Vi med diagnoser bemöts utifrån dem!!

Tack för svaret, men det är lite för sent för mig att tänka på... Jag blev diagnostiserad för många år sedan, jag hade inget annat val än att försöka få en utredning som visade vad problemet var.. Vill inte gå in på detaljer, men det var väldigt akut att få en diagnos! Många år senare har jag kanske inte lika mycket symptom, men diagnosen är ett faktum. Den ställer till det lite i vardagen, men jag är som vem som helst. I situationer där den inte alls är ett problem så bemöts jag ändå utifrån den! 

Anonym (Aspie): 

Exakt! Hjälpen är knappt värd att nämna! Det som behövs hjälp med finns inte någon som har hand om! Om du inte har behov av LSS, funkar det med jobb och allt som hos vem som helst? Det gör det inte för mig, men LSS och muppverkstad är det enda alternativet som finns om man inte klarar vanliga arbetsmarknaden. Jag behöver inte muppverkstad, jag är inte så pass oförmögen..! Men det finns ju för i helvete inget annat däremellan, det är problemet för många av oss!

Anonym (Man):

Du fattar inte vad jag försöker förmedla i TS! Du har inga diagnoser själv förstår jag? Annars skulle du inte svara på det sättet!  Jag menar i TS att folk använder diagnoser i alla möjliga sammanhang som rör den som har dem, alltså även i alla möjliga sammanhang där den inte alls hör till saken! Det är jobbigt att ens diagnos alltid, alltid dras upp jämt, man är inte en diagnos utan en människa som vem som helst! Du fattar inte vad som är problemet med det, tydligen! Du påpekar att det finns för att man ska kunna få hjälp och förståelse i vissa avseenden som är avgörande för diagnosen, ja det har du rätt i! Men nu syftar jag på alla andra områden i livet där en diagnos inte behövs eller spelar roll, men där diagnoser ändå är något som folk stirrar sig blinda på! Det är inte i alla möjliga situationer i livet som den ska "hjälpa", nej många andra situationer och områden behöver inte ha diagnos för att förstås! Bara i vissa situationer ska den vara till hjälp! Men det är tydligt att det i alla situationer i livet ska påpekas och tas med i vad som än händer. Det är det som är skit! 

Förstår du nu? Eller så kan du lämna tråden, vi behöver inte någon som inte förstår vad problemet här är! 

Jag förstår dig precis! Det du beskriver är ett lika stort problem som det jag tar upp i TS. Att den med diagnos eller föräldrar till barn med diagnoser alltid tror att allt är diagnosen. 

Men just i denna tråd är  problemet när man själv inte har lust att vara sin diagnos hela tiden, utan att det är alla andra som tror att allt är diagnosen! 

Till er som frågar om jag måste berätta om diagnosen för alla:

Jag menade i situationer där jag måste berätta om den! Jag berättar inte om den om jag inte måste! Vänner som jag haft länge vet ju om den, hur skulle jag kunna ha vänner som jag har känt i åratal och inte berättat det för? Om jag inte hade berättat det så hade det inneburit att jag sökt en sak för dem som påverkar mitt liv, och jag skulle inte vilja ha vänner som inte berättade om sånt efter att vänskapen pågått ett tag, inte i många år och jag fick veta en sån sak efter typ 10 år av en slump! Dessutom blir det svårt att förklara för någon som känt mig så länge varför jag inte jobbar, varför jag har kontakt med psykiatrin, m.m. m.m. Nu är det oftast inte nära vänner som kränker, men jag är inte öppen med min diagnos hela tiden när jag träffar nya människor!!  Varför tror ni det??? Jag syftade självklart på folk jag måste berätta för! Alla professionella jag har att göra med, oavsett om det är en boendestödjare, en handläggare, en läkare, vad som helst, vet ju! Jag kan välja att lämna rutan blank i blanketten jag fyller i när jag ska skriva in mig på en ny vårdcentral, jag kan strunta i att kryssa i om jag har någon psykisk diagnos av det slaget.. men är det så bra att utelämna det? Jag vet inte.. Det frågas om allt möjligt även när jag ska svara på frågor hos vilka instanser som helst.. de frågar om såna saker som diagnoser, fysiska sjukdomar, mediciner, som de anser sig behöva veta. Det vore dumt att inte skriva sanningen om allt, hur skulle jag kunna komma undan med att jag har Asperger menar ni? Förr eller senare kommer det fram! 

Det skulle stå "DOLT i flera år", inte sökt. 

SwediShortSnort:

Ta det lite lugnt! Jag går INTE och skyltar med diagnosen!! Jag pratar här om de personer inom vården och privat som vet det! Det är de som säger saker som jag märker är pga diagnosen, fast de själva märker inte att de särbehandlar mig. Det är små detaljer som märks att det är så, jag själv hör det tydligt men de tänker inte på det alls. 

Jag har inte sådana svårigheter att jag måste berätta det för varenda person jag möter! Vilket otroligt otrevligt sätt du skriver på!! Jag menar de som måste veta, privatpersoner som jag har en relation till eller professionella som jag har att göra med! Det är alla möjliga professionella, och det är svårt att inte tala om för dem att jag har Asperger, det framgår förr eller senare! 

Sjukt otrevliga svar här i slutet, av er som ser det som att jag går och berättar om min diagnos för varenda person jag möter! Fatta att det gäller såna som redan vet! Som vet därför att de känner mig väl!! Det kan tex vara en ny vän som berättar att hon själv har tex Asperger eller vad det nu är; ni tycker att jag inte ska berätta för hen att jag också har det eller? Nej okej då är jag tyst då, jag fortsätter umgås med henne utan att hon har en aning om det, är det ett bra alternativ eller hur exakt menar ni med att låta bli att berätta det för folk? Jag berättar för dem som jag har någon form av relation med, inte alla andra! 

Du som skrev att du inte pratar om din diagnos med din man: nej men jag antar att han VET att du har den?? Jag pratar inte heller med min pojkvän om den, eller med vänner, eller med en kvinna jag har en nära relation till trots att hon är professionell! Det är HON som drar upp min diagnos när jag tex frågar om råd om något! 

Hoppas jag slipper fler otrevliga svar från folk som tror att jag pratar om diagnosen i tid och otid!! Ni har fattat fel!!

Anonym (Håller med):

Läs mina svar ovanför! Jag orkar inte fortsätta förklara hela tiden att jag inte berättar för varenda person jag möter!  Kontakt med psykiatrin och varför är inget som jag tycker är bra att dölja för min pojkvän eller någon annan som är nära mig, mina föräldrar och släktingar vet ju redan eftersom de var med när jag fick diagnosen för många år sedan! Min mamma tex ser mig som sin dotter och älskar mig precis som hon alltid gjort, men även hon har fått en annan uppfattning om saker sedan jag fick diagnosen. Även om jag inte tar det personligt och hon inte menar något illa, så märker jag att det förekommer att hon är på ett sätt i vissa situationer som hon inte var innan jag fick diagnosen! Sådana små saker märker jag hos dem som står mig nära, och hos psykiatrin! Jag säger att jag ska till läkare om jag ska till psykiatrin, ja, om jag inte har någon anledning att tala om att jag har kontakt med dem! Men jag menar att psykiatrin själva, trots att de är mot mig som om jag vore vem som helst, gör tabbar och utgår från diagnosen ibland! Och att jag ska till psykiatrin kan jag säga till tex boendestödjare, jag har ingen anledning att ljuga för dem, de vet ju vilken diagnos jag har, varför skulle jag inte tala om det för dem? De fattar ju ändå att man inte är "normal", och det spelar ingen roll för de är ändå ganska puckade när de är hos klienter, vad som än är problemet, de säger saker som är helt koko ändå, jag har hört allt möjligt från folk som har boendestöd av olika anledningar, vissa har inte ens någon diagnos men har ändå boendestöd! 

Vet inte hur många gånger jag ska behöva försöka förklara här att jag inte går och skriker ut min diagnos till hela världen! Det räcker med att såna som vet pga att de är nära mig på olika sätt säger saker som visar hur annorlunda sätt allt blir med vs utan diagnos. De som redan vet är svårt att göra något åt, de vet därför att de behöver veta, punkt! Andra människor behöver inte veta, men det är inte det min TS handlar om!! Fy fan vad tråden vänt, från att det fanns förståelse och medhåll till att det påstås att jag får skylla mig själv! Lustigt att det plötsligt bara kommer svar som inte är relaterade till min TS alls, utan bara påhopp och antaganden. Alla har ju läst exakt samma TS! De första som svarade kom inte alls och trodde att jag berättar för allt och alla och därför är det så som jag skrev i TS, de förstod vad som står! 

Anonym (Man): 

Irritationen beror på att det påstås att jag berättar för alla jag möter att jag har diagnosen, och att det finns påhopp att jag ska växa upp och inte klaga om jag skyltar med den och alltid pratar om den. Dessa påståenden är helt enkelt inte sant, det är det jag reagerar över! Inte bara att folk inte håller med, utan att de skriver att jag pratar om den med alla jag möter; jag svarar att det inte är sant och att det är rena antaganden som görs och blir personliga! Vet inte om du förstår att det är det jag är upprörd över, och inte bara att vissa inte håller med? Att inte hålla med är en sak, men det här är påståenden som inte stämmer!! Förstår du skillnaden? 

Tack för svaret, skönt att du förstår vad jag menar och tack för att du delar med dig om hur du haft det och hur du gjort något åt det! 🙂

Jag var inte arg från början här, jag skrev om ett problem i TS som är relevant för alla med diagnoser, även föräldrar och anhöriga till personer med diagnoser, för att höra andras erfarenheter och synpunkter. Visserligen har du helt rätt i att jag ska strunta i deras fördomar och förutfattade meningar och påpeka för de som säger saker till mig att jag är samma person oavsett om det handlar om ett vardagsproblem jag delar med många, att då är diagnosen helt irrelevant! Att jag är arg beror på att det plötsligt bara kom en massa svar som påstod att det är jag som drar upp min diagnos hela tiden för alla möjliga människor och att det är därför jag blir bemött efter den. Vilket inte alls är så det är! Det är bara antaganden som görs och blir till att deras svar till mig blir så fel, för det är inte alls så att jag gör det, jag skrev om de personer som redan vet om diagnosen och att det spelar in i hur de resonerar kring saker som händer i mitt liv.

Tow2Mater: 

Ja, absolut. 

I appen fick jag först kontakt med en psykolog och hon frågade om jag var sjukskriven (det fanns ingenstans att skriva vad man sökte hjälp för innan man började prata med någon psykolog, och det stod inget om hur de resonerar kring att man redan har en kontakt med psykiatrin eller så, det kom fram senare att de inte jobbar med folk som redan har sådana kontakter, utan med folk som inte har någon vårdkontakt och bara behöver en psykologkontakt via dem av någon anledning. Alltså folk som inte har sådan stor problematik som psykiatrin har hand om. Fråga mig inte hur de tänker! Jag trodde att det faktum att jag behövde dem för att jag var nyinflyttad på en ort belägen långt ifrån där jag bott och att det är ensamt och en omställning som är krävande för vem som helst skulle vara tillräckligt. Alltså jag ville ha psykolog via appen för just den grejen. Inte något mer!) När jag svarade att ja jag är sjukskriven, till och med permanent, undrade hon hur det kom sig. Jag berättade då, jag hade ingen aning om att de då inte ansåg sig ha kompetens till att hjälpa oss som har så omfattande problematik! Okej jag förstår, att jag har omfattande problematik som gör att jag har kontakt med psykiatrin är alltså enligt dem att de inte har den kompetensen som krävs.. trots att jag endast var i behov av stöd i och med att jag var ny och ensam på annan ort, det var bara det som jag behövde lite stöd med. Det handlar om högst 10 samtal med deras psykologer och de har kompetens att hjälpa dem med mindre problem i livet, ja men nu var det ju just det att jag råkade ha en diagnos och kontakt med psykiatrin och då ansåg de att de inte hade kompetens att hjälpa mig eftersom jag hade "omfattande problematik". Denna omfattande problematik var inte alls det jag sökte för, utan stöd i en helt vanlig livssituation som är jobbig för vem som helst oavsett diagnos eller inte. Det hade iallafall ingen betydelse, de jobbar inte med oss som har diagnoser och kontakt med psykiatrin för "de hade inte den kompetensen". Nä okej, jag trodde att de tog emot alla som har vardagliga problem med vanliga saker, oavsett vem man är, de har lanserat appen på ett sätt som gjorde att jag trott det. Okej fine, de väljer hur de jobbar och vilka de hjälper! Om man redan är inne i systemet och inte bara har en tillfällig kris så är det inte aktuellt med hjälp för de har inte den kompetensen, anser de. Den här appen är helt enkelt bara ett sätt att tjäna pengar, förstod jag efter att ha skrivit om det på nätet och fått svar från folk som använt den; det enda de gör är att skicka uppgifter till klienten och så är det upp till denne att göra dem; och ingen feedback från psykologen där alls utan bara skräp som inte är någon hjälp utan bara vill ha pengar. Fick detta förklarat av en person som var sjukt missnöjd. 
Iallafall så klagade jag i appen på ett ställe som tog emot alla klagomål och synpunkter, det var inte psykologen som jag skrev till där utan en ansvarig. Jag klagade på att jag blev nekad pga att jag råkade ha Asperger och psykiatrikontakt och därför kunde jag inte få stöd i en situation som inte krävde specialistkompetens utan berodde på att jag var nyinflyttad och ensam och behövde prata lite om det. Men denne svarade som att hon trodde att jag sökte hjälp för Asperger. Det var så det var. Inget att jiddra om såhär långt efteråt, jag vet! Jag tog upp denna situation som ett exempel bara, att man blir bemött totalt efter en diagnos man har, som inte har något med sammanhanget ifråga att göra. 

Anonym (JB): 

Isåfall är din diagnos inget som påverkar dig nämnvärt om bara de två närmaste vet om det! I mitt fall är det på grund av den jag är sjukpensionär, det enda alternativet som finns för mig om jag vill ha hjälp med sysselsättning är daglig verksamhet, annars fixa någon sysselsättning utan hjälp från kommunen vilket inte är det lättaste, jag kan alltid jobba ideellt men det är tydligt när någon i min ålder jobbar ideellt och inte inom ett vanligt jobb att något inte stämmer.. ingen behöver ju veta att jag har Asperger för det, men bara att jobba ideellt förstår vem som helst att något inte är som det brukar, för varför skulle jag jobba ideellt istället för att ha ett vanligt jobb!? Diagnosen behöver de inte veta, de kan tro vad som helst, jag slipper bli bemött efter den när jag jobbar ideellt iallafall, för det kan vara av vilken anledning som helst! Vad mer? Ja det är något som påverkar hela mitt liv som gör det svårt att få folk att tro att jag är vem som helst! Det är det som är skillnaden mellan mig och såna som har diagnoser men kan leva som vanligt med vanligt jobb och vanligt liv och allt. Ni som inte förstår varför det är så många jag känner som vet, ja men då har vi helt olika situationer med våra diagnoser! Om ni inte har berättat för fler än ett par tre nära anhöriga så har ni helt enkelt inte min situation. Ni kan med andra ord leva med era diagnoser och ha vanliga jobb, ingen kontakt med olika myndigheter och vårdgivare, och därmed har ni mycket lättare att träffa nya vänner och partners genom era helt vanliga jobb och då har ni helt andra förutsättningar, alltså är det därför ni inte behöver nämna era diagnoser till någon alls knappt! Då fattar jag att ni skriver att jag inte behöver nämna det till någon. Men jag är sjukpensionär, jag har många olika kontakter med instanser (egentligen meningslöst för det är ingen som gör något vettigt som hjälper mig alls!), och allt är helt annorlunda än det är för er. Jag är som sagt inte öppen med min Asperger så fort jag träffar nya människor, men om det är människor som jag fortsätter umgås med och ha kvar i mitt liv så blir det bara dumt att låtsas som ingenting! Att det är något som är annorlunda fattar alla redan eftersom jag inte har jobb! Det är det som är grejen, förstår ni skillnaden? Alla som är en del av min umgängeskrets fattar redan att något är det..! Istället för att låta folk tro att jag tex är missbrukare eller lever på Soc så säger jag som det är! Det är väl inget konstigt när det ändå inte går att dölja att jag inte är som alla andra?! Ni har en helt annan situation som inte behöver nämna diagnosen för någon alls, för ingen märker att något inte stämmer om ni har helt normala liv!! Att ni anser att jag aldrig behöver nämna min diagnos för någon jag träffar, tyder på att ni tror att jag lever ett lika normalt liv som ni! Men det gör jag inte! Alla som jag möter som jag börjar umgås med märker att något inte stämmer ganska snabbt! Om ni menar att de inte kommer att fråga mig saker, ja då är ni naiva som tror det! Folk frågar när jag har haft dem i mitt liv ett kort tag, och om ni tycker att jag ska ljuga och säga att jag inte har någon diagnos utan svara att jag är helt normal, kanske ljuga om att jag jobbar med något jag inte jobbar med bara för att jag inte ska berätta om min diagnos... Ja okej om ni tycker så! Jag har fattat att hur jag än förklarar så tycker ni att jag inte ska nämna att jag har Asperger för knappt någon alls. Det är eran åsikt om saken, jag har inte lust att bemöta den frågan mer. Jag har berättat i flera inlägg här varför det är svårt att dölja att jag har en diagnos. Om ni inte förstår fortfarande så får det vara så; jag svarar inte på fler inlägg som inte fattar det! Jag tänker bara svara på inlägg som inte har den uppfattningen. Någon måtta får det vara, och den här som tror att jag är arg på folk som inte håller med.. du får tro det! Du tror det hur mycket jag än försöker förklara varför jag är arg på de inlägg som du tror "inte håller med mig", det är inte alls den anledningen men det får du tro för det är ju det du vill tro! 

Tillägg: 

Jag håller mig till att hädanefter svara på inlägg som berör det problemet jag skriver om i TS. Alltså om att folk man känner som vet om diagnosen man har anser att de bemöter en som den man är och inte utifrån att man har en diagnos. Men att det är uppenbart att de inte inser att de ibland (inte alltid, men det händer!) utgår ifrån diagnosen och svarar på saker som gäller en själv med att ta med diagnosen i beräkningen. Utan att förstå att de är "fördomsfulla" (omedvetet!) och att man själv tydligt märker det. Utan att de själva märker det! Det är det jag skrev om i TS, och det jag är intresserad av att få svar utifrån, inget annat! Svar om att jag inte behöver nämna diagnosen för folk är inte vad denna TS är ute efter att diskutera, så det får ni starta en egen tråd om ifall ni vill diskutera det! Nu handlar det om folk man känner som vet, inte om ifall man behöver låta folk veta eller inte! De som vet, vet av en anledning! För att de är nära en och därför vet de, inte huruvida man ska berätta om den för folk för det är irrelevant för tråden! De som skriver att man inte behöver nämna diagnosen har inte förstått det som är ämnet som jag vill diskutera, och jag bemöter inte den frågan mer än jag redan gjort! Slösa inte er tid med det här, utan starta en egen tråd om just det om ni vill prata om den saken, den här tråden är slutdiskuterad för er! Jag kommer inte att bemöta era inlägg iallafall, så jag föreslår att ni lägger er tid på nåt annat! 

Det går inte att citera längre...!

Anonym (H) gav ett utmärkt generellt svar på frågan om varför vissa med Asperger jobbar medan vissa är sjukpensionärer. 

Mitt personliga svar skulle bli för långt för att jag skulle orka berätta hela historien från att jag fick aktivitetsersättning tidigt 2000-tal till varför jag är sjukpensionär nu år 2004...

Kan ju säga kort att jag fick diagnosen för väldigt länge sedan, då fanns inte mycket kunskap om Asperger och liknande diagnoser och jag fick den när den var relativt ovanlig. Inte som nu, detta var när det var så nytt att det inte var något problem att få sjuk-eller aktivitetsersättning; snarare var det mer regel än undantag att det var det som gällde för oss med Asperger!

Enligt någon läkare och några som "testat min arbetsförmåga" hade jag 0% arbetsförmåga på vanliga arbetsmarknaden. Alltså enligt dem! Jag har aldrig haft 0% arbetsförmåga, jag vet inte hur de bedömer men det är så de bedömer hur man skulle klara sig på vanliga arbetsmarknaden iallafall, utifrån tester. Dessa tester var förövrigt enligt mig värdelöst lite information om hur jag klarar av ett jobb! Att låta mig utföra skittråkiga uppgifter som jag gör ett antal timmar och känns värdelösa för mig, samtidigt som jag inte visste om att det var någon som bedömde hela min arbetsförmåga på arbetsmarknaden medan jag jobbade med detta... Det är ett TVEKSAMT sätt att göra en bedömning att jag har 0% arbetsförmåga, om ni frågar mig..! 

Iallafall så var mitt enda alternativ till sysselsättning att jobba på daglig verksamhet. Jag hatade det kan jag säga. Har aldrig fått något ut av det, och jag har varit på många olika sådana under åren. 

Det var aldrig tal om att hjälpa mig på något sätt med saker som skulle kunna få mig in på arbetsmarknaden och att jag skulle få en chans att kunna jobba med ett vanligt jobb!! Fråga vem som helst med Asperger som behöver hjälp att få in en fot, om de nånsin fått någon hjälp med det..! Vi är ett antal härute i landet som sitter i min situation och undrar vad som hände... Vi började med daglig verksamhet och tänkte att det var tillfälligt... Tills vi kom in i rutiner och så.. Men åren har gått och inte fan hjälper någon oss som har behov av hjälp med att få ett jobb, stöd att klara av det, behålla det och ha en chans att komma in på arbetsmarknaden..! Det är så tragiskt att när du inte fixar själv att gå den vägen, med jobbsökande till förbannelse och därifrån, då får du noll hjälp med det!

Om jag och alla i min situation hade fått hjälp att iallafall ha en chans..!! Men nej då är det bara att acceptera att du vid 30 går över till sjukersättning och därmed anses du permanent förtidspensionerad.... 

Det blev långt ändå men hoppas det är ett tydligt svar på frågan om varför vissa med Asperger inte jobbar. Detta är den historien om varför jag är sjukpensionär, det finns en del andra anledningar till varför vissa med Asperger inte jobbar, men det här var en sida av saken. 

Nu kanske någon svarar att jag inte ska skylla ifrån mig och jag borde gjort något åt saken själv om jag ville ha ett jobb som vem som helst.. jag håller med om det. Men jag har gjort försök, som tyvärr sammanföll med att jag blev tvungen att vårda en anhörig, och lite annat som hände på samma gång, som gjorde att jag inte kunde fortsätta med det, utan var tvungen att ha tillbaka pensionen. 

Dessutom har psykisk ohälsa ständigt varit med som ett stort hinder för att jag skulle kunna fixa det själv... Om jag hade mått bra och inte mått skit som jag gjort alla dessa år så skulle mina förutsättningar att klara av det utan någon praktisk hjälp att komma in på arbetsmarknaden varit mycket mycket större! 

Det var det... Fråga om du undrar något mer! 

Aaah jaaså det säger du??!  OMG shit vad du är blåst om du inte har någon clue om vad JAG menar med "skittråkiga uppgifter"!  Det var MIN åsikt om det! Om du tror att du har en aning om vad "skittråkiga uppgifter" innebär eftersom du påstår att typ hela arbetsmarknaden består av dem..Du din allvetare, nu ska du få höra:

Uppenbarligen har du något slags funktionshinder som inte fattar att jag menade att det jag gjorde var enligt mig skittråkiga uppgifter! Att du har en aning om vad jag tycker är skittråkiga uppgifter, hur menar du att du "vet" vad jag syftar på med det ens?! Har inte ens skrivit vad det var för uppgifter! Iallafall, så är det för meningslöst att jobba utan lön för att jag ska orka bry mig! VEM vill ärligt talat jobba utan lön eller någon slags belöning? Att "testa någons arbetsförmåga" innebär att låta dem jobba MED LÖN, så man får en korrekt bedömning av hur någon kan jobba med vanliga arbeten MED LÖN!!  Att testa någons arbetsförmåga och bedöma den utan att denna ens är medveten om att den bedöms, och dessutom utan att det finns någon som helst belöning efteråt, alltså jag säger till dig på ren svenska:  JAG KAN INTE JOBBA OCH TA DET PÅ ALLVAR OM JAG INTE FÅR LÖN!!!!  Sorry att jag skriker, men du svarar lika efterblivet som du alltid gör!! Vill du själv jobba utan lön? Kan du ärligt säga att det är precis lika motiverande och drivande att jobba med något skit som du inte får betalt för, som att jobba med samma skit men du vet att det finns en lön att hämta när du är klar? 

Kom inte och yttra dig om vad arbetsmarknaden består av för slags roliga eller tråkiga uppgifter som om du vet alls något om vad JAG menar med "skittråkiga uppgifter"!! Du är så pass provocerande och ärligt talat ganska vidrig överallt här på FL,

Anonym (JB): Jag blir bara så aggressiv när jag får ta emot skit och kränkningar av såna som Tow2Mater som enbart är negativ och vill trycka ner folk som skriver i trådar här! Hen har alltid passivt aggressiva metoder som han använder sig av när någon är helt öppen och ärlig, då slår hen alltid till med ett svar som bara är menat att trycka ner folk och provocera och det är inte särskilt trevligt att överhuvudtaget läsa något som skrivs av hen! Detta gäller samtliga trådar som hen svarar i. 

Och det tror du att det är ett bevis på arbetsförmåga, hur någon beter sig i trådar på FL? Mot någon som man är bekant med och vet hur de brukar vara elakt och respektlöst "oskyldigt frågande" mot vem som helst när de är som minst mottagliga för hens behov av att vara nedlåtande, och skriva något som är så uppenbart genomtänkt nedlåtande, istället för att skriva något relevant för allt som denne har berättat? Hen slår till med saker som här, i trådar hen varit passiv i tills hen har någon form av skit som syftar endast till att trycka ner? 

Du har ingen aning om huruvida det är så jag har varit på jobb! Att påstå att det är aggressivitet som skulle vara något som bedömer min arbetsförmåga, när det enda du har att gå på är ett svar till en av FL:s mest passivt aggressiva? Jag tror inte du har en aning om hur arbetsförmåga bedöms IRL! Du läser saker på nätet och tror att det representerar en användare IRL! Tror du att jag blivit utsatt för en sådan attityd som Tow2Mater på någon arbetsplats eftersom du tror att min reaktion mot den nötmobbaren visar något som helst bevis på hur jag är på jobb eller arbetsträning? 😆 Väx upp och sluta bedöm en person IRL utifrån ett inlägg på FL! Du verkar inte vara så kapabel själv som svarar så, att någon är för aggressiv och därför är oförmögen på något som helst sätt IRL! 

När ni är såhär pass elaka så borde ni förstå att det beror på er och vad ni skriver! Inte skylla ifrån er att jag är aggressiv. När blev jag aggressiv här i tråden?? Jo först när ni började med era passiva aggressiva metoder, läs igenom alla svar och säg att jag var aggressiv innan ni startade era metoder? Det är så lätt att skylla på att någon "är aggressiv", när det är man själv som svarar så elakt och nedvärderande att det är omöjligt att inte reagera med kraftig utskällning tillbaka! Se dig själv i spegeln och fråga dig hur det kommer sig att någon plötsligt blir aggressiv? Beror det bara på personen själv? Eller har man själv någon del i det? Det enda jag visar är avsky mot ett nedlåtande beteende som är typiskt för såna som du och Tow2Mater! Har ni undrat någongång varför folk som är lugna annars plötsligt "blir aggressiva" när ni yttrar er? För såna som ni ser till att trycka till och provocera folk och sedan bortförklara dem som "aggressiva"! Vilket genomskinligt sätt att utföra vuxenmobbning, jag förstår precis vad ni är för slags människor! 😆😆😆

Anonym (Olik):

Tackar för ditt långa svar! Det mesta var helt sant iallafall. 

Att jag går igång på sånt där som är provocerande; jag har hört många gånger att jag ska reflektera kring huruvida det är värt eller inte, men.., Ärligt talat så hatar jag såna personer, jag är allergisk mot elaka och fördomsfulla människor och allt däremellan, jag tål dem helt enkelt inte och att jag då skriver ner dem och kallar dem saker får mig att må lite bättre efteråt och jag får inte ens "utbrott" pga att jag inte kan kontrollera mig.. alltså nej jag vill gärna att de ska må dåligt och läsa vilka ord jag använder om dem så de känner sig sårade! Jag har för avsikt att såra dem helt enkelt, ja! Om jag inte avskydde hemska människor som de där två och inte ville dem något illa så skulle jag inte bry mig om att skriva sådär. Jag bryr mig inte om någon tycker att jag är omogen som vill såra och ge igen! Det är kul när man lyckas med att göra någon elak jävel riktigt ledsen, för att de spytt ur sig oprovocerat skit mot en! :) :). Jag TÅL inte elaka människor! Jag är allergisk mot dem, precis som andra kan vara allergiska mot pälsdjur och nötter. 

Anonym (Aspie):

Vad är CEREB? Vad gör man där?

Anonym (Linda):

Jag har varit igång att skriva långa svar till dig, men så fort jag pausar och skärmen slocknar så försvinner allt bara... Grrrr 😡

Jag orkar inte skriva om lika utförligt en gång till, du får ursäkta att svaret blir lite mer korthuggen än det var från början. 

Tack iallafall för dina viktiga  speglingar och synpunkter, och tack för att du verkligen försöker förstå! Du bidrog med mycket tänkvärda tankar.

Men jag måste återigen protestera mot att du (liksom många NT) tolkar precis allt jag skriver och hur jag beter mig i tråden som konsekvenser av Asperger! NT verkar glömma bort att vi faktiskt har en personlighet som också spelar in på hur vi beter oss, reagerar, hanterar saker, hur lättkränkta vi är, vad vi lägger energi på och inte, hur pass intresserade vi är av att förstå andra, om vi växte upp i en stor familj eller utan syskon, vår historia, och framförallt: Har man trauman som jag och mycket sorg som jag går igenom och sakta men säkert bearbetas, och även ilska över saker som hänt som sitter kvar obearbetade, plus det faktum att min hjärna har "lärt sig" hur den ska reagera (jag har ett s.k. inlärt beteende att snabbt anta att folk menar illa och då reagerar jag så innan jag hinner tänka. Jag har blivit medveten om detta och behöver lite tid och övning att lära in ett bättre sätt att hantera sånt jag uppfattar som påhopp m.m.). ALLT detta och mycket mer spelar in! 

Du antar att mina stora problem beror på Asperger... Vad är det som säger att det beror på Asperger? Minst lika mycket beror på att jag helt enkelt "är" bitchig mot såna som tråkar, ifrågasätter, frågar mig samma sak flera gånger som om de inte tror på mig (vårdpersonal gör detta!), är otrevliga etc etc. Jag kan vara ganska taskig tillbaka istället för att försöka fråga varför. Och jag slösar inte tid på människor som inte vill förstå, som har svårt att respektera och acceptera sånt som är annorlunda, folk som ska få mig att ändra åsikt istället för att bara acceptera att alla tycker olika, osv osv. Folk som ska börja diskutera eller försöka övertala mig när jag redan vet vad jag vill orkar jag inte med, jag skiter bara i dem och går därifrån. Detta gör att vissa tycker att det är jag som är respektlös. En del kan inte ens jag bli arg på för de är så patetiska när de ska fråga och utreda varför jag tycker eller är på ett visst sätt istället för att bara acceptera, eller när de ska få mig att ändra åsikt, eller försöka förklara varför jag ska ha överseende med att de "förklarar" (fast jag tycker att de kritiserar och klagar.) När någon ständigt ska påpeka att gör inte si, gör så istället", och jag menar jämt nya saker jag borde ändra på, då är det inte roligt att umgås med dem, inte kul att hela tiden höra att man inte duger (detta var i stort sett under låg-och mellanstadiet men man råkar på såna i vuxen ålder ibland också). Jag är egentligen konflikträdd och undviker helst konflikter, jag vågar inte säga till när någon stör eller gör något uppenbart fel med flit tex. Jag gör vad jag kan för att undvika konflikter. Snarare söker andra människor upp mig för konflikter, och jag blir sårad men visar ilska istället. 

Alla med AS är olika känsliga för negativ feedback från andra. Vissa ruskar av sig, vissa försöker förstå och reda ut, vissa exploderar. Jag tror att det dels är genetiskt, dels beroende på vad man råkat ut för i livet, dels personlighet. En del av oss har helt enkelt den personligheten att vi helst vill slå folk på käften som inte respekterar oss (fast de flesta gör det ju inte!), och bara be dem dra ut ur våra liv. Min mamma har alltid haft kort stubin och kan bli rasande över saker som andra blir lite arga över och säger till på skarpen, och när grejer ramlar, strular och jävlas så svär vi högt och det hjälper faktiskt att få ur sig det och koncentrera sig bättre. Jag har ärvt detta heta temperament. Det är inte Asperger utan ligger i släkten. 

Kan ta jättemånga fler exempel men det blir för långt. Det är faktiskt helt obegripligt för oss med AS hur ni kan tro att vi är en enda vandrande diagnos, att ni inte ens tänker på att vissa brister och svårigheter kan likaväl bero på vår personlighet eller saker som hänt i livet. 

Konstigt nog är det oftast folk som är specialutbildade i Asperger som kommer med de flesta "fördomarna" och det är ofta de som behandlar oss som mindre vetande och tar för givet att vi inte kan det och det bara för att vi har Asperger. Vanliga människor säger oftast bara OK och byter ämne när jag berättar att jag har det. Och idag har ju typ alla någon nära dig som har diagnos. Så ni som undrar varför jag berättar för så många: De som jag känner mig kränkt och förminskad av är faktiskt allra oftast professionella som är utbildade att förstå oss! Vanliga människor kan vara oförklarligt elaka och provocerande, men det är vård och myndigheter som bemöter en som mindre vetande och tar upp Asperger i alla möjliga sammanhang! 

Jag är riktigt less på den attityden hos psykiatrin, boendestöd och personal på dagliga verksamheter. Och jag är så pass gammal nu och har haft en massa hjälpinsatser omkring mig hela mitt vuxna liv som egentligen inte hjälper mig med mycket alls. Det jag behöver hjälp med måste jag nog gå ut och skaffa mig själv, det får man inte av samhället. Boendestöd, god man, daglig verksamhet etc känns rätt så meningslöst för mig och jag blir bara mer intrasslad ju fler instanser jag har hjälp av! Det är en trygghet, men är det värt det? Jag är vid en punkt i livet där jag står och väger om jag vill ha det såhär resten av livet. Och det vill jag inte, jag får mer problem och sorger än vad jag får hjälp!  Jag börjar må bättre och har kommit till insikter om hur folk fungerar och att jag inte behöver ta åt mig av att vissa är bäng. Och att folk inte menar allt de säger så allvarligt. Att om någon slänger ur sig en sak som:  "Du är ju psycho" så är det inte ristat i sten. Hen kanske inte ens tänker på att allt de säger, det kan vara i stunden, och att de inte menar att jag borde sitta på mentalsjukhus. 

Jag har tagit allt onormalt hårt och personligt hela livet, och jag är tydligen en person som en viss typ av människor stör sig på bara för hur jag "är". Att de går fram till mig och vräker ur sig det istället för att snacka bakom andras rygg i åratal men aldrig våga säga något till dem, det vet jag inte. Jag kan inte ändra på andra, jag kan välja att "kliva ur och betrakta" utan att lägga känslor och värderingar i utskällngar och bjäbberier. Och ibland är det bättre att inte säga något alls! Men det gör ont i mig när jag är tyst och någon annan maler på om hur dum hon tycker jag är..det är jättesvårt att inte ryta ifrån när någon nästan förföljer mig och bjäbbar på om mina dåliga sidor.

Har aldrig hört någon med Asperger som blir utsatt på det sättet! Jag har frågat en del, som blir nästan chockade över hur folk vräker ur sig saker till mig om hur jag är utan att skämmas..!