Fysisk sjuk av olycklig kärlek
Hej Ts! Ja, det tror jag att man kan bli.Nu blir jag lite filosofisk och hoppas det är okej?
Tänker att vi dessvärre lever i ett samhälle där varken sorg eller reflektion får ta särskilt mycket plats.
Det är så oerhört beklagligt tycker jag. Istället förväntas en stänga av, och genast "gå vidare" detsamma gäller ofta nya relationer (inkl nya vänskaper och dejting) Allt ska gå fort, fort, och allting vara utbytbart, och ve den som vill lära känna någon annan människa på djupet. Den blir liksom "för mycket"men vad är egentligen för mycket? Att bry sig om någon? vilja lära känna en annan på just djupet? Att lita på och tycka om?
Jag anser att samhället av idag, faktiskt gör en miss i det här i att allting ska gå så himla snabbt. Det kommer att göra framtida skada då det enbart handlar om yta, lättja och snabb bekräftelse.
Allting hänger ihop tänker jag: kropp och själ. Eller om en så vill: hela vårt mänskliga psyke!
Kroppen är mycket vis.
Den berättar för oss, precis som intuition, om att någonting är fel. Den liksom "strejkar" för att påvisa att något inte stämmer. Jag tänker att kroppen ligger liksom alltid före vårt huvud och våra tankar för där kan en tänka att "nu mår jag bättre" "nu går jag vidare" "nu har jag glömt XX" "XX var inte rätt för mig" eller så tänker en kanske att en gått vidare efter sin kärestas död eller annan anhörig osv.
En kanske tänker att en är en "krigare" som klarar allt. Men det är ju inte sant. Kroppen strejkar och en får kanske värk i leder, huvudvärk, svårt att minnas saker, sömnsvårigheter, stress. Kroppen känns som "sirap" och vill inte riktigt.
En glömmer kanske bort att bearbeta sorgen. Ledsamheten. det innebär att skiljas från någon, sorgen och faktiskt även traumat det innebär. Allt detta gör ont och så även olycklig kärlek. Inget är "bättre" än något annat att känna sorg över.
Att liksom alltid vara I lättja, och detta snabba ytliga jag beskriver innan, och aldrig på riktigt gå in i och bearbeta sin sorg gör att det kroppsliga ständigt kommer att återkomma. Om än i olika skepnader. Gäller allt från stress, utbrändhet, depression, sorg.
Det är svårt i tider som dessa. Men försök
våga känn efter hur ni egentligen mår. Se och känn efter i hela kroppen. Ta hjälp av professionella eller prata med en vän du litar på. Bearbeta förluster, sorg och trauman. Där ingår även att känna sig olycklig kär, ensam, missförståd, eller att inte veta vad en vill, eller kanske vem man är.
Hoppas det ska lösa sig för dig ts! (Och alla andra som kanske känner igen sig)
❤️