Jag tror inte att man ska vara för snabb med att slänga sig med diagnoser hit och dit. Den personen kanske bara är sån. Bara för att man avviker lite så betyder inte det att man har en diagnos.
Nu har han ju bevisligen kunnat sköta sig själv fint hittills, innan vi träffades. Och han är klantig men inte på ett konsekvent sätt, vilket gör mig ännu mer förvirrad. Samma sak, rutin, fungerar fint 34 gånger men gång 35 blir det pannkaka. Han kan planera och boka resor och utföra planer men rätt som det så blir han helt hjärndöd och kan plötsligt inte göra något själv.
Hade jag vetat att det var räkningar eller tidsplanering eller säkerhetstänk som var hans svaghet hade jag kanske kunnat parera. Som någon sa handlar det om att komplettera varandras svagheter, det har jag inget emot. Och jag är heller inte bra på allt. Men det är väl detta med att det alltid kommer som en blixt från klar himmel när han ställer till det, det gör mig väldigt osäker. Han ÄR ju samlad och strukturerad, oftast. Men när det smäller så smäller det ofta hårt. Egentligen den bästa mannen jag haft, tidigare partners har varit konsekvent skitkassa på många områden och vägrat bli bättre.
Men ja... Det senaste nu har fått mig att vackla ordentligt. Sen är det inte ett enkelt beslut att göra abort heller. Även om jag förstår att det säkert är det mest rationella att göra enligt många. Vi ska snart på första ultraljudet...
Vi har haft en lång diskussion om knipan han har satt oss i och han vet att jag tvekar, han är djupt ångerfull för han vill verkligen bli pappa och det sliter hjärtat i tu att se honom så bedrövad. Samtidigt förstår han mig säger han. Och jag har varit tydlig med att det är upp till honom att komma med lösningar, jag tänker inte bogsera upp honom ur diket den här gången.
Kronofogden? Så han tar inte ens ansvar för sin ekonomi? Vill du verkligen vara låst till den mannen i minst 18 år?