Väntar vi för länge på att separera när relationen självdör?

Det är en ganska stor process att skiljas speciellt om man har barn. Tror det avskräcker många. 

 

Många väntar för länge med att försöka göra något åt sina problem och hitta lösningar. Man tror att ett förhållande är ett självspelande piano. Efter ca2år har förälskelsen försvunnit och man får lära sig att kommunicera, kompromissa, göra uppoffringar, ha överseende, förlåta, respektera, stötta, hjälpa och lyfta varandra.

Först då kommer man få tillbaka fördelarna med ett bra förhållande eftersom det gäller åt båda håll.

Vissa verkar tro att en relation är som ett rejält bankkonto där man gör uttag och bara ser till vad man själv får ut av förhållandet. När pengarna är slut, dvs när det inte är lika enkelt längre så drar man vidare.

Naturligtvis är det en väldigt stor sak som påverkar hela familjen, allrahelst barnen, men faktum kvarstår relationen och därmed familjens mående blir ju inte bättre av att dra ut på det. 

Det är ju inte så att man separerar lättvindligt, det har gått rätt långt när man börjar tänka i de banorna. Man har uttömt alla verktyg som står tillbuds, familjerådgivning mm.  Men man drar ändå ut på det i det oändliga. Kan inte tro att detta är bra för varesig partner eller eventuella barn.

Jag väntade i två år på att min partner skulle ta första steget. Då hade äktenskapet varit stendött dubbelt så länge. 

Varför ska det vara så svårt?

Tror inte att det är lika svårt när förhållandet/äktenskapet är relativt färskt. Det är mycket lättare att avsluta efter 3, 4 år än efter 10-15 år, eller ännu längre. 

Relationen kan föra en tynanade tillvaro trots att man "jobbar på den" man kanske inte har förutsättningarna för att relationen ska hålla. Är för olika eller har utvecklats olika. Man kanske har en ryggsäck med sig in i relationen som gör att förutsättningarna inte egentligen funnits för att den skulle hålla. Vad vet jag, men har relationen dött så har den.

Ibland dör allt innan det ens blivit tal om nån relation. Då hade man tur.

65202015

Om man har hus, barn, ekonomi, vänkrets, socialt umgänge och ett långt liv tillsammans SKA det vara svårt att separera! Det är ett gott tecken om det inte sker lättvindigt utan att man kör ända in i kaklet.

Där det brister är ofta långt tidigare, när det börjar krisa, känslorna mattas, irritationen dyker upp, liksom tanken på att leva ensam inte vore någon katastrof. Det är då man måste agera, analysera vad som känns  fel kommunicera och få med partnern i försöken att stoppa processen mot ett dött förhållande.

Jag tycker mest att det är materiellt krångligt.

En av orsakerna till att jag vill skiljas är min partners beteende i en arvssituation, som jag tycker är orimligt och fruktansvärt oattraktivt. Jag vill inte ha en krona av det arvet, utan det handlar om hur svagt och fegt vederbörande har betett sig mot släkten och mig under detta utdragna skeende.

Eftersom vi redan befinner oss i en papperscirkus om ägande och arv blir det ingen vidare om jag drar igång ännu mer sånt just nu.

Dels vill man verkligen inte bryta upp barnens trygghet. 

Och dels vill man inte - om det nu ändå måste ske - vara den som gör det och får bära hundhuvudet för det. Jag minns att jag önskade att min man (numera exman) skulle hitta en ny kvinna, så att han hade fått bära det (hundhuvudet). Eller att han åtminstone skulle vara otrogen, så att jag skulle få en - för många - godtagbar anledning att vara den som initierade skilsmässan.

...och så gick åren, ända tills han ställde till en annan sak för vår familj - som inte hade med andra kvinnor att göra, men som ändå gav mig en godtagbar anledning att initiera skilsmässan. 

Men samtidigt tycker jag att man inte ska skiljas för lättvindligt, så det är ändå inget jag ångrar, att det drog ut på tiden. Ju äldre barnen blir desto bättre klarar de ju också att bo på två ställen o.s.v..

Tack för era svar. 

Vad jag menar är inte att man ska göra detta lättvindligt. Men när man under flera år gör allt man kan och mer därtill och relationen inte bär. När man nästan får panik över att se en framtid med partnern, är det då inte bättre att inte dra ut på eländet?

Har bekanta som under mer än 5 år önskat att partnern skulle ta första steget till en separation. Är det inte 5 förlorade år? 

Man kan förklara att man dröjer med ekonomiska förhållanden men de blir väl inte lättare efter några år.

Man kan förklara med risken att förlora vänner, bekanta och andra sociala sammanhang men det blir väl inte heller lättare efter några år.

Att barnen inte skulle påverkas av att relationen mellan föräldrarna närnat sig nollpunkten, är önsketänkande. 

Jag önskar att jag fått ändan ur vagnen för länge sedan. Nu gick det 2 år från det att jag insåg att äktenskapet och relationen aldrig skulle bli bättre, tills jag tog tag i det hela. Barnen mådde inte alls bra under den tiden, de väntade bara på att katastrofen skulle komma.  De mådde mycket bättre och blev tryggare när vi väl separerade.

Som jag ser det drog jag ut på det av feghet. Alla ursäkter jag hade för att inte ta tag i det var endast svepskäl för att jag fegade ur

Hej!
Dina frågor har jag funderat på så många gånger. I mitt fall är det solklart nu så här i efterhand. Barnen. Jag var inte beredd att vara ifrån barnen på halvtid.

Sedan har jag haft ett mindset:et att det kan blir bättre. Jag har aktivt försökt få vårt förhållande att bli bättre i flera år eftersom jag känt mig olycklig i många stunder. Har tagit hjälp från professionella. Kämpat för att få till en förändring, i många år.

Nu tog det slut på ett jobbigt sätt och jag har pratat en hel del med en psykolog om det. För efter det tog slut har jag funderat mycket över just detta varför jag stannade så länge!? Det jag verkligen tar med mig från de samtalen med psykologen är att jag kan säga till mig själv och barnen att jag gjorde allt jag kunde för att det skulle fungera. Jag försökte och det ska jag vara stolt över!

Som jag förstår av ditt sista inlägg så fattade du beslutet och det känns bra för både dig och barnen.

Hälsar Separationsmamman

Jag håller med om det där med att det inte får ske för lättvindigt. Du verkar ha behövt tiden. Det är så jag försöker tänka också. Jag var inte redo förrän det blev verklighet. 

Jag tror också att ?relationen är död? innebär väldigt olika saker för olika människor. Många har nog en relation där kärleken är död men det fortfarande finns vänskap och positiva känslor för partnern, och då är det väl inte så konstigt att man tvekar.