En gång strulpelle, alltid strulpelle?
Varför ska alla olika personligheter alltid ha en diagnos? Är det för att man ska kunna skylla på denna? Vi är helt enkelt olika. Din man är väl en slarver, som går i andra tankar och lever inte i nuet. Vore det en kvinna så kunde man rekommendera mindfulness, då man lever för stunden och fokuserar på det man gör. Men män är nog inte intresserade av detta?
Nej det handlar inte om att ha något att skylla på.
Utan. Det handlar om att föreligger där någon diagnos i grund och botten är det JÄKLIGT relevant att veta om den, så personen får självinsikt i hurdana dom själva fungerar. Så man kan rikta RÄTT typ av verktyg / behandling (om det skulle krävas) för att personen skall lära sig strategier för att strukturera upp sitt liv. Och få ett mer harmoniskt, välfungerande liv.
Har man en diagnos man ej vet om. Så är det OFTA så att man fumlar i mörkret och inte hittar fungerande strategier. Vansinnigt mycket energi och tid slösas bort, utan att personen kommer framåt. Under den tiden så sabbas relationer, ekonomi, jobb. Osv. Det blir en onödigt kaosartad tillvaro, som personen i sig sällan ens vill vara i själv. Och hen förstår inte varför det hela tiden blir fel, eller varför det blir konflikter, varför andra blir irriterade/arga på dom.
Inte allt för sällan så blir tex NPF:are som flugit under radarn, och är odiagnostiserade, tillslut utbrända och familjen. Om dom har en sådan. Orkar inte längre dom heller.
Det är VÄLDIGT vanligt att NPF:are som flugit under radarn även är högbegåvade. Så omgivningen förstår inte hur någon så smart och skarptänkt, kan vara så fullständigt bedrövlig inom andra områden. Det sticker ut. Kontrasten blir väldigt stor.