Orka leva efter uppbrott

Förstår dig till 100% men jag kan också lova att det kommer kännas bättre. Tar tid men det går över. Sedan är det också viktigt att du sysselsätter dig med saker du gillar att göra - om än mekaniskt så hjälper det. Behöver du tala med någon så gör det. Det KOMMER bli bättre!!!

Det kommer att bli bättre. Så småningom så kommer du att blicka tillbaka och fundera över hur du kunde känna så. Du kan behöva hjälp för att ta dig över en jobbig period tills saker börjar ljusna.

Hej 
Jag snubblade över ditt inlägg och blev väldigt berörd. 

Det kommer att gå över. Du måste söka hjälp på en öppenvårdsmottagning eller kanske akut. Jag vet inte vart i landet som du bor men jag ber dig att läsa på denna sida och söka hjälp. 

https://www.1177.se/liv--halsa/psykisk-halsa/att-soka-stod-och-hjalp/soka-psykiatrisk-vard/

Jag har liknande anknytning och separationer har varit väldigt svåra för mig  Men för några år sen fick jag äntligen träffa en psykolog och redan efter tre besök hade mitt sätt att se på saker börjat förändras. 
Det går att hjälpa sitt inre barn till trygghet. 

Jag ber dig att ringa 1177 eller 112 och var ärlig mot de om dina planer. Du behöver hjälp för att få börja må bättre men det kommer gå bra. 

Går redan på maxdos antidepressiva, men mer än så tycks VC inte kunna erbjuda. Ringde igen häromdagen för att påtala att situationen börjar bli hållbar, men det är ju semestertider så..... jag får fila vidare på mina avsked istället. 

Hur har det gått för dig?

Har du någon familjemedlem, släkting, vän, kompis, arbetskamrat eller någon annan som du kan prata med? 

Be också om hjälp av proffs! Prata med VC, psyk, 1177. Arbetshälsovården har ofta bra hjälp, psykiskt stöd också när det inte handlar om jobbsaker, kanske har ni försäkring som erbjuder det?

När man mår skit är det svårt att komma ihåg eller ta sig för de vardagliga sakerna som är så viktiga för att man ska orka: äta tillräckligt, sova (inte lätt), ta sig ut, gärna röra på sig men också bara att sitta i solen en stund gör gott även om man inte känner det genast. En del går ut i skogen för att känna lite lugn eller för att hamra på en trädstam och skrika ut sin förtvivlan. 

Det är jättetufft nu, men med hjälp och stöd kan du ta dig igenom det. Ta hand om dig! Kram!

Över ett år har gått, och livet är fortfarande ett helvete. 

Terapi, break up coach, sorgbearbetning, antidepressiva - ingenting hjälper. 

Måste bita ihop några månader till, men sedan blir det förhoppningsvis tack och hej för mej. 

Det du beskriver är i grund och botten en sorgebearbetning som du av någon anledning inte kommer vidare med, och det är inte alltid så säkert att det faktiskt är knutet till personen du inte längre är tillsammans med, utan vad relationen i sig representerade för dig - och det är två skilda saker att egentligen bearbeta och ofta varför man ibland inte kommer vidare. 

Jag skulle säga att den sorg du känner och den smärta du beskriver, sannolikt sitter mycket djupare än bara specifikt denna relationen - utan att den klär skott för något som ligger betydligt djupare i dig - snarare bottnar i dina tidigare erfarenheter och besvikelse på vuxen världen - och då är det också den som måste behandlas.

Du har en jättebra början, du har gjort mycket bra saker för dig själv - men jag tror inte du gjort och pratat om RÄTT saker. Du behöver absolut samtals terapi av något slag, och jag tycker du ska börja i annan ända. Kyrkan skulle jag säga är ofta ett bra verktyg, som ofta möter människor i liknande situationer som mer behöver "bena ut" vad som är vad i själen, för att sen mer specifikt medicinskt kunna söka sig rätt. Och jag tycker du ska vända dig dit. Jourhavande Präst. Och istället fockusera på din besvikelse som du i grund och botten bär med dig. 

Det andra är OCKSÅ jättebra, och du ska absolut fortsätta med dina antidepresiva - men för att det andra ska fungera måste du också försöka hitta och "bota" - eller i vart fall kunna acceptera och leva med - vad som i grunden är galet. Även om alla självklart blir uppriven vid ett uppbrott, det du upplever är något annat, skulle jag säga. Det är fler saker som "kraschat" för dig. Inget fel i det, och du rår absolut inte för det själv - men du behöver rikta om siktet lite och söka omkring för att hitta den verkliga punkten som ömmar.

Önskar allt gott, och att du ska få verktyg att kunna komma vidare, ALLA förtjänar att kunna leva sitt liv så tillfullo och lyckligt som möjligt. Ibland vet vi inte bara hur, och då behöver vi knuffen åt rätt håll.

Förstår dig, sitter här 9 år efter min separation från han som var mannen i mitt liv. Kommer aldrig må bra igen och det är sanningen, det går inte över. Sen är det inte min stil att träffa någon så fort som möjligt för att komma över mitt ex, för det funkar inte. 

Visst är det till stora delar så. Relationen som tog slut för dryga året sedan är i princip enda gången i vuxen ålder som jag upplevt hur det är att vara lycklig. Så det är ju det den representerar (trots alla brister som fanns i den).

Mitt långa olyckliga äktenskap har bearbetats i både parterapi och egen terapi.

Men om man bara får uppleva lycka var 30:e år så orkar jag rent krasst inte vänta på nästa gång, utan tackar hellre för mig.