kanske ingen av oss bryr oss så mycket om sex.

Inget som är dåligt än efter 1,5 år tillsammans. Vet att många anser distans som dåligt för att man inte kan ses så ofta. Men jag träffar honom lika mycket som jag hade kunnat göra om han bodde närmare. Då är väl det enda negativa att det kostar bensin isf. 

Jag har inget problem med att det skiljer 20 år mellan mig och min sambo men vetskapen om att vi inte blir gamla tillsammans är tråkig. Men jag lever i nuet och tar vara på tiden att jag hittat någon som är bra för mig. 

Att min sambo är uppvuxen i ett ojämställt hem och inte har fått lära sig att det är hans ansvar att hålla rent  hemma. Rent intellektuellt förstår han att han bör göra sin del, men han glömmer bort det gång på gång. För mig som är uppvuxen med en städande och diskande pappa känns det helt galet att jag ska behöva påminna en vuxen människa om något så grundläggande. 

Allt. 

Sexet.
Eftersom hon är den med minst lust och har en del fysiska krämpor, så är det hon som bestämmer allt som har med sex att göra. När det ska bli, var det ska bli, hur det ska bli och tom hur länge det ska bli.

Samma som i alla förhållanden. Jag förväntas vara ok med att min partner tittar på bilder och videos av, och blir kåt på, och fantiserar om och runkar till tjejer som inte är jag. För det är ju så ?naturligt? att killar ska få göra det. Hur det får mig att känna spelar ingen roll. Hans behov av att dregla över nättjejer och få sitt lystmäte av andra nakna kvinnokroppar mött måste accepteras och förlåtas. 

Att hon är så osjälvisk. Hon jobbar /fixar/tröstar sig sjuk. Snällheten har en baksida som gör ont att se. 

Det slipper jag! Men jag vet exakt vad du menar sedan tidigare män. Jag kanske har hybris nu men det känns som att han är rätt obrydd om andra tjejer och bara dreglar över mig. Vi kan vara på en strand med massa kvinnor men jag känner att han ändå bara spanar in mig.

Han kanske är förhäxad av mig som min mamma påstår (vi umgås inte längre. Hon är alldeles söndersupen/benzo. Hon tycker att jag är världens värsta människa eftersom jag inte vill "låna" henne pengar och att jag har "fittpiskat" min man och använt ond magi för att han skall älska mig och "inte se vilken äcklig ond hora jag är egentligen")

Att jag inte tänder på henne längre. Vi har det bra tillsammans men jag fixar inte att ha sex med henne.

Att han har svårt att komma till skott med viktiga saker och jag behöver pusha honom.

Hur blev det så?

Största problemet för mig i vår relation är att jag nu (50+) gått ifrån att ständigt ha sexlust till att känna lust mer sällan, och det tar längre tid att få orgasm. Det hade verkligen varit förfärligt om det försvann helt. 
Har ingenting med attraktion att göra, utan känns som en hormonell förändring 

Det sämsta i mitt förhållande är att min partner tappat formen en aning.

För mig är det mycket det där med att jag har svårt att vara ett stöd när det är något jobbigt i hans liv. Jag är väldigt känslig för om han är ledsen eller har ont, så pass att jag blir ledsen själv. Så om en nära anhörig till honom dör tex. Så blir det väldigt snart att han får trösta mig istället. Det är en sida jag verkligen ogillar hos mig själv. 

Jag har läst här om någon som berättade om sin själviska farmor vars man behövde ta hand om henne för det var så jobbigt för henne när HAN var döende i cancer. Det känns som att jag skulle kunna göra en sån sak. Tycka synd om.mig själv och "ta över" på det sättet. 

Inget sex på 5 år.

Nu är jag inte i den relationen längre men det som var dåligt var:

- inget jag gjorde dög
- fula ord när jag gjorde något fel/inte hörde vad han sa/inte gjorde på hans vis
- alkohol varje dag
- klagade på att jag spenderade pengar trots att jag aldrig gjorde det samtidigt som han spenderade runt 5000kr i månaden (minst) på alkohol och snus
- elak när han drack
- klagade på att jag aldrig tog initiativ till sex. Försökte förklara att jag behövde närhet för att få lust med resultatet att all närhet skulle leda till sex
- fick aldrig vara less/trött/besviken etc utan att han fick utbrott och kallade mig fula ord
- kastade öl eller vin på mig när han blev förbannad och som jag sen fick städa upp.
- skulle vara "kåt, glad och tacksam" eftersom han drog in mer pengar än mig.

Försökte ändra på mig under många år men till slut gick det inte och sen några månader är jag fri. Det var inte enkelt men jag är glad att jag äntligen lyckades.

Det sämsta med vårt äktenskap är att vi ibland tänker väldigt olika. Jag är en känslomänniska och har ett hett temperament. Han tänker mer rationellt och har ett lugn och tålamod jag saknar. Han är mer ordningsam än mig, vilket för honom förmodligen kan vara jobbigt då jag är en slarver.

För övrigt är jag mycket nöjd: litar till 100 % på honom, en bra pappa, jag kan vara mig själv och blir accepterad för den jag är, han är kärleksfull och en absolut ickedömande person mot andra människor - och jag tror och hoppas att min man känner samma om mig. Men jag tror också att jag är emellanåt inte är så lätt att leva med