Svärfamilj, råd

Svärfar kommer ut med soppan då han ändå ska hjälpa maken. 
Jag och barnen hittar på något annat jag är inte sugen på att åka till sommarstugan och städa eftersom jag vet att det bara kommer resultera i merjobb för mig.

Nu får maken och svärfar hantera disken själva.
Maken tackade ja och jag håller mig ifrån det då jag egentligen inte tycker det angår mig.
Jag kan åka dit ett annat tillfälle istället.

Hade någon personligen frågar mig hade jag tackat nej vänligt men bestämt.
Jag förstår precis det du menar med att man står i "skuld" för någons snällhet som egentligen inte ens är så snäll.

Jag tror inte min make är så långt på sin resa som din, men han förstod att det var lite konstigt att hans mamma ringde och ville skicka med soppa och tallrikar till honom och hans pappa för att äta.
Den tanken i sig är fin men soppa?
Det vibbar bara fel..finns ju en hel del annan enkel mat man kan skicka med om man nu så gärna vill.

Maken är inte så stark att han tackar nej, speciellt när han är oförberedd.
I sin hast blev det ett ja och tack så omtänksamt till svar.
Därefter när dom la på luren så funderade han steget längre och insåg att soppa kanske inte riktigt var bästa maten när man renoverar och inte har kök/vattentillgång.

Jag skrattade mest och uttryckte att det var en intressant val av mat att skicka med, kul för den som får ordna med den disken efter att ni ätit.
Då föll poletten ner för maken.

Min make är inte alls 1 steg före i sin tankebanor utan först efter en stund så inser han att det inte riktigt var en bra grej.

Jag har gått igenom det du nämner också, att man tror man är sämre. Den tiden är förbi och jag inser nu mest att jag är långt ifrån sämre men att jag troligtvis kommit längre i min karriär än andra och att det sticker lite i ögonen på svärmor.
Tog några år innan jag förstod att allt jag är väldigt bra på förminskade svärmor medvetet, tex om jag är duktig med blommorna i trädgården så uttrycker svärmor "de där hade jag aldrig lagt min tid på det är inte värt det"

Köper jag en klänning så säger svärmor " jag hade aldrig haft en klänning i det materialet den gär att man svettas så mycket"

Du förstår?
Ett psykologiskt spel, när svärmor ser att jag är nöjd över något och glad då är hon snabb med att fälla nedlåtande kommentarer.
I början blev jag ledsen, slutade pyssla i trädgården för jag tänkte att jag kanske bara är fånig som bryr mig så mycket.
Slängde klänningen för jag fick för mig att den nog inte passade mig så fint osv.

Nu skiter jag i vilket och ser genom henne, jag förstår vad hon håller på med och att hon inte vill se mig glad.
Sen jag förstod allt detta har saker varit mycket enklare för mig, jag har insett att jag är som jag är och den som vill tycka om mig kommer göra det men den som inte vill kommer alltid ha någon kommentar att fälla för att förminska mig och ta bort det jag ser glädje i.

Men i mitt liv styr jag glädjen, det ger jag aldrig mer någon annan människa rättigheten till. Tycka vad man tycka vill men mitt liv är min glädje och mina val.
Ingen behöver njuta av trädgårdsarbete men att förminska och förlöjliga mig för att jag gillar det säger mer om svärmor än om mig.
Tyvärr tog det lång tid för mig att förstå detta men aldrig mer säger jag bara.

Min make skäms också över hur hans mamma är gentemot mig, han trodde aldrig hon skulle bli sånhär.
Jag personligen tycker inte det är hans börda sålänge han försvarar mig när det behövs och det gör han.
Hans mamma kommer alltid vara såhär och det klokaste man kan göra för sitt egent välmående är att se igenom taktiken och hålla hårt i sig själv och sitt liv för människor som svärmor har ingen skam I kroppen och går långt för att få sin vilja igenom.

Svärfar kommer ut med soppan då han ändå ska hjälpa maken. 
Jag och barnen hittar på något annat jag är inte sugen på att åka till sommarstugan och städa eftersom jag vet att det bara kommer resultera i merjobb för mig.

Nu får maken och svärfar hantera disken själva.
Maken tackade ja och jag håller mig ifrån det då jag egentligen inte tycker det angår mig.
Jag kan åka dit ett annat tillfälle istället.

Hade någon personligen frågar mig hade jag tackat nej vänligt men bestämt.
Jag förstår precis det du menar med att man står i "skuld" för någons snällhet som egentligen inte ens är så snäll.

Jag tror inte min make är så långt på sin resa som din, men han förstod att det var lite konstigt att hans mamma ringde och ville skicka med soppa och tallrikar till honom och hans pappa för att äta.
Den tanken i sig är fin men soppa?
Det vibbar bara fel..finns ju en hel del annan enkel mat man kan skicka med om man nu så gärna vill.

Maken är inte så stark att han tackar nej, speciellt när han är oförberedd.
I sin hast blev det ett ja och tack så omtänksamt till svar.
Därefter när dom la på luren så funderade han steget längre och insåg att soppa kanske inte riktigt var bästa maten när man renoverar och inte har kök/vattentillgång.

Jag skrattade mest och uttryckte att det var en intressant val av mat att skicka med, kul för den som får ordna med den disken efter att ni ätit.
Då föll poletten ner för maken.

Din svärmor skickar med soppa, en mycket god maträtt, fullt adekvat anrättning som lunch eller middag om du frågar mig. Denna handling dissekerar du.  Du deltar inte vid tillfället men är ändå fullständigt överreaktiv och saken har fått dig att gå i spin till en fullständigt trivial situation. En vänlig gest från en mor gentemot sin man och son som hamrar på sin stuga. Ett vanligt sätt att visa omtanke för kvinnor med vuxna barn gentemot sin omgivning, en mycket vanlig handling i mitt eget nätverk från den äldre generationen, detta att medsända hemlagad mat alltså, en gest, ett sätt helt enkelt i mängden av handlingar när man vill visa omtanke gentemot sina stora barn. I din hjärna har denna enkla handling förvandlats till en kaskad av paranoia tankar. 

om du dissekerar allt hon gör på detta vis hur kan du kräva ett trevligt bemötande tillbaka. Hon är ju bara människa och vi människor kan inte vibba in hur exakt i detalj en annan människa vill ha allting. Relationer är inte exakt vetenskap, det handlar om att ge och ta. Där kanske du behöver finslipa lite på ditt eget sätt ?

skriv inte en roman till här nu. Ditt sätt är tydligt i allt du redan skrivit i ämnet. Du behöver inte överförklara hur rätt du har. Du behöver börja odla mindre perfektion mer generositet och se the bigger picture. annars låt din man helt sköta kontakt med sitt nätverk. uppträd inte som en psyksjuk person och avtvinga honom kontakt med de sina för att du går bananas på skitsaker. 

Ni följer mönstret till punkt och pricka. Mannen lufsar omkring ganska godmodig i sin värld, med en familj som är som folk är mest, lite normalstörda sådär men som menar väl. Ungefär som kvinnans familj som har sina personligheter och egenheter. inget större problem för honom. Sen träffar han sin blivande fru och pö om pö radas det ena felet efter det andra upp från henne kring allt som görs fel i HANS nätverk. Allt de gör beskådas under lupp sen kommer domen ! De är fel fel fel och allt de gör är av ren och skär ondska ! Nån skrev tom tidigare i tråden att mannens föräldrar vill välja fru till sonen, ungefär som om de skulle vara talibaner i Afghanistan eller nåt. Sjukaste kommentarerna. HENNES nätverk gör tvärtom allt rätt de utgör nämligen mallen för allt som är rätt och fel. De är kartan efter hur världen ska tolkas. Denna enkla självklarhet går att läsa i tråd efter tråd här på denna sida. Mannens familj är dessutom ej önskvärd ett bihang som ska manövreras ut. Detta kan inte den kontrolliga svärdottern liksom äga dvs hennes egen del av problemet. Konflikter börjar gro så smått , han hamnar mer och mer i ett vägval; frun eller föräldrarna. han ska ofta helst bryta med dom idioterna som kom med soppa till honom när han bankade på sommarstugan. Eller ringde honom och frågade läget. Sen har man hamnat nere vid horisonten av illvilliga tolkningar över hur jävlig kärringen är som hur hon är gör så blir det fel läs ovan inlägg igen för exempel . Svärmor har noll makt i detta. Men ett rimligt agerande är ju att dra sig undan såsmåningom från ett narrativ som inte är välgörande för henne, dvs en svärdotter som förpestar tillvaron och är energitjuv. Och voila eftersom svärmor är sååå dum kommer med soppa till lunch det aset HÄÄÄREGUD så måste stackars jag slippa träffa henne. Och vovven till man ska naturligtvis in i kopplet och vara undergiven och kasta hela sin familj under bussen, allt annat vore fullständigt orimligt. männen är inte lika analytiska i detta de blir lätt bortkollrade för att inte säga rent av manipulerade att bara se och zooma in på förklenande petitesser uppförstorade av frun som inte har något intresse i att ha kontakt med sin nya svärfamilj, bihanget till honom.
så där nu har du fått lite att begrunda. läs mina rader igen och igen är mitt råd. Lycka till ! 

. 

Självklart är det inte okej, maken tar striderna det är hans mamma så det får han hantera.
Kärringen ogillar mig trots att jag aldrig sagt något ont till henne, undra vad som hade hänt om jag hade fått ta striden.
Vill inte ens veta, det är inte min mamma så jag har ingen anledning att gräva konflikter med en kvinna som tycks ha konflikter med mig utan att jag ens sagt något ont till henne under dessa år.

Vårt umgänge har minskat vi träffas inte ofta max 1 gång i månaden ibland blir det 2.

Maken har satt ner foten och pratat med henne flertalet gånger, hon blir bara värre efter att han försöker prata med henne.
När han försökt prata med henne så går hon i försvar, tycker att han hittar på, hon minns inte osv.

Därför har vi båda bara accepterat att hon är som hon är, men undrar om någon varit med om något liknande?
Det är som att det är ett problem för svärmor att ha en god relation till mig och det är för mig obegripligt men alla är vi olika.
Jag vill mest skriva av mig för jag förstår inte att man uppför sig så utan att skämmas.
Hon gör sina val men jag tycker det är konstigt bara att man ogillar en människa så mycket att man är villig att tappa övriga relationer pga det

Jag träffar svärfamiljen sällan så mig gör det inget men jag lever ju med min make och ibland reflekterar jag över hur dom är.
Speciellt när jag ser att svärmor gärna lever sig in i att min make inte har en egen familj nu.
I min värld är det löjligt och konstigt men det kanske är såhär för dom flesta?
Jag hoppas jag inte blir sån..

Nej jag tror inte du är varken elak eller småsinoch jag friskriver mig från avarter av problem som kan uppstå i kölvatten av psykisk ohälsa. Men relationer är inte enkelt och ska de fungera särskilt med svärmor som har ett mycket dåligt utgångsläge så krävs en generös svärdotter som är kapabel till överseende med den äldre kvinnans oförmågor ibland. Sånt som vi alla har men sällan blir så hårt dömda för på samma sätt just svärmor. 

I många fall kanske inte ert vad vet jag ? Så är majoriteten av män chanslösa mot fruns behov av att styra familjen. Männen tar inga strider, ens för sitt eget nätverk bakåt när frun börjar koka ihop komplotter mot svärmor som, återigen, kan vara den individ som mer än nån annan människa ska utstå hur mycket humöriga beteenden och rena hitte på komplotter som helst. Saker kan fullständigt tappa proportioner.

Mannen orkar inte med dessa stridiga kvinnor, han lägger ner som strategi för husfridens skull. Frun får hållas när hon borde avkrävas att bete sig lite mer vuxet. Men palla tänker väl han. Att argumentera mot en terrier är inte alltid en framgångsrik väg. 

Men i ert fall vill du göra gällande att din man nästan verkar idka självskadebeteende genom att samla på sig missbelåtenhet om sin egen mor, som är den person han stått närmast i livet och som format honom till den han är idag, och sen åker han hem till dig den redan uppagiterade och folkilskna frun och späder ytterligare på redan befintligt missnöje ? Detta låter helt osannolikt och fullständigt galet av din man, som ju ändå verkar ställa upp och träffa föräldrarna när du inte är med ? Du hävdar ju att infon om deras skitsnack om dig kommer från honom. Vad liksom vinner din relation med hans föräldrar på att HAN strör ytterligare salt i såren mellan er ? De flesta män önskar att de två kvinnor som står honom närmast i livet dvs fru och mamma ska kunna komma överens. Då strör man inte salt i redan varigt sår eller ? Sen träffar han uppenbarligen mamma och pappa och äter soppa med dem, en märklig bild framträder måste jag säga.

Du hävdar att det är din man som berättar allt detta för dig men troligen är det en sanning med modifikation om det är så att du sitter där hemma på din kammare och tjurar när han träffar sina föräldrar, inte helt ovanligt, så börjar utfrågningen när han kommer hem. Han berättar pliktskyldigt om soppan med mamma mm och sånt som kanske inte var så farligt i hans tycke för då hade han förmodligen hållt inne med det för husfridens skull från början ? 

Din man är då ingen större diplomat i sammanhanget som inte kan navigera bättre genom att försöka medla mellan er genom att tex förklara hur hans föräldrar menar och att de inte menar illa, han känner ju sina föräldrar bättre än någon annan ? De allra flesta föräldrar vill sina barn det allra bästa. 

Istället gör han grand canyon glipan ännu större er emellan. Han kan ju inte önska goda relationer i sin familj ?  

Att svärmor nämner saker för sin son som sedan går direkt till dig vittnar ju i sig om en urusel relation från början mellan mor och son. Han skulle ju kunna förvalta hennes oro och vara bryggan mellan er två men nej då, han gräver istället sin egen grav här mannen din. 

Känner igen mig från det du beskriver, men det har faktiskt blivit bättre.

Min svärmor hade tänkt ut en annan flicka till sin son, hennes bästa väninnas dotter. Min man har aldrig haft intresse där och vi träffades på universitetet. Redan från början märkte jag hur hon ogillade mig. Hon ignorerade och pratade över huvudet på mig. Klagade på min matlagning, bakning och hur jag skötte vårt gemensamma hem. Små pikar, inget direkt uppenbart. 

Vi gifte oss och svärmor satt som en surmulen under hela vigseln och festen. Hon berättade för alla gäster hur hon hade hoppats att G skulle gifta sig med hennes väninnas dotter, "Men pojkar tänker ju inte alltid med rätt huvud...". Här förolämpade hon alltså sin egen son också. 

Min man hade vid det här laget redan genomskådat henne och börjat tröttna på hennes beteende. Efter vår smekmånad hamnade dom i konflikt kring att han inte hört av sig tillräckligt under de 2 veckor vi var iväg. Och svärmor smällde ur sig att han förändrats såååå mycket och att jag tvingade honom att isolera sig. Men då satte min man foten. 

"Det är min fru du talar om och jag förväntar mig att du behandlar henne med respekt. Om det är för svårt för dig att göra så försvårar du för mig att ha en relation med dig!"

Efter det hördes vi knappt av under ett par månader. Det var skönt och lugnt, vi kom varandra väldigt nära. Han delade med sig av händelser från sin uppväxt och jag förstod hur ärrad han själv var från att ha växt upp med en kontrollerande mamma. Jag blev med barn och då frågade min man om vi skulle sitta ner och prata ut med hans mamma, hon skulle ju bli farmor. 

Så det gjorde vi. Ett långt samtal där vi förklarade att vi önskade skapa en bättre relation till varandra för att skapa förutsättningar för henne att vara en del av vårt och vårt barns liv. Hon tog det hela ganska bra och även om det var ett tufft samtal med flera konfrontationer så blev det bättre efteråt.

Vi umgås veckovis nu. Jag insåg att hon har ett stort behov av att känna sig behövd, så jag ber henne ofta hjälpa mig med småsaker eller tips på recept osv. Det har verkligen öppnat upp henne gentemot mig och hon hör självmant av sig nu. Hon kommer hem till oss en eftermiddag i veckan för att umgås och äta middag, hon kallar det för farmor-tid och försöker ibland skicka iväg oss på kvällen så att hon får egentid med barnbarnet. Det har fungerat bra och nu i veckan frågade vi om hon kunde tänka sig att vara barnvakt över dagen någon helg så att vi kan åka till Ikea utan den lilla. Det uppskattade hon. 

Så trots att det började dåligt och vi har fått bråka oss igenom en hel del så har det blivit bättre. Inte perfekt eller helt bra, men bättre. Jag får inte längre ont i magen av att umgås med henne, utan kan faktiskt njuta av hennes sällskap ... så länge det sker med henne i fokus.

Jag reagerar på något i din text, TS...

Jag uppfattar er situation olik några andra här inne, jag ser tecken på att din svärmor är narcissist. Har ni läst på om narcissism? Om hur en narcissistisk familj är uppbyggd? Tycker ni hon passar in på det? 

Det här skitsnacket om någon utan deras närvaro som i ert fall med din man då som fått lyssna på skit om dig när du inte varit där är också klassiskt. Det talas mycket skit och de personer som får höra det, om de då för det vidare, vill man då inte exposa för svärföräldern. Då blir man låst. 

Där är varningstecken om din man. Hur ni valt att hantera den här situationen tror jag inte är helt friskt för dig, det triggar igång ditt eget kontrollbehov vilket bara är mänskligt, men ett kontrollbehov av den här sorten är inte friskt. 

Att din man valt att hantera situationen så här gör att du får extra mycket skit av svärmor för han använder ju dig som en täckmantel, ett skydd. Jag hade inte gått med på att enda gången han ska träffa sin mamma ska jag vara med. Nej. Har han valt den här relationen får han träffa henne själv. 

Jag tycker det är fel av din man att han har talat om de här sakerna hon sagt om dig för dig, men så ska du då låtsas, gissar jag, att du inte vet om det här, och så ska ni alltid träffa svärmor tillsammans. Det tycker inte jag är rätt lösning.

Har han själv valt att ha en relation med sin mamma så får han ha det och sluta gömma sig bakom dig.

Jag ser det nästan som att han spelar er två mot varandra för att rädda sig själv. Det här är inte schysst mot dig. 

I min mans familj vet alla vid det här laget att det är den här svärföräldern det är något fel med och alla relationer har rörts till, sabbats av det här. 

Som sagt, jag har idag full tillit till min man hur han agerar, reagerar gentemot sin förälder. Jag har inga problem med att de har sin egen relation, de ses själva eller om jag är med. Inga problem om han umgås med svärföräldern med våra barn. 

Mitt kontrollbehov har helt släppt efter min man gjort det jobbet som krävdes med sig själv som vuxet barn uppvuxen i en narcissisk familj. Jag är inte längre i någon fara. Vår relation är inte i fara. Våra barn är inte i fara. Faran är över. 

Jag har läst samtliga inlägg från din sida nu och det slår mig än en gång hur oerhört naiv och omogen du förefaller. Att svärmor skulle vara svartsjuk, historian om soppan, en välment gest förvandlas till att handla om ? DIG .. och att du ska behöva stå och diska. DET är vad du drar ur den handlingen. hon gör soppa till lunch ENBART för att sätta dig på pottkanten. Om minsta agerande från hennes sida blir till en illmarig ondsint handling i ditt tycke hur påverkar det er relation tror du ? gissar att detta bara är en i raden av situationer där du gått igång på liknande sätt utan att du själv ens förstår vilka vibbar du själv utstrålar. Du är oerhört reaktiv på hennes sätt. Som så många svärdöttrar är. ÄG det och sluta skyll allt på henne när det är du som inte tål nånting, inte ens en soppa kan du låta den stackars mänskan skicka med utan att det blir värsta halabalo från din sida.  Och kom nu inte och lägg fram det som att det är din man som plötsligt fått upp ögonen för hur vidrig hans mamma är, eller påstå att du inte beklagar dig över hans mamma till din honom, och på så vis strör grönt gift i deras relation för det ipåverkar hans relation med sin mamma, det kan jag garantera dig. Och då blir hon såklart väldigt ledsen, förstår inte vad hon gör för fel och resignerar till slut och blir sur tillbaks. Hon är väl inte mer än mänska eller ? inget hon gör blir ju rätt. Du är aldrig nöjd.  En jävla soppa skulle det tom gnällas över. Herregud. har du själv en son ? Vad tror du väntar dig i framtiden från hans kommande flickvän fru ? nej du kommer inte veta hur allt ska vara när den dagen kommer, då ska du få dansa efter din svärdotters pipa. 
Tack gud för mina gulliga tjejer som står ut med mina välmenta försök att ha en bra kontakt. Jag är inte perfekt men de dömer inte ! Stabil son skaffar stabil tjej ? 

kopierar in tidigare kommentar i tråden citerar

Har du tänkt på dock att du verkar ha liknande tendenser? Med tanke på att du inte låter barnen vara ensamma med sin farmor och känner dig hotad som mamma för att hon är farmor. Det är också kontrollerande för det normala är att man låter barnen vara hos sina far och morföräldrar och ha en egen relation. Män brukar dessutom falla för kvinnor som påminner om deras mödrar?

Jag reagerar på något i din text, TS...

Jag uppfattar er situation olik några andra här inne, jag ser tecken på att din svärmor är narcissist. Har ni läst på om narcissism? Om hur en narcissistisk familj är uppbyggd? Tycker ni hon passar in på det? 

Det här skitsnacket om någon utan deras närvaro som i ert fall med din man då som fått lyssna på skit om dig när du inte varit där är också klassiskt. Det talas mycket skit och de personer som får höra det, om de då för det vidare, vill man då inte exposa för svärföräldern. Då blir man låst. 

Där är varningstecken om din man. Hur ni valt att hantera den här situationen tror jag inte är helt friskt för dig, det triggar igång ditt eget kontrollbehov vilket bara är mänskligt, men ett kontrollbehov av den här sorten är inte friskt. 

Att din man valt att hantera situationen så här gör att du får extra mycket skit av svärmor för han använder ju dig som en täckmantel, ett skydd. Jag hade inte gått med på att enda gången han ska träffa sin mamma ska jag vara med. Nej. Har han valt den här relationen får han träffa henne själv. 

Jag tycker det är fel av din man att han har talat om de här sakerna hon sagt om dig för dig, men så ska du då låtsas, gissar jag, att du inte vet om det här, och så ska ni alltid träffa svärmor tillsammans. Det tycker inte jag är rätt lösning.

Har han själv valt att ha en relation med sin mamma så får han ha det och sluta gömma sig bakom dig.

Jag ser det nästan som att han spelar er två mot varandra för att rädda sig själv. Det här är inte schysst mot dig. 

I min mans familj vet alla vid det här laget att det är den här svärföräldern det är något fel med och alla relationer har rörts till, sabbats av det här. 

Som sagt, jag har idag full tillit till min man hur han agerar, reagerar gentemot sin förälder. Jag har inga problem med att de har sin egen relation, de ses själva eller om jag är med. Inga problem om han umgås med svärföräldern med våra barn. 

Mitt kontrollbehov har helt släppt efter min man gjort det jobbet som krävdes med sig själv som vuxet barn uppvuxen i en narcissisk familj. Jag är inte längre i någon fara. Vår relation är inte i fara. Våra barn är inte i fara. Faran är över.