Familjerådgivning för partner med NPF

Nånstans kan jag förstå honom lite. Han har säkert haft stora och små svårigheter med många saker livet igenom och nu har han det svart på vitt vad det beror på. Frihet att kunna hänvisa till sin diagnos kanske?

Det finns otaliga studier som visar att människors personligheter är praktiskt taget skrivna i sten.
Det är väldigt svårt att helt plötsligt "ändra" sig på ett fundamentalt plan.

Om en person som haltat hela livet köper kryckor, tror du att denne helt plötsligt kommer kunna springa? 
(Det var en metafor, men hoppas du förstår min poäng). 

Glöm det där. Behandla honom som vilken karl som helst - han kommer inte ändra sig vad du än gör.

Så psykologen nämde aldrig Habiliteringen? De har alla möjlliga resurser.

Konstig liknelse.
Borde snarare varit att en halt person får reda på vad som orsakar det men vägrar skaffa kryckor och istället kräver att alla ska bära hen.

Men TS, hans beteende har inget med hans diagnoser att göra. Npf ger honom svårigheter som kan förklara mycket, men det är aldrig någonsin en ursäkt. Han kanske aldrig kommer att klara allt som du klarar, men det är HANS ansvar att anstränga sig, söka hjälp och hitta verktyg och strategier för att fungera bättre.

Som någon skrev ovan. Han måste börja använda kryckor i stället för att förvänta sig att du ska bära honom hela tiden. Tydlig och bra liknelse. 

Du är tillsammans med ett stort barn. Du vill hitta en lösning, men den lösningen finns inte om han inte tar sin del av ansvaret.

Du har valt en partner med stora svårigheter och noll självinsikt, efter vad det verkar. Det är tyvärr att tigga om problem.

Jag känner flera med npf som är bra partners och bra föräldrar. Det som förenar dem är att de inte har så stora svårigheter samt har jobbat mycket med sig själva. De har också insikt i sina problem samt har hittat olika strategier för att vardagen ska fungera smidigare. De lägger inte allt ansvar på partnern, då hade det blivit separation.

Din sambo lägger allt ansvar på dig. Det är upp till dig om du vill fortsätta leva så eller inte. 

Det finns hjälp att få. Men då måste personen vilja själv.

Din partner vill inte. Han försöker inte ens. I stället skyller han på sina diagnoser. Men det är inte hans diagnoser som är hans största problem, utan hans inställning.

Vi har alla styrkor och svagheter, vissa mer än andra. Din partner kommer alltid att ha svårigheter. Men det är inget skäl att inte anstränga sig. 

Man kan inte kräva att någon som är förlamad i benen ska kunna gå. Men personen kan använda rullstol, i stället för att förvänta sig att bli buren.

Du kan inte ändra på din partner. Du kan bara bestämma om DU vill fortsätta leva så här eller inte. 

Hej TS!

Vi har autism i min familj. 

Nu var det länge sedan för min del jag var inne på sånt här, men fann mest hjälp på amerikanska (tex den här www.counselling-directory.org.uk/memberarticles/counselling-for-couples-where-one-or-both-is-autistic), om det kan göras online med er i Sverige och behandlaren i USA?
mer sånt här på youtube.
Där är olika forum också du kan vända dig till. Jag får känslan att det i Sverige halkat efter. 

Jag tänkte också på habiliteringen för hans del. 

Tror tyvärr det är så relativt nytt ändå i Sverige att det inte satsats i lika stor grad som i USA (där de privata styr mer, ser behoven mer) på den hjälp som behövs efter diagnos är satt. Sverige är bra på andra sätt, men inte det. Förhoppningsvis kommer det. 

I min familj fast det sas ifrån att man misstänkte autism från en familjemedlem nonchalerades det fullständigt att en annan familjemedlem hade det, många år senare fick den familjemedlemmen diagnosen autism. De har ändrat kriterierna för det, det är en förklaring, den andra var att den familjemedlemmen kunde konsten att maskera det.

Jag tror med tiden kommer den låga procentdelen av de som bedöms ha autism i Sverige öka upp. Inte alla söker. Inte alla känns igen som autistiska när de söker för andra besvär (ångest, till exempel). 

Ja, han tillhör habiliteringen. Men de har ingen parterapi att erbjuda. Han ska prata med en arbetsterapeut där, men eftersom han inte vill ha scheman, listor, nedskrivet struktur osv så finns det inte så mycket mer de kan erbjuda honom.

Någon hade på ett pedagogiskt och objektivt sätt behövt förklara för honom vad diagnoserna innebär och hur det påverkar hans förmåga och hans omgivning och det verkar inte gå att få. Nu säger han bara att "Det kanske är du som har orimliga krav" t ex. Jag har mörkt upp alla garderober för att han ska veta vart kläderna ska vara. Märkt upp alla kläder med namn så han ska veta vems kläder det är. Ändå bli det fel. Jag och ena barnet har i princip samma storlek. Jag klipper bort lapparna på underkläderna, det gör inte barnet. Går inte att märka trosor utan lapp. Ändå hamnar trosor med lapp i min korg t ex. Han lägger kläderna på fel ställen trots att lappar finns. Han stirrar sig blond på storlekar. T ex har han L på kläder. Men jag har någon tröja som jag vill ha oversize i storlek L, då hamnar den i hans garderob. Enda kläderna som blir rätt är minsta barnet som har betydligt mindre kläder än alla andra. 

Han sätter fel i köksskåpen och då skyller han på mig att det är för höga krav varpå jag sagt att jag vill hitta grejerna i skåpen när jag ska ha dem, utan att behöva söka igenom hela köket. När jag köper en ny grej visar jag vart den ska vara, det funkar inte. Har bett honom möblera om i skåpen som han tycker då, men det gör han inte. 

Jag har gjort städscheman, matlistor, receptböcker, checklistor osv. Vi har delat upp sysslorna där han haft ansvaret för t ex tvätten och jag disken, men det funkar inte. Han följer inte listorna, glömmer titta på dem, ignorerar påminnelser och larm i telefonen, glömmer tvätta osv så barnen är utan kläder. Då skyller han också på mig "är det så viktigt att de där byxorna blir tvättade i tid så måste du säga det" medan jag tänker att han får ha koll på när det t ex är idrott så han tvättar innan dess om han ska sköta tvätten. Matlistorna innehåller maträtter han inte kan laga och receptböckerna samlar damm, att ha schema känns som att gå till jobbet varje dag osv. Han är inte intresserad av stöd och hjälp.

Han kan inte städa ett rum. Han dammsugar trots att det ligger leksaker, kläder, tomma kartonger osv på golvet. Har gjort checklistor för städning i vilken ordning osv saker bör göras, men han följer dem inte. Han vill ha frihet säger han.

Jag har försökt prata med honom om att om man har svårigheter och ändå vill ha en familj, så måste man använda de hjälpmedel man behöver. Det är pissigt att ha en diagnos och svårigheter, men man måste acceptera det och använda de hjälpmedel man behöver. Att det är orimligt att jag ska vara hans stödperson varje dag. 
Han säger att det kanske är jag som har för höga krav avseende disk och städ, men han har aldrig städat ett rum från början till slut. Han drar ett varv med dammsugaren utan att städa innan. Han dammtorkar aldrig, vattnar aldrig blommorna, har aldrig putsat fönster, aldrig rensat eller städat en garderob, kastar in leksakerna i rummet utan att lägga dem i lådorna där de ska vara, byter aldrig handdukar på toaletten, torkar aldrig av handfat eller toastol, byter aldrig kökshandduk osv. Däremot kan han stå i timmar och spraya på fogarna i duschen. Han går och lägger sig när han är trött oavsett om barnen är vaken så jag får vara baken sent, sen är han sur för att han tycker jag sover bort hela dagen om jag sover till kl 10. Han får aldrig till lunch och middag i tid uran småäter själv och glömmer laga mat till barnen för han är inte hungrig. 

Jag tycker jag försökt få till tillräckligt med stöd åt honom. Men han anser sig inte ha svårigheter som påverkar någon annan. Han har inte insikt i hur pass stora svårigheter han har.
Utöver detta så saknar har förmåga att kommunicera, så det går inte att prata med honom om dessa saker. Han skyller bara ifrån sig eller sitter tyst. Han saknar förmåga att reflektera, att förstå andras perspektiv, att ta in det man säger osv.

Därför skulle vi behöva en familjerådgivare som har kunskap om dessa diagnoser och att han först får en ordentlig genomgång vad dessa diagnoser innebär och hur det påverkar hans anhöriga.

Du har för höga förväntningar på att saker ska bli rätt hela tiden. Så är det tyvärr.
Har du läst på vad den diagnos han har fått innebär?

Han har svårt med uppmärksamhet, med att komma ihåg, med att organisera osv. Allt enligt hans beskrivningar av hur han är.
Sedan när han visar att han har dessa svårigheter så.. ja vadå? Då kan du inte godta dem?

Även om han är jobbig för dig för att han inte fungerar på det sätt du skulle vilja, tänk på hur jobbigt det är för honom att inte fungera enligt normen.
Har du tänkt på det någon gång?

Vet inte vad du förväntar dig att han ska göra? Det låter ju som att han försöker sitt bästa hela tiden efter sitt sätt att fungera.