Har märkt hos mig själv och andra att vi stannar väldigt länge i en död relation?.
Varför är vi så rädda för att ta steget, som vi vet är oundvikligt?
Ibland vedrkar det som om vi bara väntar på att partnern ska ta första steget så att man själv slipper. Är vi helt enkelt fega eller vad beror det på tror ni?
Det är en ganska stor process att skiljas speciellt om man har barn. Tror det avskräcker många.
Många väntar för länge med att försöka göra något åt sina problem och hitta lösningar. Man tror att ett förhållande är ett självspelande piano. Efter ca2år har förälskelsen försvunnit och man får lära sig att kommunicera, kompromissa, göra uppoffringar, ha överseende, förlåta, respektera, stötta, hjälpa och lyfta varandra.
Först då kommer man få tillbaka fördelarna med ett bra förhållande eftersom det gäller åt båda håll.
Vissa verkar tro att en relation är som ett rejält bankkonto där man gör uttag och bara ser till vad man själv får ut av förhållandet. När pengarna är slut, dvs när det inte är lika enkelt längre så drar man vidare.
Tack för era svar.
Vad jag menar är inte att man ska göra detta lättvindligt. Men när man under flera år gör allt man kan och mer därtill och relationen inte bär. När man nästan får panik över att se en framtid med partnern, är det då inte bättre att inte dra ut på eländet?
Har bekanta som under mer än 5 år önskat att partnern skulle ta första steget till en separation. Är det inte 5 förlorade år?
Man kan förklara att man dröjer med ekonomiska förhållanden men de blir väl inte lättare efter några år.
Man kan förklara med risken att förlora vänner, bekanta och andra sociala sammanhang men det blir väl inte heller lättare efter några år.
Att barnen inte skulle påverkas av att relationen mellan föräldrarna närnat sig nollpunkten, är önsketänkande.
Jag önskar att jag fått ändan ur vagnen för länge sedan. Nu gick det 2 år från det att jag insåg att äktenskapet och relationen aldrig skulle bli bättre, tills jag tog tag i det hela. Barnen mådde inte alls bra under den tiden, de väntade bara på att katastrofen skulle komma. De mådde mycket bättre och blev tryggare när vi väl separerade.
Som jag ser det drog jag ut på det av feghet. Alla ursäkter jag hade för att inte ta tag i det var endast svepskäl för att jag fegade ur