Jag är helt slut,vad gör man?

Jag tänker att ni rimligen borde få till livet rent tidsmässigt och logistiskt. Värre är ju det mentala och känslan av att varken få stöd eller förståelse från sin partner och inte räcka till för dem som behöver en.

Kan du börja med att försöka strukturera upp livet så att tiden räcker till. Dels tänker jag att du kanske ska försöka jobba någon annanstans ifrån (någon work space?) för att få distans till familjen under arbetsdagen. 
När den ena är FL vill ju den ofta ha avlastning med barnen när den andre kommer hem (och man vill ju få tid med barnen då). Men kanske kan du ha en kväll i veckan där du tar hand om dig själv (tränar eller dylikt) och även hjälper dina föräldrar/syskon.

Helgen vill man ägna åt familjetid (och hushållssysslor som inte hinns i veckan), men kan ni då även umgås med föräldrar/syskon som en del i familjeaktivitet (park, lekplats, promenad, bad)? Om barnen är intensiva får man försöka hitta strategier som funkar för hela familjen och inte ta på sig särskilt mycket andra åtaganden eller umgängen.

Rent mentalt tror jag man måste träna sig på att inte ta på sig andras bekymmer. Man kan försöka vara ett bra stöd, men man måste inse att det viktigaste är att man tar hand om sig själv först, för att sen kunna ta hand om andra. Och som någon annan skrev så är ju de egna barnen viktigast.

Sen tror jag relationen är en knäckfråga. Viktigt att man är ett team, växeldrar och har omsorg om varandra.
Jag tycker faktiskt inte din man känns särskilt lyhörd elle förstående. Kanske ska du ta ett ordentligt snack med honom om hur du mår och vilket stöd du behöver. Förhoppningsvis vill han dig väl och är beredd att stötta dig och möta dig i dina behov (som jag antar att du försöker göra för honom).

Visst, ett sätt är ju att bara härda ut och Hoppas att det blir bättre/lugnare framåt. Men med det riskerar man ju också att man faktiskt går in i väggen rejält med sjukskrivning och lång rehab som följd. Samma med relationen, visst är småbarnsår tuffa, men om man inte stöttar varandra riskerar relationen att skadas ordentligt.

Så även om det är jobbigt tror jag att man måste göra förändringar. Du kanske skulle behöva vara sjukskriven ett tag. Om det blir tufft ekonomiskt så tycker jag att din man ska gå tillbaka och jobba och barnen får vara på förskola. Även om du inte behöver vara sjukskriven kan det ge dig en lugnare arbetssituation att de är på förskolan när du jobbar hemifrån . Det vi är kanske inte vad ni tänkt er, men ibland får man ändra sina planer för att få livet att gå ihop.

Prata också med VC (eller BVC) om att få en samtalskontakt. Du låter nära en utmattning och/eller depression. Hamna inte där, ta tag i problemen innan de gått för långt!

Vill också skriva att när man (trots sömnbrist) vaknar på nätterna med ångest och inte kan sova är det ett starkt tecken på att kroppen inte mår bra. Känns som att du hamnat i en dålig spiral av stress som är svår att ta sig ur. Svårt att aktivt förändra något. Då kan en samtalskontakt vara bra.

Sen att försöka att inte stressa upp sig, att lugna hjärnan och ta en sak i taget. Försök få till lite motion, 10 min meditation eller liknande per dag, vara i naturen.
Ta varsitt barn ibland.

TS, skrev i ett tidigare inlägg att din man borde börja jobba och du om möjligt gå ner i tid en period. Många vilda barn får trots allt utlopp för sin energi på förskolan, på ett sätt som man kanske inte mäktar med hemma.
Skulle inte det vara ett alternativ?

Sen har flera tipsat om att kontakta sjukvård och försöka  bli sjukskriven ett tag (tid som du då ska lägga på att ta hand om dig själv). Hur ser du på det?